Premiär 6 oktober. En kärlekshistoria, vacker, desperat och smärtsam. Dritëro Kasapi sätter upp "Mot väggen" efter Fatih Akins belönade film för Riksteatern.
Anslaget är bedövande. Han kör sin bil rakt mot en vägg och hon karvar sig i handlederna. De är två självmördare som överlever och möts på ett sjukhus i Hamburg. Han, Cahit, är betydligt mer desperat än hon, avtrubbad av droger och sorg efter sin döda hustru. Hon, Sibel, skär sig mer i protest. Hon vill leva, men känner sig instängd av sin muslimska familj.
- Även om den är en väldigt svart historia, så handlar den om kärlekens styrka, hur den påverkar, hur den förändrar. Jag ser det som kärlekens helande kraft, en tröst berättar regissören Dritëro Kasapi.
Sibel och Cahit är barn av den stora turkiska invandringen till Tyskland, historien skrevs av regissören Fatih Akin som också regisserade "Mot väggen", filmen som gav Tyskland den första Guldbjörnen på många år i Berlin 2004. Fatih Akin själv föddes 1973 i Hamburg av invandrade turkiska föräldrar.
"Jag vill leva, dansa, knulla. Och inte bara med en man... Vill du gifta dig med mig?" Så lyder Sibels frieri till Cahit. Hon har hittat en lösning på sitt frihetsproblem: ett skenäktenskap med en man som är turkisk till namnet. Hon behöver hans namn på ett papper och familjens ja.
Till slut går Cahit med på ett giftermål, han har ju ändå inget att leva för och de firar ett riktigt turkiskt släktbröllop.
- Så börjar det växa fram en kärlek - som de båda är rädda för. För henne är kärleken något som begränsar den nyvunna friheten. För honom betyder det att han sviker minnet av hustrun.
Men deras vägar skils, Cahit som levt ett vårdslöst liv har tio år i fängelse att avtjäna. Sibel far till Istanbul och flyr från sin älskade familj, för skapa sig en egen fristad. När han söker upp henne efter tio år är de bägge förändrade, hon har blivit vuxen och hon har fått barn med en annan man.
- Historien spränger alla förväntningar av hur en andra generationens turkisk tjej ska vara, säger regissören Dritëro Kasapi. Jag tyckte att filmen var en av de starkaste kärlekshistorier jag någonsin sett och en av de få där man ser en komplex bild av både mannen och kvinnan. Det är också en berättelse om hur man skapar en identitet i ett väldigt komplicerat samhälle.
Dritëro Kasapi har låtit musiken bli det som binder ihop föreställningen och alla dess spelplatser i Hamburg och Istanbul:
- Vad är djupt inrotat i hans kultur och i hennes? Det är musiken, han är gammal rockmusiker och hon älskar att dansa. Inte den folkloristiska musiken utan den urbana, rock och klubbmusik, ett sound som utvecklats i Istanbul, en ny blandning av de identiteter som skapas och som Sibel själv är bästa exemplet på.
På scenen står musikerna, med Hakan Vreskala i spetsen, inramade av magiska ljuslådor och över scenen strömmar sjuksköterskor, bröllopsgäster, folk från Istanbuls bakgator och väver ihop den starka berättelsen med musik och sånger.