Berätta min historia! Offelia kommer nerdunsande från himlen och kräver att få sin historia berättad. Hon har cirklat där uppe i 400 år och tycker att det är hennes tur nu. "Offelia" som i offensiv, inte Ofelia som drunknar i ultratragedin "Hamlet".

- Mitt intresse ligger i pjäser där kvinnor inte bara är någons fru eller mamma eller dotter eller älskarinna eller mordoffer, säger Andrea Edwards, skådespelare, även känd från teve och "Belinders auktioner".

Offelia i två svarta, vispande ponny­tofsar kräver att bli sedd. Den snövita klänningen med blomsterbroderat liv som fått repetitions­publiken att dra efter andan är nu patinerad så att den blivit lortig, hon har ju legat och flutit i ån.

Men nu är hon uppe och laddad. Det här är teaterlek, så vi förstår att skåde­spelaren Andrea Edwards har klätt ut sig till ängel. Och hon är ingen kuvad flicka, utan en skådespelare som vill kånka omkring på Hamlet när de leker.

På baksidan av scenen som är uppbyggd framför Roma kloster­ruin, där man varje år spelar Shake­speare under buller och bång, håller barnteatern Unga Roma till. Och att Andrea Edwards, som spelat både i Shakespeares "Rickard III" och "Romeo och Julia" för Roma Teaters vuxenpublik, skulle spela Offelia för barn var nog ganska självklart. Men då visste man inte att hon skulle bygga en kaninbur för sina tre kaniner så att publiken skulle få hälsa på dem efter teatern.

Det var inte så lätt att berätta Ofelias historia för hon hade ju ingen, säger Lotta Grut som plockat pjäsens figurer från "Hamlet". Ofelia speglar Hamlets förvirring, och i Shakespeares pjäs mister hon förståndet i maktlabyrinterna och blir nästan osynlig. Så det blev till att börja skriva fram henne och ge henne ett språk.

Och det kan ju vara en väg, att skriva fram flickorna och kvinnorna, eftersom världsdramatiken författades av män och ofta handlade om män.

Andrea Edwards var redan som sjuåring med i sjuttiotalets stora försök att skriva in den moderna kvinnan på teaterscenen. När Osten och Garpes "Jösses flickor" hade premiär på Göteborgs stadsteater 1975 spelade sjuåriga Andrea journalisten Harriets lilla dotter. Nu när pjäsen kommit i ny version står hon som den politiska idealisten Ragnhild på Stockholms stadsteaters scen. Men mer om det längre fram.

- Jag är ju uppvuxen i en familj där man talade om rättvisa och jämlikhet och det gällde även mellan kvinnor och män. Jämställdhet var en självklarhet, trodde jag. Jag blir fortfarande chockad när jag är i ett sammanhang med många män och märker att jag inte är där på lika villkor.

- På scenskolan upptäckte jag att unga kvinnor får ha två egenskaper, inte fler. Man kan inte vara både lugn, osäker, arg och högljudd. Ju fler färger man visar från sin palett, desto jobbigare anses man vara. Medan killar får vara initiativtagande, agg­ressiva, utlevande, humoristiska och erotiska personer samtidigt. Som tjej är det viktigaste att man är trevlig att ha att göra med.

- När jag började på Dramaten vågade jag knappt ta min moppe, en gammal Puch Dakota, för då hade jag lärt mig spelreglerna: Jag kan inte både vara svarthårig och slängd i käften och komma på en gammal moppe med trasigt avgasrör.

När Andrea Edwards sökte in på Teaterhögskolan, hade hon gått en lång väg. Hon hade utbildat sig till kock och arbetade som kock och servitris under flera år. Motståndet fanns hos henne själv, hon var uppväxt "i ett gytter av konstnärsmänniskor". Mamma var skådespelare, pappa konstprofessor och systern blev filmregissör.

Och så efter fyra år på scenskolan, samma tvekan: Skulle hon över huvud taget få några jobb, 30 procent av nyutbildade skådespelerskor får inte det? Hon tyckte att hon hade allt emot sig - hon var inte blondin, inte behagfull och hon var 34 år. Men efter ett år lossnade det och hon blev en av Teater Giljotins uppmärksammade skådespelare.

Det jobberbjudande som överraskade henne mest var rollen som marknadschef i SVT-dramaserien "Belinders auktioner". En kontrollerad, korrekt kvinna som servar chefen (Reine Brynolfsson) och talar om sin våning på Östermalm. Det visar sig, när hon dricker sig full på en begravningsfest och får hjälp hem, att hon bor i en liten etta, heter Ebba och kommer från Jönköping. DN:s Johan Croneman skrev i sin recension om hennes minimalistiska skådespeleri: "And­rea Edwards är exakt och - perfekt."

- Jag har sällan trivts så bra i en roll. Med en sådan smart rollbesättning började jag förstå ännu lite mer om vad skådespeleri handlar om.

Så var det 2006 och dags för "Jösses flickor" igen. Hon fick rollen som den rakryggade Ragnhild, den i pjäsen som står för upproren och sjunger sången "När jag går i graven vill jag veta att jag har försökt att göra något".

Ragnhild brinner med en stadig liten låga i första delen, som handlar om kvinnorörelsen. Hon är en som agerar, och en elegant sådan, en yrkeskvinna av fyrtiotalssnitt i snygga Katherine Hepburn-slacks. På slutet i vegamössa med Leninmärket och röd scarf på väg till Moskva.

- Jag var väldigt rädd att hon skulle bli för manhaftig. Jag sa till Camilla Thulin som gjorde kostymerna: "Jag vill inte att hon blir en plattityd - stark ung kvinna jobbar politiskt, väljer bort barn." Men jag ville ju också se snygg ut på scenen.

- Det fina i hennes lilla båge är att hon så benhårt tror att socialismen direkt hänger ihop med jämlikhet mellan kvinnor och män, det känner jag igen. Hon är övertygad om att kvinnor och män kämpar för samma sak. Men så tvingas hon inse att facket inte för fram kvinnornas sak och går med i Jösses.

- När den ursprungliga "Jösses flickor" spelades 1974 och 1975 låg det mycket mer i tiden. Nu har vi ju gjort den i en tid då feminismen är impopulär, ute. Och det är på sätt och vis bra, för det är alltid lättare att jobba i motvind.

- Samtidigt har vi de som håller upp teatern i Sverige, medelålders och äldre kvinnor, och de har suktat efter detta. Det är nästan lite sorgligt att se deras enorma lycka. Vissa gråter från första scenen och det är ju inte bara nostalgi. De är svältfödda. De får ju aldrig något som handlar om dem och deras historia

- Det häftigaste är när både yngre och väldigt gamla står i en grupp och bara höjer en knuten näve i stället för applåder. Det är en gest som är allt annat än behagfull, att tyst och stark visa: Här är vi. Där är ni. Vi håller ihop.

- För mig är det självklart att den behagfulla kvinnlighetens kostym är precis lika obehaglig för kvinnor, som den trånga kostymen är för männen. Alla tjänar på en förändring. Det är bara svårare för männen att se, för de har makten. Makten är inte rolig att ge ifrån sig, men jag är fullkomligt övertygad om att alla skulle må väldigt mycket bättre då.

- Jag träffar så många killar som är så vingklippta, precis som många flickor. Möjligen är det väl lättare att vara vingklippt om man har 60.000 i lön.

Kaninerna som bor i ett lingonmönstrat litet hus och ska träffa barnpubliken efter föreställningen?

De heter Zlatan och Elektra och har en son, Rajtan. Andrea Edwards har haft kaniner under hela sitt liv: Folke, Zeke Varg, Lucky och Pozzo, Tyrella och hon hävdar bestämt att kaniner inte är tråkiga. De är inte strategiskt smarta, men de har hög emotionell intelligens. De är bra sällskap.

- Även här är mannen norm på ett nästan löjligt sätt. Jag kan inte ens få folk att fatta när mina kaniner är tjejer.

"Han hoppar nu", säger ett barn. "Det är inte en han utan en hon", säger jag. Men barnen fortsätter kalla kaniner för "han".