– Jag har kallat det vaudeville, det är lite mustigare och friare än revy. Det blir säkert roliga nummer som i revy, show och mycket sång och dans … eller rörelse. Men jag vill ha annat också, tvära kast mellan lek och allvar.
– Och nu när jag ska vara helt ensam på scenen så måste jag ju blotta mina frågor och dubier och min plats i livet. Jag vill tala om kärleken. Det kan bli ganska naket, jag kan inte dölja mig bakom någon annans text. Jag skulle vilja … att folk blir berörda.
Den här gången hänger allt på Maria Lundqvist. En skådespelare med ovanligt brett register på teater- och musikalscener, och i en rad allvarliga filmroller. Hon har fått Guldbaggar, varit Guldbagge-konferencier, underhållit med Povel Ramel och Triple & Touch, gjort show med Reagänget … men alltid i ett sammanhang, en ensemble.
Nu är du ensam på scenen, det är nytt.
– Ja, det är första gången. Jag har haft en längtan i många år att få göra en egen föreställning – men då har jag tänkt att jag skulle göra en annans text, en enmansföreställning. Men nu blir det eget material. Om drömmar och idéer, mått och steg, kärlek, skilsmässa.
Handlar det om erfarenhet?
– Jag har drömt om att stå där ensam. Det finns en egotripp i att få lov att formulera sig själv och det ska man nog inte göra för tidigt i sitt liv. Det är inte säkert att man ska göra det över huvud taget. Men nu försöker jag i alla fall. Men det är inte ett jubileum à la Lill- Babs eller Robert Gustafsson som gör sina 25 år på scenen. Det handlar mer om tilltal och mig som skådespelare.
Men ändå personligt? Titeln är ju ”Blottad” …
– Ja. Det betyder att vara så personlig jag kan utan att bli privat. Jag måste komma ned till det smärtsamma, till ett lite djupare plan. Ta det komiska, vända det och bli väldigt allvarlig.
– Att ställa sig på en scen och säga: Kom och titta på mig, är ett enormt ansvar. Fem musiker och mig, mig, mig. Gör jag inte det personligt och blottar mig själv, så tycker jag inte att folk ska betala för att komma och titta.
Vem är intresserad av att du ska blotta dig?
– Man vill man nog se mig blotta mig som skådespelare. Som skådespelare försöker jag vara så hudlös och nära och sann i mina roller som det är möjligt. Jag ska inte stå och fläka ut mig, men jag kommer nog att tangera gränsen.
Å ena sidan: komedienn och komiker, stor kroppkonst. Sally i Ulf Malmros tv-serie var ju en unik komisk skapelse, är hon med?
– Jag tänkte ta några stycken. I Povels ”Kolla klotet” gjorde jag en ganska rörande liten kvinna; hon har inte kontroll över sin kropp, kroppsdelarna bara kilar i väg … Publiken på Lorensberg var lite undrande först. När vi sedan flyttade till Cirkus i Stockholm hade ”Sally” hunnit gå på tv. Då räckte det med att jag kom fram och ställde mig.
Sally var något helt nytt, grov fysisk komik som man bara ser hos män. Många hade svårt att ta henne.
– En kvinna som åbäkar sig så.
Hon gick konstigt, eftersom hon skulle gå in pappa skomakarens skor. Hon satte armarna, inte i midjan, utan strax under armhålorna …
– Om du ser små barn som säger: NEJ, jag vill inte … så sätter de händerna så där, ganska långt högt upp.
Å andra sidan: tragiska öden. Skillnaden är inte alltid så stor …
– Jag tänkte att jag skulle kliva in och ut ur några av de här karaktärerna som jag gjort: Blanche i ”Linje Lusta”, Norma Desmond i ”Sunset Boulevard”, Sally Bowles i ”Cabaret”, hon var ju en trasig tjej när vi gjorde den på Göteborgs stadsteater. Och jag upptäckte något som jag inte tänkt på tidigare:
– Till de här hudlösa karaktärerna som jag gjort, Blanche och Norma, Lina Lamont i ”Singin’ in the rain” och Adelaide i ”Guys and dolls” (som också är komiska); till alla dem har jag använt tupéer eller peruker. De har varit skalliga. Vad är det som gör att jag tycker det är fint att en människa som är oerhört noga med sitt yttre, i ett ensamt skede, då hon är beredd att möta det mörkaste i sig själv, lyfter av peruken?
Vem lutar du dig mot nu när allt hänger på dig?
– Nu sitter Anna Pettersson, som också är skådespelare, och jag och jobbar med orden. Hans Marklund tar hand om rörelsen på scenen. Men sedan, på scenen, då tror jag att jag måste luta mig … mot mig själv. Jag kan inte kräva det stödet från mina musiker.
– Sedan måste det ju vara jag och publiken. Det är kul, fruktansvärt kul.