Framför en stor helfigursspegel i Dramatens artistfoaje står tre män tätt tillsammans. Den mittersta håller i en kamera. De fnissar.Killinggänget börjar göra sig redo för Teatern.
Henrik Schyffert påpekar att det är första gången de pratar om sin pjäs och därför kommer att vara lite svamliga, Tomas Alfredson klargör att det verkligen handlar om en pjäs, inte en revy och inte en massa korta grejer utan en sammanhållen historia från A till Ö.
Johan Rheborg säger att det samtal gruppen fick av Dramatens förre chef Staffan Valdemar Holm är enda gången någon faktiskt föreslagit något för dem. Särskilt sedan deras film ”Fyra nyanser av brunt” 2004.
– Efter filmen försökte vi skriva på lite egna saker men det funkade inte riktigt. Vi var iväg till Öland i en vecka. Det var riktigt dåligt. Ingen hade riktigt lust. Men så ringde Staffan och vi insåg att vi inte ens hade tänkt på att vi skulle kunna göra en teaterpjäs, säger Henrik Schyffert.
– Vi blev lockade när det blev konkret och komplicerat, fortsätter Johan Rheborg.
– När det blev svårt på riktigt och med bladguld, inflikar Henrik Schyffert.
Fyra år senare är det nästan dags. Alfredson håller på med praktiska detaljer som dekorbygge och produktionsapparat, det mesta är färdigskrivet av de tre närvarande och de övriga medlemmarna Robert Gustafsson, Martin Luuk och Andres Lokko. Inte för att det verkar ha varit speciellt lätt, trots beställare, deadline och uppdrag.
Från skrivångest och svårigheten med uppdraget ”gör vad ni vill” slutade det med att gruppmedlemmarna började intervjua varandra. Om varandra. Och började komma på scener. Närmast samtalsterapi.
– Det finns en konkret kringhistoria men den kan vi inte riktigt berätta, säger Schyffert och fortsätter:
– Men man kan säga att man får följa den här sanna/fiktiva gruppkonstellationen som ska bestämma sig för om de ska fortsätta vara en grupp eller inte. Inga mord i vardagsrummet med eldgaffeln direkt.
– Det är en sorts självporträtt av hur vi låter, säger Tomas Alfredson.
Malin Ek och Reine Brynolfsson ska få varsin fin roll lovar de, delvis som outsiders men ändå lika mycket en del av föreställningen som ursprungsgruppen.
Alla medlemmar utom regissör Alfredson kommer att stå på scen. Andres Lokko och Martin Luuk får helt enkelt göra sin scendebut på Sveriges största/finaste/mest guldiga teater.
– De har tydliga roller när vi är tillsammans så det kändes väldigt logiskt. Speciellt med tanke på vad vi har skrivit skulle det vara konstigt om de gömde sig, förklarar Johan Rheborg.
Tomas Alfredson kommenterar att upplägget låter oerhört tråkigt. Henrik Schyffert kontrar med att ångesten faktiskt trycks genom sex humorister:
– Det färgas av oss. Så var det med ”Fyra nyanser av brunt” också, vi upprepade ”inte skriva skämt” men det går inte att låta bli.
– Men att åstadkomma lustigheter handlar väldigt mycket om att försätta sig i 8,5-årsåldern. Man ska försöka bli infantil. Men ju rynkigare och gråhårigare man blir desto längre blir avståndet. Så den kampen fanns också, säger Tomas Alfredson.
Sedan lindar de tre in sig i en diskussion om hur allts ständiga tillgänglighet urvattnar kulturupplevelserna, att det blir så lätt att man inte längre tar det på riktigt. Och att Killinggänget på intet sätt har någon skyldighet att delta. De vill i stället vara svårtillgängliga säger Johan Rheborg:
– Då är Dramaten ett jättebra ställe. Jag tror att många har väldigt förutfattade meningar om vad Dramaten är och vad som ska vara här, det ligger helt utanför den snabba sortens konsumtion. Nu måste man komma hit, vara här under en bestämd period. Utan internettittning, inget youtubande, ingen streaming i mobilen.
– Vi har skapat oss ett namn och har den ynnesten att som grupp göra lite tvärsom, och då tänker vi göra det. Så länge vi kan. Vi är inte bittra gubbar, även om det låter så just nu.
Tomas Alfredson protesterar lite och säger att de visst är gubbar.
– Man får ta in någon hemma och fråga ”luktar det gubbe i sovrummet?”, säger Henrik Schyffert och Tomas Alfredson fortsätter:
– Det kan man göra själv. Jag har gjort det. Jag gick ut, stängde dörren och gick och gjorde toalett. När jag kom tillbaka så ”sniff, det luktar gubbe!”. Men det är väl inget med det.
Henrik Schyffert avslutar:
– Vi luktar gubbe och nu är vi här.