Ja, så gick det till när Simone plötsligt uppfattades som kille, och sen ”blev det bara så”. Historien om hennes vecka som Simon är Ulf Starks succébok ”Dårfinkar och dönickar” från 1984, som blev en nästan ännu mer älskad teveserie i regi av Rumle Hammerich. Men nu på fredag är det urpremiär för ”Dårfinkar och dönickar” som teatermusikal, på Stockholms stadsteater Skärholmen. Irena Kraus har skrivit manus och Thomas Lindahl gjort musiken.
– Fast musiken har verkligen genomgått en lång process under de två månader vi har repeterat, säger regissören Alexander Öberg.
– Det är ju ett slags rockmusikal …
– Va?
– Tycker du?
Hanna Alström som spelar Simone och Sanna Krepper som spelar hennes mamma håller inte alls med. Fast å andra sidan är musiken ganska svår att kategorisera, säger de.
– När den är som bäst låter det lite som Sparks eller Freddie Mercury, säger Alexander Öberg.
– Och det låter inte som ”De tre musketörerna”, försäkrar Hanna Krepper.
Annars kan det ju verka lite som en trend just nu, att man ska göra varje barn- och familjeföreställning till samma sorts svängiga underhållning med musik och dans. Så är det inte med ”Dårfinkar och dönickar”, den står för sig själv på pinniga tonårsben.
Simone får förstås genast problem när hon uppträder som kille. Klasskompisen Kattis blir omedelbart kär i det där som är ”annorlunda” med ”Simon”, medan Simone själv tycker mest om klasskompisen Isak. Men är Kattis kär i Simone också? Och kan Simone vara sig själv med Isak?
– Det där med kön är ju viktigt bara i befruktningsögonblicket, säger Alexander Öberg.
– Det viktiga är att kunna vara fri.
Ulf Starks berättelse är inte bara en historia om en flicka som plötsligt uppfattas som kille, utan också en historia om styvfamiljer. Simones mamma förälskar sig i Yngve och flyttar ihop med honom. Hon är konstnär och alltför upptagen av sin konst och sin nya kärlek för att se vad som händer med Simone.
– I början tyckte jag att hon var väldigt egoistisk, säger Sanna Krepper som spelar mamman. Men jag måste ändå försvara henne. Det är svårt att vara förälder och hon älskar verkligen sitt barn! Hon är bara omammig. Det är en rolig roll att spela.
– Det är mycket identifikation som är rätt smärtsam för oss i ensemblen som har barn, säger Alexander Öberg.
– Det är ju svårt när ungarna vill ta för mycket plats och man inte vill vara med dem fastän man älskar dem. När man måste inse att man måste få hålla på med sitt älskade jobb också, för att kunna vara en bra förälder.
– Min sympati ligger ändå hos Simone, den där mamman är ju extremt egoistisk, säger Ulf Stark.
Den hopplösa nya styvfadern, Yngve, som Simone ilsket kallar för tönt och önskar livet ur, visar sig i stället vara den som faktiskt inser vad Simone är med om.
Mitt i triangeldramat mellan Simone, mamman och Yngve kliver plötsligt morfar in: på flykt från långvården för att få dö i lugn och ro. Han blir Simones fasta punkt, den enda hon kan prata med, trots att han själv är döende. När han kommer hem till familjen har han landstingets nattskjorta på sig, men också översköterskans högklackade stövlar.
– Jag har lagt in flera sådana könsöverskridande detaljer i boken, som när Yngve poserar för mamman iförd klänning, säger författaren Ulf Stark.
– Det är ju en historia om könsroller. Det var inte så vanligt för tjugofem år sedan när jag skrev boken, och det är intressant att se hur ”Dårfinkar och dönickar” tolkas i dag. Mycket har ändrats, det är stor skillnad mellan 1980-talet och 2000-talet.
I boken går Simone och köper en t-tröja med hårdrocksbandet Iron Maiden på, för att verka mer grabbig. I teatermusikalen är det i stället hiphopkläder som får symbolisera grabbigheten.
– När vi hade gjort den förra dramatiseringen var jag nere i Göteborg, då kom det fram en delegation hårdrockare och tackade för att ”du är den första som har skrivit positivt om oss”, säger Ulf Stark och skrattar.
– Men vi har inte jobbat så mycket med könsroller … invänder Sanna Krepper.
– … och vi har inte heller diskuterat hur man är när man är tolv år, säger Hanna Alström som spelar Simone.
– Det handlar ju mer om hur man blir betraktad av andra människor, säger Alexander Öberg.
– Det är ju därför ”Dårfinkar och dönickar” är en klassiker, den handlar ju om sådant som alla är med om. Vi har alla varit i puberteten, vi har alla kämpat med vad omgivningen tolkar oss som och vad vi vill vara. Det handlar om att hitta sin sexualitet och växa upp.
– Simone väljer ju inte själv att ”bli” pojke, det är andra som tror att hon är det och så blir det bara så, påpekar Sanna Krepper.
Däremot har både Sanna Krepper och Hanna Alström fått jobba hårt på sina roller – för de är båda sådana som vill hjälpa till, städa lite, plocka med rekvisitan och underlätta för de andra i ensemblen.
– Det förbjöd jag dem att göra, säger Alexander Öberg.
– Det är ju typiskt ”tjejigt”, och så är de ju inte i pjäsen, någon av dem.
Förra gången boken skulle dramatiseras skrev författaren Ulf Stark manus. Nu har han hållit sig långt ifrån det arbetet, och ser föreställningen först en vecka före premiär.
– Det är rätt skönt att släppa taget, säger han nöjt.
Teatermusikalen är något helt eget, och både Alexander Öberg och Sanna Krepper är noga med att understryka att det inte är en renodlad barnpjäs.
– Tvärtom, det finns något för alla åldrar, säger Sanna Krepper.
– Jag hatar barnteater! fräser Alexander Öberg.
– Det värsta som finns är när det medvetet pratas ”ned” till barn, när man gör teater för någon annan än sig själv. Det är oerhört provocerande att höra det epitetet. Samtidigt kan man förstås inte ha med vissa saker, som grovt sex, ironi eller alltför komplicerat språk. Men å andra sidan brukar ju inte de flesta vuxna gilla sådant heller. När man gör teater för barn måste man tala i exakt samma ton som alla andra.
Det är ett av skälen till att ensemblen fortfarande under sista veckan brottas med slutet, ”det är lite för mycket ’Grease’ ”, grubblar Alexander Öberg bekymrat.
– En del saker som funkade i boken funkar ju inte vare sig på film eller på scen, säger Ulf Stark.
– Det märkte jag redan förra gången. Då ändrade vi en hel del, det väldigt subjektiva jagperspektivet från boken gick inte att ha, till exempel.
Titeln på boken, teveserien och musikalen är densamma: ”Dårfinkar och dönickar”. Det är det morfar delar in människorna i, dårfinkarna som vågar ta risker och äventyra, och dönickarna som lever tryggt och i tristess.
– Egentligen handlar ju hela historien om vilka problem det är med dårfinkerierna, säger Ulf Stark.
– Och om att vi alla faktiskt är både dårfinkar och dönickar. Ingen är bara det ena.