”Elin Rombo är en sopransensation som när som helst blir Sveriges svar på Renée Fleming”, förklarade SVT:s recensent Camilla Lundberg i ”Kulturnytt” efter att ha sett premiären av Bizets ”Pärlfiskarna” på Folkoperan i Stockholm.
– Jag blev tårögd, men det var lite svårt att smälta, säger Elin Rombo.
I ”Pärlfiskarna” gör hon rollen som Leila, som hamnar i en olycklig kärleksaffär. Kritikerna har varit eniga om att hon gör en strålande insats.
Om raden av operaexperter har rätt blir Elin Rombo snart sällsynt på svenska scener. Världens operadirektörer kommer att stå i kö för henne. Men ännu har hon långt kvar till den klassiska operadivans later. Det är svårt att se den glada sångerskan visa någon som helst frustration mot sin omgivning.
Hur långt tror du själv att du kan gå?
– Mitt mål är att bli så bra att jag kan välja vilka roller jag vill och vid vilken världsscen som helst.
Kraftmätningen är helt hennes egen. Det finns ingen förälder med framgångsdrömmar som tryckt på sedan barnsben. Hon kommer från en vanlig familj i Katrineholm, där det bara är hon som arbetar med musik.
– Så länge jag kan minnas har jag velat sjunga och stå på scenen. På högstadiet upptäckte jag operakonsten och den klassiska sången.
Målmedvetet drog Elin Rombo vidare till Norrköpings musikgymnasium. Men det var en slump att hon hamnade hos den sångpedagog som satte fart på karriären. Dåvarande pojkvännen hade fått en universitetsplats i Kanada. Hon följde med och tog en bachelor’s degree i klassisk sång.
– Man måste ha klart för sig att man inte kan halka in som operasångare på ett bananskal. Det är ett hårt jobb, år efter år, och det fungerar inte om man inte har övat. Då går rösten sönder. Det hörs inget.
– Men när tekniken fungerar är det som en drog. Med rätt repertoar vill det bara bli mer och mer. Lika smärtsamt kan det vara om man har halsfluss. Fungerar inte rösten, fungerar ingenting.
Elin Rombo förklarar att hon i den romantiska operan ”Pärlfiskarna” bara kan flyta fram på tonerna. Vackra böljande musikaliska linjer, som får henne att drömma sig bort i partiet.
Det är en stor kontrast mot den komplicerade modernistiska rollen i Luigi Nonos ”Al gran sole carico d’amore” som hon sjöng i somras vid de prestigeladdade festspelen i Salzburg.
– Jag upptäckte att jag hade en kvint extra att ge. Nono är effektiv mot höjdrädsla. Efter detta kommer inget att kännas tekniskt svårt.
Lyrisk sopran är den officiella beteckningen på hennes röst, men hon har alltid fått höra att den är svårdefinierad, eftersom hon också kan gå lågt ner i registret. Förebilder är alla stora sångare, eftersom de har olika kvaliteter i olika sammanhang.
– Men de verkliga förebilderna är de jag träffat ofta. Då menar jag mina tre kvinnliga sångpedagoger under åren. Så ofta jag kan far jag till den nuvarande i Amsterdam.
Närmaste året ägnas Stockholm, nu ”Pärlfiskarna” på Folkoperan med undantaget senare i höst för en avstickare till Chicago. Hon ska göra Brahms rekviem med Riccardo Muti som dirigent. Till våren sjunger hon Susanna i ”Figaros bröllop” på Kungliga Operan i Ole Anders Tandbergs regi. Hon återkommer också i Sven-David Sandströms ”Batseba”. Önskeroller är Sofie i Richard Strauss ”Rosenkavaljeren” och Kleopatra i Händels opera.
Snart ska Elin Rombo in på Folkoperans scen. Hon är på teatern några timmar i förväg för att sjunga upp sig.
– Och så bläddrar jag igenom partituret och läser igenom hela rollen en gång före varje föreställning. Alltid.