Det sägs mycket om kärleken. Att den är blind, att den övervinner allt.
Att ljuv musik uppstår när två människor finner varandra. Men vad händer när omgivningen får syn på kärleken, när den ljuva musiken bryts genom ett filter av värderingar? Alla upplyftande tankar om kärlekens kraft hamnar då på kollisionskurs med samhällets norm som verkar huggen i granit.
Om det handlar "Kamratstödjaren" som undersöker den trånga mansrollen från insidan.
- Det är en våldsamt provocerande pjäs, faktiskt, säger regissören Thomas Müller och lägger besvärat till ett "tyvärr".
- Vi behöver fler pjäser som vågar beskriva hur det är att vara man i dag. Det andra förtrycket, hur det är att vara kvinna i en mansdominerad värld, har redan beskrivits väldigt bra, säger han.
I "Kamratstödjaren", skriven av Daniel Karlsson, möter vi André (Olle Sundberg) och Erik (Per Larsson) som går på samma högstadieskola. André går i sjunde klass och är killen som alltid sitter på avbytarbänken - om inte på idrottslektionerna så i livet självt. Erik däremot, som går i nian, är den populära killen som gör allting rätt och som kan räkna med minst 34 rosor på alla hjärtans dag. Ett stort hockeylöfte som alla rullar ut röda mattan för.
- Han är formad av ett väldigt välartat mönster och lever upp till alla ideal av att vara en ung grabb i dag. Han har fått en roll som man borde må väldigt bra i, säger Müller.
Men när Erik utses till kamratstödjare slumpar det sig så att André blir hans skyddsling, och efter ett första möte i uppehållsrummet öppnar de sig för varandra och upptäcker samtidigt sig själva och sina innersta känslor.
- Erik konfronteras med att han egentligen gillar killar, och den situation som uppstår när han väljer att dölja sin homosexualitet blir väldigt komplex. Vad är normalt och vad är inte normalt, och i vilken utsträckning vågar jag gå över gränserna? Hur fri är jag egentligen att välja mitt eget liv?
När han beskriver hur vi människor är fångade i ett nät av förväntningar och ideal påminner det nästan om ett gisslandrama. Vilket pris är man beredd att betala för att få leva det liv man vill?
- Vi ser det här överallt, det gäller inte bara tonårskulturen. Om man är 35 år och bor på Södermalm eller Lilla Essingen så ser man exakt likadan ut, har samma barnvagn och så vidare. Allt ska vara så utslätat och se så perfekt ut.
En pjäs som handlar om skörheten att vara man och som i första hand vänder sig till högstadie- och gymnasieelever kräver ett stort mod från skådespelarna, menar Thomas Müller.
- De måste lämna ut sig själva fullständigt för att det ska bli trovärdigt, och jag som regissör måste därför gå fram väldigt varsamt. Det är också en utmaning att göra pjäsen provocerande på rätt sätt, att det inte blir spekulativt, säger han.
Vad har du själv för erfarenheter av homosexuella relationer?
- Den frågan svarar jag inte på. Om man sätter upp en pjäs med heterosexuella, till exempel "Fröken Julie", så är det ingen som frågar efter ens heterosexuella erfarenheter.
Var det någon som sa heteronorm?