Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

Klarascenen dansar in i Beskows blåbärsskog

Foto: Jonas Eriksson

Kantarellerna, jordgubbarna och flugsvamparna får sin egen koreografi. När Birgitta Egerbladh gör dansteater av Elsa Beskows sagovärld står naturen och fantasin i centrum.

Det är full aktivitet på Klarascenen: jord skyfflas upp och ned, hinkar flyttas runt, trädgårdslandet är i förvandling. De sex idoga trädgårdsarbetarna samlas kring en skottkärra, musikern Niklas Brommare brister ut i ett trumsolo och sagoberättandet tar plötsligt sats: ”Det var en gång en liten stad ...” På spridda stubbar ligger karaktäristiska huvudbonader och väntar: en kantarell, en flugsvamp, en jordgubbe. Naturen är alltid närvarande, nästan som en egen karaktär – här lika mycket som i Elsa Beskows klassiska barnsagor och illustrationer.

Koreografen Birgitta Egerbladh ser en författare som alltid tar barnets perspektiv.

– Hon bjuder in barnen i naturen och visar dem dess enorma mångfald och rikedom; de små detaljerna, krypen, mossan. Hon gör naturen levande, blommor och djur får mänskliga egenskaper. Där finns en väldig respekt för naturen, men också för människan och barnet. Hon öppnar en magisk värld, ett universum, säger hon.

Det var dramaturgen Marie Persson Hedenius som för ungefär ett år sedan föreslog att hon och Birgitta Egerbladh skulle göra en familjeföreställning av Elsa Beskows berättelser. Sedan dess har de varit upptagna på sina håll: Marie Persson Hedenius har en tjänst på Uppsala stadsteater, Birgitta Egerbladh samarbetade med teater- och humorgruppen Klungan på ”Rätt sida om okej” och ”Dagar av sol och regn”. Men i dag är ”I blåbärsskogen” långt mer än en idé. Premiären på Stockholms stadsteater hägrar runt hörnet.

Liksom många andra läste Marie Persson Hedenius Elsa Beskow som barn. Berättelserna har tagit en given men också omdebatterad plats i svensk litteraturhistoria. Där är sagorna om tanterna Grön, Brun och Gredelin, älvan i ”Solägget” och Olle på skidor.

– Jag läste henne som liten men avfärdade henne senare, färgad av 70-talets tankar, som en konservativ sagotant. Men det är hon inte! Jag upptäckte en fantastisk och detaljrik värld som rymmer mer än vad konventionen säger och som präglas av humanism, närvaro och uppmärksamhet, säger Marie Persson Hedenius.

Med mindre än två veckor kvar till premiär har repetitionerna inför ”I blåbärsskogen” trätt in i ett ”spännande skede”, där utforskandet fortsätter och föreställningen börjar ta form. Birgitta Egerbladh berättar att arbetet tog avstamp i Elsa Beskows sagovärld, men där fanns inget färdigt manus, inga fasta roller eller klara repliker att öva in från start.

De började, allra först, med en period av rörelseövningar och improvisationer. Föreställningen har vuxit fram på golvet, tillsammans med ensemblen, i ett gemensamt och nyfiket upptäckarrus.

Det är så Birgitta Egerbladh brukar arbeta. Precis som i barnets värld är det ett arbetssätt som påminner om lek.

– Det är en grund i föreställningen. Vi har lekt oss in i den, tillsammans, säger hon.

Att göra dansteater för unga är inte okända marker. 1998 gjorde Birgitta Egerbladh och Marie Persson Hedenius ”Hemliga rum (1) eller Varför har jag så stora öron?”, en existentiell dansteater för barn från tio år. ”I blåbärsskogen” är uppbyggd som ett kollage, en fantasifull associationskedja, inspirerad av texter och bilder från Elsa Beskows författarskap.

– Målet är varken att göra en ”best of” eller att ge en heltäckande bild. Vi har klippt och klistrat och försökt återskapa hennes värld, med alla dess förvandlingar, blommor och kantareller, säger Marie Persson Hedenius. Man behöver inte ha läst Elsa Beskow för att uppskatta föreställningen, lovar hon, ”men det vore roligt om den väcker lusten att läsa henne”.

– Det här blir ett möte mellan Elsa och mitt dansteaterspråk – ett allkonstverk där man uttrycker sig med kropp, ord, bild, scenografi, sång och musik, säger Birgitta Egerbladh, som har komponerat ny musik och tonsatt flera av Elsa Beskows dikter.

Som koreograf är Birgitta Egerbladh alltid intresserad av människors kroppsspråk. Det fungerar som en dansens utgångspunkt, också i arbetet med ”I blåbärsskogen”.

– Jag utgår från skådespelarna och dansarnas egna sätt att röra sig. Rörelsen, dansen kommer inifrån människan, det är alltid där vi börjar.

Hon berättar att det har varit spännande att hitta ett sätt att gestalta de talande växterna och djuren. De har tillsammans tagit reda på växternas egenskaper, som maskrosen som rotar sig och tar kraft och näring från andra blommor, och även provat hur en stor jordgubbe eller kantarell på huvudet påverkar kroppshållning och rörelsemönster. För kostym och scenografi står Annsofi Nyberg, men de har alla varit delaktiga i uppbyggandet av Elsa Beskows magiska universum, fullt av grönska, sagofigurer – och fantasi.

Fakta. Elsa Beskow

Den lilla, lilla gumman, Petter och Lotta, tomtebobarnen och Putte i blåbärsskogen – Elsa Beskows sagor, figurer och rika illustrationer har blivit en naturlig del av många svenska barns uppväxt.

Flera av berättelserna bär ekon från författaren och konstnärens eget liv. Elsa Beskow föddes på Södermalm i Stockholm 1874. Hon blev faderlös som 15-åring och flyttade då till mammans ogifta syskon, vars familjebildning påminner om den på många sätt normbrytande gemenskap som man kan hitta i sagorna om Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå.

Efter att hon hade fått sitt genombrott som bilderboksförfattare med ”Puttes äventyr i blåbärsskogen” (1901) och flyttat med barnen och maken Natanael Beskow, präst och konstnär, till en villa med vildvuxen trädgård på Djursholm blev sagornas växtvärldar än mer livfulla.

Elsa Beskow har också mött kritik – både under sin livstid och efter. Hon stod upp för rösträtten, drev med skolsystemet i ”Doktor Klokamundus uppfinning” och engagerade sig i socialt arbete. Decennier senare avfärdades hon som ”borgerlig”, som en konservativ sagotant.

När Stina Hammars biografi ”Solägget” kom ut 1958, skrev Dagens Nyheters Olof Lagercrantz: ”Hon är vanlig som käringtanden och okomplicerad som en rödbeta.” På 70-talet kallades hennes bilder för ”menlösa”, sagorna för ”klassegoism”. Trots det har hon fortsatt läsas.

Dansteatern ”I blåbärsskogen” är inte första gången Elsa Beskows värld tar plats på teaterscenen. 2005 satte Kungliga Operan upp ”Nötknäpparen” i en bildvärld inspirerad av Petter och Lottas julfirande. Samma år gjorde Dramaten barnteater av samma saga i ”Petter och Lotta och stora landsvägen” och i fjol sattes ”Solägget”, om en liten älvas äventyr, upp av Teater Pelikanen i Norrköping.

”I blåbärsskogen”

”I blåbärsskogen” är en dansteater för hela familjen inspirerad av Elsa Beskows texter och illustrationer som har urpremiär på Klarascenen på Stockholms stadsteater den 29 mars.

För regi, koreografi och musik står Birgitta Egerbladh. Dramaturg är Marie Persson Hedenius.