Nej det är ingen debattpjäs, men när ”Katitzi” får premiär på Folkteatern i Göteborg på lördag måste man ändå tala om tajmning. Katarina Taikons berättelse om den lilla romska flickan och hennes familj, om främlingsfientlighet och fördomar, är dessvärre högaktuell. Inte minst efter Frankrikes agerande i somras då romska läger revs och romer deporterades till Rumänien. Och här hemma har demokratiambassadör Maria Leissner ställt krav på en sanningskommission om svenska romer.
– Men vi bestämde oss för att sätta upp pjäsen innan allt det där hände. Det är en pjäs som inte bara handlar om romer utan om utanförskap i stort. Om de som är innanför och de som är utanför, vilka som helst utanför, säger Lars Eric Brossner som regisserar föreställningen.
Han fick idén att sätta upp pjäsen i våras efter att ha läst en DN-grattarintervju med Rosa Taikon, syster till Katarina, som då tilldelats regeringens guldmedalj Illis quorum. Hon berättade i intervjun om sin och systerns livslånga kamp för romernas rättigheter. Lars Eric Brossner läste de 13 böckerna om ”Katitzi” och Emma Broström fick uppdraget att dramatisera berättelsen.
– Det här är en familjeföreställning och egentligen är ”Katitzi” en ganska tragisk historia. Men om man tänker på en annan familjeföreställning, som ”Sound of music”, vad är det för historia? Den har också en mörk botten, säger Lars Eric Brossner.
Vi träffas över en lunchsmörgås tillsammans med skådespelarna Cecilia Milocco (Katitzi) och Lars Väringer (Katitzis pappa) under en paus från repetitionerna.
– Jag läste ”Katitzi”-böckerna som barn och minns att jag tyckte de var annorlunda och häftiga. När Lars Eric ringde mig och vi pratade om ”Katitzi” så var det som om: ”Ja, just det, den har vi aldrig gjort på scen”, säger Ceclia Milocco.
Pjäsen inleds med att den romska familjen är i färd med att riva sitt tält och packa väskorna. Åter ge sig i väg för att finna en ny boplats men denna gång är de lyckliga: de ska flytta till en lägenhet! Men väl där möts de som överallt tidigare av grannarnas misstänksamhet och fördomar. Av glåpord, avståndstagande och verbala spottloskor som ”sådana som ni”. Familjen kämpar för att hålla ihop. Utifrån-hatet tär på innanför-kärleken, och Katitzi är trött på alla ”snartar”: Snart blir det bättre, snart ska hon få gå i skolan som alla andra barn. Hon vill nu.
– Den här familjen försöker leva ett liv och de har en sådan livsglädje och livslust som jag hoppas sprider sig till publiken. På nätterna drömmer jag om att de som sett föreställningen pratar om den vid middagsbordet efteråt, säger Lars Eric Brossner som också skrivit originalmusiken till föreställningen.
– Det finns en sådan värme kring familj i pjäsen och deras strävanden att hålla ihop, inflikar Lars Väringer.
De tre ur ensemblen betonar att det inte är en politisk pjäs, i meningen agitatorisk. Det är en berättelse, en saga, med en början, ett mitt och ett slut. Men om det är något de diskuterat fram och tillbaka så är det hur man ska förhålla sig till den politiska verkligheten.
– Den senaste tidens skriverier om romerna blev nästan en belastning för oss, säger Lars Eric Brossner. Det här är en egen värld där vi skapar en historia i ett eget rum. 7–9-åringar som kommer att se den här har inte den blekaste om det politiska. Föreställningen handlar om dem som ingen röst har, vilken grupp som helst.
Det är 38-åriga Cecilia Milocco som gestaltar den 9-åriga Katitzi och jag frågar henne hur hon gått till väga för att hitta ett barns uttryck.
– Det är svårt att svara på … man matar sig själv med en massa minnen och yttre inspiration. Man fiskar rörelser från andra och blandar med sina egna, säger hon. Det gäller att få med sig färgerna från Katarina Taikons böcker och ändå göra henne aktuell i dag.
Scenograf Sören Brunes ansluter till lunchsällskapet och påpekar apropå utanförskap att det förr fanns en romantiserad syn på romernas liv och leverne.
– Man förenklade deras frihet. Och, tillägger han, även om det här inte är en debattpjäs så kommer det ändå att bli debatt.
Lunchen är slut och innan de hastar in till en ny repetition frågar jag dem vilka tre personer de tycker ska se pjäsen. Svaret kommer snabbt och enhälligt:
– Fredrik Reinfeldt, Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi!
– Och om man får lägga till en fjärde, säger Lars Väringer: Taikons barnbarn. Så att de kan känna att de finns på agendan.