I DN Kultur den 21 augusti beskriver ett antal kulturaktörer sin oro över att kulturpolitiken är för passiv. I Stockholm har vi försökt vara tydliga, dels för att vi vill se förändringar, dels för att uppfattningar mår bra av att yttras, bemötas och brytas. Det behövs ett samtal om kultur och kulturpolitik. Men då krävs det att vi kommer bort från inövade mantran och börjar tala innehåll.
Viktigast av allt är synen på publiken. Artikelförfattarna oroar sig över att "teatrarna pressas till självfinansiering: man måste sälja ännu flera biljetter". Jag kan aldrig hålla med om att kulturen blir sämre om den delas av flera. Min liberala övertygelse bygger på motsatsen.
Ett offentligt, kulturellt samtal är beroende av en bred folklig förankring. Att kulturskaparna skulle sälja ut det konstnärliga för att nå en stor publik är en förolämpning - mot såväl konstnärer som publik.
Detta betyder inte att all offentligt finansierad kultur måste vara tillgänglig för alla. Försök och misslyckanden är en förutsättning för att nå en kvalitet som garanterar djup och förkovran, vilket kommer oss alla till del i sinom tid.
Därför har vi i Stockholm gjort en unik höjning av stödet till det fria kulturlivet, ett påslag på cirka 20 procent. I detta ingår bland annat en bonus till dem som lyckats öka sina intäkter till exempel genom större publik och en fond för nyskapande kultur, som ska kunna finansiera det riktigt nya.
I Stockholm saknas det varken kulturpolitik eller idéer. Jag menar att det är bristen på en verklig kulturdebatt som är det stora problemet. Sverige saknar ett folkligt engagemang för kulturen. Att ändra på detta är kulturpolitikens och kulturlivets viktigaste utmaning. Konstigt nog verkar inte artikelförfattarna känna något ansvar för detta. Om de gjorde det skulle de välkomna en större publik.
Fler måste ta del av samtalet. I Stockholm har vi därför bjudit in alla stockholmare till en framtidsdiskussion om kulturen, kulturvision 2030. Skuggutredningen bidrar också på ett viktigt sätt till debatten. Men lika viktigt är att hela kulturlivet inser att publiken behövs för att kommunicera. Och kommunikation är väl ändå det kultur handlar om?