Det ligger världar mellan Pinters och Becketts absurda universum och Vilhelm Mobergs texter rotade i den småländska myllan. Men för Ingvar Hirdwall är det inget problem, han svingar sig mellan de mest skilda pjäser och citerar repliker; han förflyttar sig obehindrat, associerar fritt mellan likheter och skillnader, paralleller. Han har sitt eget kosmos med högst personliga kopplingar, en egen surrealistisk värld, där en man utan vidare kan bära stödkrage i 20 år, där mirakel glimrar till och allt hänger ihop. Intuition förenad med erfarenhet. Och då räknas även de fem åren som elektriker innan han mot alla odds valde teatern.

– När 750 människor är samlade och tysta här i salongen, då är det sådan jävla samlad energi, du känner den. Och här får inte ljugas, det är oförlåtligt. De ska jävlarimig få Mobergs tankar serverade så bra som det går.

När Ingvar Hirdwall spelar ”Änkeman Jarl” av Moberg fyller publiken Stadsteaterns stora salong till sista plats. Den började spelas på den mindre Klarascenen, blev genast utsåld och flyttades upp på scenen. Nu har man satt in extra föreställningar i augusti för att i någon mån möta efterfrågan. Ett fenomen utanför teatertrender och moderniteter.

Vi träffas i hans lilla loge som han delar med Åke Lundqvist. De två gick samtidigt på Göteborgs stadsteaters elevskola i slutet av 50-talet, och nu har de spelat tillsammans i ”Änkeman Jarl”. Åke gör Mandus, änkemannens rival om änkan Gustava som alltså spelas av Marika Lindström, Ingvar Hirdwall hustru i verkliga livet.

”Anledningen till alla sålda biljetter stavas Ingvar Hirdwall och Marika Lindström. Båda är, som nästan alltid, helt självklara på scenen”, skrev Svenska Dagbladet.

”Detta är Ingvar Hirdwalls show, helt enkelt, och kunde vara skrivet för honom ... Hur han hummar och plirar och spelar sitt oefterhärmliga pokerspel med oss, smyger in ett ess här och där i kostymen och kontrollerar om vi märkte det”, skrev Ingegärd Waaranperä i DN.

Det spelas folklustspel nära buskisgränsen med färgglada blomsterrabatter och inslag av löständer. Ingvar Hirdwall är bestämd, han gillar buskis och fars, men...:

– Vi spelar inte ”Änkeman Jarl” som buskis. När det skrattas och applåderas mitt i pjäsen, då avbryter vi lite grann för vi vill inte ha privatteater-feeling.

Och det stämmer, Hirdwalls änkeman Jarl är en man gjuten i ett stycke, komisk i sin orubblighet men också gripande i sin saknad efter hustrun som tog hand om allt. Kasten mellan komedi och allvar görs snabba och lätta.

– Det finns ju olika blickriktningar, säger Ingvar Hirdwall och stiger upp och visar i den lilla logen:

– Sorg, det ligger nere vid kanten på scengolvet någonstans. Möjliga drömmar, de som går att uppnå, ligger på parkettens bakersta rad. Drömmar som aldrig kommer att uppfyllas ligger högre upp mot förs­ta raden.

Men nu är han på väg in i ett mer osäkert och hotfullt universum, ännu en Pinterpjäs, ”Födelsedagskalaset ”, regisserad av Thommy Berggren.

Ingvar Hirdwall ingår i Team Berggren, gänget som spelat två Pinterpjäser, ” Fastighetsskötaren” och ”Hemkomsten” samt Ibsens ”Vildanden” och Becketts ”I väntan på Godot” på Stockholms stadsteater, också de för fulla hus.

Regissören Thommy Berggren säger att Ingvar Hirdwall är något av en lagledare, även när han har en mindre roll stannar han i kulissen och följer hela föreställningen där i stället för att gå ut till kantinen. ”Att arbeta med Pinter är att borra efter råolja och Ingvar älskar att borra sig ned. Det räcker att han kommer in i rummet så luktar det olja”, säger regissören.

Vid första påseendet verkar det otippat att en skådespelare som gjort handfasta och mindre handfasta svenska män hos Moberg och Lars Molin passar så bra i Harold Pinters skoningslösa värld. Men Hirdwall gillar Pinter högt och rent och har en stor del i att Stockholms stadsteater blivit en teater som behärskar Nobelpristagarens dramatik och fått en stor publik.

– Teaterchefer har aldrig varit intresserade av Pinter. Men vi har haft en fantastisk resa med Pinter och det exakta skådespeleri som hans pjäser kräver.

– Det som är spännande med Pinter är hans dramatiska estetik, att vi aldrig vet varifrån hoten kommer. I politisk teater vet vi vad hoten är. Det kan vara nazismen eller kommunismen eller al-Qaida, men i Pinters pjäser vet vi inte, utan det kommer in två människor som här i ”Födelsedagskalaset” och de ska bara ”bo här två nätter”.

I ”Födelsedagskalaset” spelar han Petey, solstolsvärd på ett slitet pensionat som har en enda gäst, Stanley, som har bott där ett år. Petey driver pensionatet tillsammans med Meg, Gunilla Nyroos. Fast Ingvar Hirdwall vet inte om han över huvud taget har några solstolar, eller om han verkligen är gift med Meg, hos Pinter får man hitta på sina egna sammanhang.

Så dyker de två männen oväntat upp. De vill varje pris ordna ett födelsedagskalas för Stanley som hävdar att han inte fyller år. De två spelas av Reine Brynolfsson och Peter Andersson.

– De är geniala i de här rollerna, säger Ingvar Hirdwall. De öppnar med äkta Pinterrepliker:

”Är du säker på att det är här?”

”Ja, helt säker.”

”Jag såg inget nummer på grinden.”

”Jag tittar aldrig efter nummer.”

– Man hör direkt att det är Pinter, säger Ingvar Hirdwall förtjust.

– Men man få inte slarva med hans språk. Många unga männi­skor pratar lite för fort och lite för tyst på scenen. Lite för filmiskt, lite för naturalistiskt.

– Pinters repliker är ett språk för teatern. Teatern har ett annat tilltal än filmen, det är två olika yrken. Saker som du gör på teatern, går inte att göra på film.

– På teatern kan du komma in och prata för dig själv. Hamlet står ensam och säger: ”Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.” Det går inte att göra på film.

Pinters dramatik är speciell på många sätt, man måste vara lika noga med scenerierna, rörelserna i rummet, som med replikerna. Men, påpekar Ingvar Hirdwall, i hans pjäser kan man ha långa avstånd mellan varandra på scenen och man kan gå nära, förbi den osynliga cirkel som är en annan människas revir.

– Jag använder ju olika saker i olika roller. När jag spelar Moberg har jag användning för mitt privata liv som jag ju har i en ryggsäck, precis som när jag spelar Ibsen, Tje­chov eller Strindberg, Så när jag säger i ”Änkeman Jarl”: ”Jag trodde att jag skulle få behålla Kristina för evärdelig tid” ... då kommer det varje gång upp en liten revy från min ryggsäck av saker, som när jag förlorade min mamma ... Det förstärker, så att det inte bara blir en replik, utan den är också färgad av en viss känsla.

Många pjäser har han återkommit till, kanske är det en Hirdwallsk specialitet att bära en pjäs med sig genom livet och se till att man får göra den när det är dags.

–  Att åldras som skådespelare är intressant, jag tänkte att man måste bli i min ålder 70,75, för att göra den här sortens figur som Jarlen.

– Likadant har det varit med ”Vildanden”. När jag gick ut från elevskolan spelade vi den på Göteborgs stadsteater, då gjorde jag en uppassare hemma hos grosshandlaren.

På 90-talet var tiden mogen för att göra huvudpersonen, Hjalmar Ekdal i Fred Hjelms uppsättning. Sedan blev det dags att spela hans far, gamle Ekdal, som går på fantasijakt uppe på vinden; först i Stefan Larssons fina uppsättning på Dramaten och sedan i Thommy Berggrens supersuccé på Stadsteatern.

Ibsen är en av Hirdwalls favoriter och ”Vildanden” ser han som en av världens bästa pjäser. Enligt Thommy Berggren var också ”Vild­anden” Ingvars förslag.

”Vill du ha en stänkare?” Är repliken alla väntar på. När den förs­ta Beckfilmen gjordes 1997 med Peter Haber och Mikael Persbrandt anade ingen att det skulle bli 26 filmer, och ännu mindre att en mycket liten biroll skulle bli lika oumbärlig i varje film som huvudrollerna. En film utan Grannen är otänkbar, han har numera en fanklubb på Facebook, med 100 000 namn.

Klassisk arbetarklasshumor, beläst, intresserad av det mesta. En tacksam figur, som erbjuder en komisk vilopaus efter Martins Becks orimligt utmattande arbetsdag, numera med morotsfärgat hår och matchande apelsinfärgade glas­ögon och en stor variation av olika stödkragar: Från diskreta skumgummitäckta till enorm i blänkande plast.

– Han är maximalt sällskapssjuk. Han får Martin ur balans. Man vet aldrig om det är sanning, om han skojar, säger Ingvar Hirdwall förtjust.

– Som den här: ”Det finns inget som en sexa soja på morgonen. Inget som rensar så. Om man är bakis, vettu (dricker). Härligt, nu är man på gång igen. Nu blev det färgfilm.”

Grannen må ha sagt sin sista replik men Ingvar Hirdwall är i toppform.