Föreställningen handlar om kvinnor med ett politiskt engagemang som de tror kan påverka historien. Temat återkommer gång på gång i pjäsen som har Sverigepremiär på Stockholms stadsteater.
Vi träffas i Hanne-Vibeke Holsts skrivarlägenhet, en knarrande trätrappa upp, i ett 1800-talshus på en tvärgata till Strøget i Köpenhamn. Utanför fönstret hörs larmet från stan.
Hit kommer hon varje dag.
– Jag arbetar väldigt disciplinerat i minst sex timmar per dag, säger hon.
Pjäsen ”Moskva 7 oktober” utgår från den ryska journalisten Anna Politkovskaja som blev skjuten med fem skott i trapphuset till sin bostad den 7 oktober 2006. Mördaren går fortfarande fri.
– Det blev en pjäs om Moskva eftersom jag bodde där mellan 1987 och 1990 som medföljande till min dåvarande man som var dansk diplomat. Det var en omvälvande tid med stora förändringar som glasnost och perestrojka. Folk var som berusade av förväntningar om att man nu skulle börja leva som i väst – med både materiella förbättringar och politisk frihet. Nu blev det inte riktigt så, säger Hanne-Vibeke Holst.
År 1999 började hon på allvar läsa rapporterna som Anna Politkovskaja skrev från kriget i Tjetjenien.
– Jag tyckte att hon var modig som vågade sätta sig upp mot Vladimir Putins regim och hävda att kriget var ett övergrepp och en form av etnisk rensning.
Hon tar fram en bok av Anna Politkovskaja från hyllan med en personlig dedikation inskriven på insidan.
– Jag köpte den i mars år 2005 när hon var här i Köpenhamn. Ett halvår innan hade hon blivit förgiftad ombord på ett flygplan till Beslan sedan hon blivit utsedd att vara förhandlare i samband med gisslandramat på Skola Nummer 1. Man kunde se att hon var väldigt beslutsam men också rädd. Jag tror att hon redan då insåg att hon skulle förlora den här kampen.
Anna Politkovskaja trodde att publiciteten kring hennes person var det enda och bästa skyddet för henne. Ingen grupp skulle våga göra henne illa eftersom det skulle slå tillbaka på dem själva.
– Det var naivt av henne att undervärdera motståndet. Huvudpersonen i min pjäs, Nina Krasnoja, resonerar på samma sätt.
– Jag tror att människor som är så starkt engagerade som Anna Politkovskaja till slut kommer till en punkt där sakfrågan är större än de själva. Hon trodde på att det hon gjorde hade en historisk betydelse för den demokratiska utvecklingen i Ryssland.
Hanne-Vibeke Holst pekar på en rad andra exempel då politiskt engagerade kvinnor blivit mördade.
– Benazir Bhutto i Pakistan tror jag kände på samma sätt som Anna Politkovskaja, det vill säga att det inte fanns något alternativ än att fortsätta. Och det slutade ju på samma sätt för henne, hon blev skjuten till döds 2007.
Varför kan kvinnor inte hoppa av innan det är för sent?
– Efter ett slag når de ikonstatus, där omvärlden förväntar sig att de ska offra sig för den goda saken. Och så kanske de inte inser vilka krafter de utmanar. Kvinnor uppfostras inte i samma våldsKultur som män som tidigt får lära sig att makt och våld hänger ihop.
– Den stora frågan är om deras kamp är bortkastad energi. Är det helt enkelt idioti? Är idealistens offerdöd förgäves? Mitt svar är att de behövs. Utan dem skulle vi falla ned i mörkret.
Finns det kompromisslösa idealister i Danmark?
– Det vet jag inte. Senaste gången vi blev testade här i Danmark var under den tyska ockupationen mellan 1940 och 1945 under andra världskriget. Då var det många unga kvinnor och män i motståndsrörelsen som satte livet på spel för sitt politiska engagemang. Jag sitter just nu och researchar på denna period för en ny roman som jag hoppas kommer ut 2012.
Skulle du själv kunna bli en kompromisslös idealist?
– Kanske. Här i Danmark räcker det att man säger att man är feminist för att man ska väcka ont blod och bli kallad häxa. För ett par veckor sedan hamnade jag i blåsväder då jag fick frågan om jag trodde att kvinnor råkade mer illa ut än män i mediebevakningen. Jag svarade: ”Ja.” Jag sade också att det kanske är någon form av obevisad kastrationsångest hos männen i medierna som gör att de blir så aggressiva. Då tog det fart ordentligt och jag fick en massa elaka och hotfulla kommentarer.
Ligger det här med att skriva och provocera i släkten? Din pappa skrev ju också kontroversiella debattinlägg.
– Ja, det är möjligt. Min pappa var en fin författare och en politiskt engagerad socialdemokrat som inte drog sig för att kasta sig in i debatten. Det är möjligt att jag fått engagemanget, temperamentet och empatin från honom. Men jag vet inte. Det var svårt att få kontakt med honom. Han dog 59 år gammal i vad läkarna kallade ”levnadsrelaterade problem” vilket betydde alkohol, tobak och en stor del frustration. Han hade då inga krafter kvar. Jag undrar ofta vad som hände inom honom. Kanske blev han ett offer för patriarkatet och den maskulina rollen som innebär ensamhet och att man ska vara en vinnare. Han klarade inte det.