Medieintresset för dessa män som en gång förkroppsligade en hel generations humor, för att inte säga livssyn, det består.
– Det känns fullständigt absurt att vara här. Men spännande, säger Andres Lokko från den lilla scenen.
Efter det korta framträdandet vill de fyra killingarna inte tala med media. De tar sig ut ur Marmorrummets trängsel och nedför trapporna, medan presentationen av höstprogrammet går vidare däruppe. Hela vägen följs de åt av kamerateam från SVT och från Aftonbladets webbteve, som inte vill acceptera att det inte blir några intervjuer den här dagen.
Det sista som hörs är Tomas Alfredsons stämma som dånar: ”Svaret är nej!”
Sedan är killinggängets representanter borta, bakom en stäng dörr.
Två veckor senare öppnas dörren till ett litet rum kallat Paulinen, i direkt anslutning till det nu helt tomma Marmorrummet. In kliver Andres Lokko och Johan Rheborg. Det är tisdag eftermiddag, solen skiner där ute; om man ställer sig på tå syns den täta trafiken längs Norr Mälarstrand genom fönstren. Det är elva dagar kvar till premiär, sju dagar kvar till första genomdraget.
Andres Lokko och Johan Rheborg kommer direkt från repetitionerna. De ser lugna och harmoniska ut, men i själva verket är de djupt stressade, förklarar de. Föreställningen är ju inte färdig än. Repetitionsarbetet är på väg in i sin mest intensiva fas. Mycket återstår ännu – kanske alltför mycket.
Men de har inte panik – vad vinner man på det? Däremot är de koncentrerade, fokuserade.
– Vi vet förstås inte om det här kommer att fungera, säger Johan Rheborg. Det kan man aldrig veta. Vi hoppas och tror ju det. Men vad ska man göra? Vi har fattat många beslut på vägen och nu står vi här. Nu är det bara att lita på att vi har tänkt rätt och köra på. Jag var betydligt mer hysterisk förr om åren.
Rheborg tänker efter innan han fortsätter.
– När jag ligger vaken på natten och tänker på saken lugnas jag av att det åtminstone finns flera scener som känns bra, sanna och viktiga. Det är det enda jag kan säga med säkerhet.
Andres Lokko nickar.
– Vi har ett manus som jag är superstolt över. Det är ju en bra början, säger han.
Lokko berättar också varför han på höstsamlingen sa att det kändes absurt att vara på Dramaten.
– Hade någon knackat mig på ryggen när vi gjorde ”I manegen med Glenn Killing” och jag skrev larviga sketcher om någon basist i Pavement som åt hasselnötter, och sagt, du, om arton år kommer du att vara med det här gänget på Dramaten… då hade jag bara fnissat, säger Andres Lokko.
Inte minst ligger det absurda i det faktum att han själv ska göra scendebut, vid 42 års ålder. Och att platsen för denna scendebut blir just Dramatens stora scen.
För Johan Rheborg känns däremot Dramaten inte det minsta absurd, försäkrar han. Van som han är vid diverse privatteatrar, och Stockholms stadsteater.
– Jag ser faktiskt ingen skillnad. Scenen här är kolossalt lik scenen på Oscarsteatern, så jag känner mig hemma. För mig som skådespelare är det samma gamla gummimatta på golvet, samma problem som på vilken annan scen som helst. Det är bara en annan färg på stolarna, säger Johan Rheborg.
De två resonerar en stund kring vad Dramaten egentligen betyder. Prestige, ett stort bagage av kulturellt kapital. En tradition som kan vara både en styrka och en kvarnsten.
Men vad Dramaten ”är” har ju egentligen inget med dem att göra, enas de om. Killinggänget är inte annorlunda på Dramaten än de skulle ha varit någon annanstans.
Samtidigt, säger de efter en stund, visst är Kungliga Dramatiska teatern en fascinerande plats att befinna sig på.
– Det är klart att det är lite kul att gå runt här, säger Johan Rheborg. Man stöter ihop med Börje Ahlstedt när han har kissat. Och man börjar fundera… Har Bergman bajsat på den här toaletten? Det är klart det är sådana tankar man bär med sig. Andres Lokko skrattar.
– Nej, men allvarligt, hur det egentligen är att vara en i Killinggänget på Dramaten får vi återkomma till, säger han sedan. Vi är inne i ett slags koma just nu, där allt handlar om att bli klara i tid.
– Man får väl ändå säga att vi har känt oss ganska välkomna, säger Johan Rheborg. Vi möts inte av några särskilt sura miner i alla fall. De flesta verkar tycka att det är roligt att vi är här.
Killinggänget uppstod år 1992, då Sveriges Television hörde av sig till vännerna Henrik Schyffert och Andres Lokko och frågade om inte de ville göra en rolig teveserie. Det ville de, och de bad några bekanta att hjälpa till. De okända skådespelarna Robert Gustafsson, Jonas Inde och Johan Rheborg tog plats på scenen, medan Martin Luuk hjälpte till med manusskrivandet.
”I manegen med Glenn Killing” blev en kultsuccé, som dock lockade en tämligen mikroskopisk tevepublik. De höga tittarsiffrorna kom först senare, med ”Nilecity 105,6”, där bisarra karaktärer som radioprofilen ”Weiron i Ottan” och managementkonsulten Percy Nilegård bidrog till ett folkligt genombrott. Sedan följde krogshower och tevefilmer, och gruppens popularitet bara växte.
På några korta år blev Killinggänget ett begrepp. De stod för en stundtals brutal satir och ironi som för många personifierade 1990-talets tidsanda, och den så kallade ironiska generationen som inte tycktes vilja ta något på allvar.
Men efter millennieskiftet började Killinggänget förändras. Den tydliga parodin och satiren fick ge vika för en mörkare ton och ett slags galet allvar. Gruppens nya medlem, filmaren Tomas Alfredson, regisserade år 2004 deras kritikerrosade långfilm ”Fyra nyanser av brunt”, en oerhört dyster historia som ändå av gruppen själv rubricerades som en komedi.
Därefter blev det tyst från Killinggänget. I ett reportage i senaste numret av tidskriften Filter, skrivet av Christopher Friman, skildras ingående hur gruppen sommaren 2006 träffades på Öland för att börja arbeta på något nytt. Det hela slutade i ett fiasko, efter en veckas intensivt försök att få fram fungerande idéer. Därefter kändes det för de flesta i gruppen som att Killinggänget gick mot sitt oundvikliga slut.
Vändpunkten kom i december 2006, i form av ett mejl från Dramatens dramaturg Sven Hugo Persson. På dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms uppdrag frågade han om inte Killinggänget ville skriva en pjäs åt den kungliga teatern. Det var ett led i en satsning som skulle göra att Dramaten hösten 2009 enbart satte upp nyskrivet material. Bland övriga inbjudna fanns Elfriede Jelinek, Jon Fosse och Woody Allen.
– Vi tyckte helt enkelt att Killinggänget var väldigt intressanta konstnärer som hade en spännande och annorlunda blick på sin samtid, inte minst i ”Fyra nyanser av brunt”, säger Sven Hugo Persson. Sedan tänkte vi väl också att om det övriga är ganska smalt, som Jelinek, så vore det fantastiskt med deras bredd – och att de kanske också kunde locka en yngre publik.
Elfriede Jelinek tackade dock nej, och Woody Allen svarade aldrig på Dramatens inbjudan. Kvar av den ambitiösa satsningen på nyskrivet material blev Jon Fosses ”Flicka i gul regnjacka” som har premiär den 9 oktober – och Killingängets teaterdebut. Som för övrigt visade sig bli en omedelbar publikframgång. Redan innan premiären är alla 37 föreställningar fram till nyår slutsålda. Biljetter till två nya föreställningar ska därför släppas, och eventuellt kan det bli fortsättning till våren.
– Dramatens inbjudan kom helt klart som en räddare i nöden, säger Andres Lokko. Hade vi inte fått det erbjudandet hade vi säkert disintegrerats utan att någon egentligen hade sagt något om det.
– Vi hade ju inte varit aktiva på länge, säger Johan Rheborg. Vi försökte, men det fungerade inte. Vi behövde nog något som kändes svårt, något som ingen av oss behärskade. Vi vill sitta i en flygmaskin vi inte flugit förr, inte samma gamla Cessna. När det här kom så kände vi alla att det här är svårt, nästan omöjligt. Klart att vi ville göra det.
Lite prestige var det också, erkänner de. En stolthet över att bli inbjudna av nationalscenen. Fast det var heller ingen annan som frågade. Hade en annan teater hört av sig hade de kanske också tackat ja.
Men samtidigt, säger de, är det ingen tvekan om att Killinggänget trivs på stora institutioner, där ekonomisk avkastning inte är det första kravet på listan. Gruppen är långsam och trögrörlig. ”En olönsam koloss på lerfötter”, som Andres Lokko uttrycker det.
– Killinggänget är inte något vi gör för att tjäna pengar, säger han. Samtidigt är det inte en hobby heller. Det är något heligt och stort och skitviktigt för alla i gruppen. Men vår startsträcka är ofantligt lång numera. Man tar inte bara upp Killinggängsväskan och går till jobbet, det funkar inte så. Den synkroniseringen som vi måste ha privat, den blir svårare och svårare att uppnå. Vi hamnar i olika faser, i våra bikarriärer, i våra liv, alla utvecklas åt olika håll. Vi måste synka oss för att kunna arbeta, och det kräver mer och mer för varje gång.
Arbetet med Dramatenföreställningen drog med andra ord ut på tiden. Vilket har lett till att de nu, trots att beställningen kom för tre år sedan, ändå tvingas hetsa fram mot nästa lördags absoluta deadline.
Men att i slutändan inte leverera det beställda – en föreställning till Dramatens stora scen – har aldrig kommit på fråga. Problemet var bara vad denna deras första pjäs skulle handla om. Till sist, efter lång möda, hittade de ämnet – dem själva. Deras liv som det ser ut i dag, deras skaparkris på Öland och deras motstridiga viljor.
Föreställningen ”Killinggänget på Dramaten”, eller ”Drömmen om Herrön” som den också kallas, handlar om en grupp som känt varandra länge, och som får ett uppdrag, liknande det de själva fick av Dramaten.
– Det kanske låter internt, men det hoppas vi att det inte är, säger Andres Lokko. Det handlar om hur svårt det är att vara en grupp. Och den gruppen kan lika gärna vara din arbetsplats, din familj, din släkt, ditt innebandylag eller vad det nu är. I vårt fall råkar den gruppen vara Killinggänget.
Sedan har materialet spetsats till, vridits och förändrats, påpekar Johan Rheborg. Alla sex medlemmar har varit intensivt involverade i att skriva fram manuset. Ett manus som för övrigt av Dramatens Sven Hugo Persson kallas för ”djupt originellt, delvis en svart komedi, delvis något annat och svårbeskrivbart”. Sven Hugo Persson konstaterar samtidigt att det av texten ”inte är helt lätt att föreställa sig vad det blir på scen”.
Johan Rheborg nöjer sig med att slå fast att publiken som kommer till premiären den 19 september om ingenting annat kan förvänta sig en föreställning ”som är lagom lång”. Han själv hatar nämligen pjäser som är för långa, och menar att det är en vanlig sjuka i svenskt teaterliv.
– Jag kollar alltid i programmet och ser jag att en pjäs är tre timmar och fyrtiofem minuter, exklusive paus, då går det bort.
– Jag hoppas att publiken får se en föreställning som de tycker handlar om dem själva, säger Andres Lokko. Om saker de har tänkt på, men kanske inte vågat formulera. Och om – ja, om livet. Det låter högtravande, och kanske inte så roligt… Men roligt är det ju. Också. Det har spekulerats i att ”Killinggänget på Dramaten” blir gruppens sista framträdande. Lokko och Rheborg säger att inget är bestämt. Killinggänget kanske gör något igen om femton år, eller två år, eller aldrig.
– Ett tag kändes det verkligen som att det här är det sista vi gör, säger Johan Rheborg. Men nu har det varit så roligt, särskilt under repetitionsarbetet, att det vete fan. Fast ärligt talat bryr jag mig inte om vad som händer framöver. Just nu gör vi detta. Sedan får vi se.