När skådespelaren Elin Klinga tar emot på Dramaten inför pjäsen ”Final” är det svårt att bortse från att hon tillbringat stora delar av sin uppväxt i de anrika korridorerna. Teaterbarn som hon är, med tillhörande ”nattis” på teatern när föräldrarna Malin Ek och Hans Klinga intog scenerna på kvällarna, känner hon till alla skrymslen och vrår.
– Kom igen nu, utbrister Elin Klinga, innan hon klättrar upp för en smal spiraltrappa, där man måste åla sig fram dubbelvikt för att inte slå huvudet i betongtaket.
Destinationen är teaterns tak, där hon vant snurrar en vajer runt dörrhandtaget för att den inte ska gå i baklås. Medan vi andra håller oss till de anvisade gångtrallarna springer Elin Klinga runt i högklackat på snedtaket med ett avväpnande leende på läpparna.
Ett par timmar tidigare har hon, tillsammans med ensemblen, avslutat det första publika genrepet av Victoria Benedictsson och Axel Lundegårds pjäs ”Final”, ett relationsdrama om svårigheten i att vara människa, eller snarare i att inte vara man, från 1885. I pjäsen spelar hon Betty, fru till den, på ytan, framgångsrike bankdirektören Hugo Bruhn (Torkel Petersson), som bland annat upprepade gånger bedrar henne med den betydligt yngre Saima Rönne (Rebecka Hemse). ”Final” är här förlagd till 50-talsmiljö, bland dekadenta fester där champagnen flödar, tyllkjolarna åker upp här och var och silvret blänker uppkäftigt. I detta växer tomheten hos Betty.
– Hon är en kvinna som gått in i ett äktenskap där hon försöker att vara allt som hennes man vill ha. Betty tänjer och tänjer på sig själv för att han ska älska henne. Hon gör sig glad, lätt och krispig, men det hjälper inte. Till slut blir klyftan mellan den hon är och den hon låtsas vara för stor, säger Elin Klinga, och betonar att Lundegårds och Benedictssons pjäs har aktualitet på flera plan. Dels på grund av de sista månadernas debatt kring Benedictssons författarskap, dels för dess inneboende dualitet mellan kvinnans olika roller sett ur både ett historiskt och ett samtida perspektiv.
– Den ger en bra bild av hur stora delar av samhället vill att vi ska vara i dag. Det betraktas som åtråvärt att vara ung och bekymmerslös. En kvinna ska vara glad, lätt, kravlös och ja, inte helt intelligent. Framför allt får hon inte åldras. Det är intressant att utforska vad det gör med oss, säger Elin Klinga och fortsätter:
– Till slut blir man väl halv. En hel människa däremot tillåts ha problem, sorg, vara jobbig och gå på toaletten. Börjar du betrakta dig själv enbart genom andra tappar du till slut balansen.
För Elin Klinga, som nu arbetar med regissören Hilda Hellwig för femte gången och som varit anställd på Dramaten i 14 år, har huvudrollerna varit många de senaste åren. Det har dock inte gjort henne luttrad, snarare tvärtom.
– Jag är fortfarande fruktansvärt nervös, säger hon och skrattar.
Vidare har Elin Klinga en annan dröm, nämligen att utforska filmformatet och i synnerhet regin.
– Den tanken ligger och gror hos mig. Dock är teatern det primära, men det vore förstås underbart att vara den som får lägga blicken på andra.
Hon fortsätter:
– Jag tycker om att betrakta. Jag är en voyeur. Den kick man får av att befinna sig i ett teaterrum där allting plötsligt stämmer gör mig euforisk. Jag kan se föreställning efter föreställning bara för att få upppleva det.
Elin Klinga hoppas att Dramaten ska bli tillgänglig för fler utanför jugendbyggnadens väggar. Själv tycker hon att teater är på tok för dyrt och önskar att kultur inte hade någon prislapp.
– Jag vill att det ska vara enklare att gå på teater. Det är en plats där människor får möta sina egna tankar, samtidigt som man blir road, oroad eller provocerad. Vad vore en människa utan kultur? säger hon.
! ”Final” har premiär den 8 april på Dramaten i Stockholm.