Ingela Olsson regidebuterar med Noomi Rapace i huvudrollen. I ”Medealand” visar sig skillnaden mellan dökär och dödligt kär vara hårfin. Lördagspremiär på Elverket.
Ingela Olsson ser sig själv som skådespelare in i märgen och nu regisserar hon. Varför?
– Det beror egentligen på Noomi Rapace. Hon ville att jag skulle regissera, med någon annan skulle jag inte ha gjort det.
De har känt varandra i åtta år, möttes under repetitionerna av en pjäs som fick en historisk icke-premiär, Thorsten Flincks uppsättning av ”Påklädaren” som måste ställas in i sista minuten när ena huvudrollen, Keve Hjelm, blev allvarligt sjuk.
Sedan dess har Ingela Olsson och Noomi Rapace arbetat ihop flera gånger, de har spelat mor och dotter, de har spelat systrar. I ”Valerie Solanas ska bli president i Amerika” på Dramaten för två år sedan gjorde Ingela Olsson en hyllad insats som den kaotiska Valerie medan Noomi Rapace spelade Cosmogirl som älskar henne i frustrerad desperation.
– Då träffades Noomi och Sara Stridsberg, som hade skrivit pjäsen, och Noomi nämnde att hon skulle vilja spela Medea någon gång men att Euripides text kanske borde fräschas upp. Det tog Stefan Larsson här på Elverket fasta på. Och nu är vi här med en helt ny pjäs som Sara Stridsberg skrivit, ”Medealand”.
Intrigen är densamma som i Euripides 2 400 år gamla tragedi: Jason lämnar Medea för en annan kvinna. Medeas stormande passion övergår i dödsbringande hat.
– Att det blir så svart tror jag beror på att det har varit stor kärlek med en enorm erotisk drivkraft i botten, säger Ingela Olsson. Medea drabbas av svartsjuka och den växer till en gruvlig hämnd. Hon dödar deras två söner, men innan dess tar hon livet av hans nya kvinna och hennes far, kungen.
Noomi Rapace kommer direkt från den krävande rollen som Lisbeth Salander, hennes korta svarta Salander-hår har fått en förlängning för rollen som Medea.
– Jag fascineras av extrema relationer och ser ”Medealand” som en fruktansvärt sorglig kärlekshistoria, en skilsmässa som går helt åt helvete, säger Noomi Rapace och fortsätter: Hon blir vidrig, gränslös, ful och patetisk. Jag vill förstå hur man kan gå så långt för att hämnas på den man älskar. Jag vill leta, hitta Medea i mig själv.
För Medea finns inget kvar när Jason lämnar henne. Hon har hjälpt honom att nå framgång, hon har lämnat sitt hemland för hans skull. Rent praktiskt är hon helt utlämnad – eftersom de inte varit gifta tillräckligt länge för att Medea ska få medborgarskap måste hon lämna landet omgående. Men vägrar foga sig.
Medea försöker begå självmord, hon söker upp en läkare, spelad av Lena B Eriksson: ”Hjälp mig, jag är rädd för mig själv, jag håller på att tappa fotfästet”.
– Men psykiatrin har svårt att omfatta henne, det finns ingen diagnos för ett sönderslaget hjärta, säger Ingela Olsson. Alla känner till kärlekens villkor och hon förväntas ta sig ur det, som alla andra.
– Mitt mål är ta ned den här berättelsen på backen och framkalla något som är igenkännbart. Följa Medea fram till det obegripliga, för det är ju obegripligt, vi tycker ju att Moderskapet måste vara en fredad zon.
– Men det händer, mödrar dödar sina barn. Och barn blir brickor och används vid skilsmässor.
– Så det handlar också om barns utsatthet, barnens totala beroende av de vuxnas goda vilja. Den makten som man känner bara genom att hålla ett litet barn.
Ingela Olsson är ett av Teater Galeasens barn och denna produktion är ett samarbete med Teater Galeasen, som ska stå färdigrenoverad på Skeppsholmen om ett år. På hösten 2010 möts alla eller några av Galeasens gamla skådespelare där. Dit räknas också Elverkets avgående chef Stefan Larsson, Lena B Eriksson och Noomi Rapace.