Vårt förhållande till Ingmar Bergman är gott. Mycket bättre än på länge, kanske alltför gott. Jag har en ganska nyutkommen bok som heter ”Fifty Key Theatre Directors” och innehåller biografier över den moderna teaterns mest betydande teaterregissörer (Routledge, 2005). De går i kronologisk ordning från André Antoine (1854–1943) till Calixto Bieito, född 1963, och där hittar man naturligtvis Stanislavskij, Reinhardt, Meyerhold, Brecht, Grotowski, Mnouchkine, Strehler, Peter Brook, Peter Stein och åtskilliga andra kända namn.
Ett lyser dock med sin frånvaro: Ingmar Bergmans. Det stämmer inte med vår egen bild av Bergmans internationella status. En av redaktörerna för denna encyklopedi, Maria Shevtsova, är professor i drama och teater och anser tydligen att Eugenio Barba, Lee Breuer, Rex Cramphorn, Lev Dodin, Simon McBurney, Eimuntas Nekrosius och Deborah Warner är viktigare än Bergman, en ståndpunkt jag inte tänker invända mot – men erkänn att den ställer myten I B på huvudet.
I tio dagar har vimplarna utanför Dramatenhuset lockat med Ingmar Bergman International Theatre Festival, en imponerande rad utländska gästspel, seminarier och utställningar; äntligen den festival som rimligen borde bära Strindbergs namn, som ett svar på Ibsenfestivalen i Oslo.
Fast vilken I B är det vi firar egentligen? Filmregissören eller teaterregissören? Mannen eller verket? Eller båda? Konstnären Bergman – med stort K – eller varumärket?
För låt oss erkänna det: två år efter sin död är I B det affischnamn han inte alltid var medan han levde. Det är den gamla kända historien om hur han förgäves sökte inträde i 40-talismen, blev hånad av Olof Lagercrantz, tvingades genomleva 60-talets fasor, gick i exil, kom hem och inledde den försoningsprocess som började med ”Fanny och Alexander”, fortsatte med föräldrarna och slutade med hela svenska folket.
Amen.
I dag säljs rättigheterna till Bergmans filmer och spelas som pjäser världen över. Tre exempel har visats under Bergmansfestivalen: ”Viskningar och rop” från Toneelgroep i Amsterdam (se Ingegärd Waaranperäs recension 27/5), ”Såsom i en spegel” från Almeida Theatre i London och ”Ur marionetternas liv” från Thalia Theater i Hamburg. Högsta professionella nivå och inte helt klart vad Bergman har med saken att göra.
Den minst intressanta av dessa föreställningar, den engelska, var paradoxalt nog den intressantaste. Det var visserligen en läsning och ingen färdig produktion, men här såg man såsom i en narrspegel problemet med filmmanus förvandlade till dramatik. Tänk er ”Såsom i en spegel”, Bergmans gotländska kammarspel från 1961, utan Bergmans egen ikonografi, utan hans närbilder och speciella förhållande till sina skådespelare, utan det asketiska landskapet och Sven Nykvists exponeringar av fyra personer som liksom föds ur havet och uttalar sina avskalade repliker i vad vi lärt oss uppfatta som den arketypiska Bergmanfilmen…
Vad blir då kvar av ”Såsom i en spegel”? En ganska ordinär pjästext som ingen skulle komma på idén att spela om den inte bar I B:s signatur.
Och inte blev jag klokare av ”Ur marionetternas liv”. Här gavs Bergmans tyska film, en av de torraste han gjort, i en estetiskt lyxig och utsökt långtråkig uppsättning som inte lyckades förklara på vilket sätt dessa malande repliker talar till vår tid.
Så bytte festivalen kurs med tre föreställningar som inte byggde på I B:s manus och som plötsligt förvandlade Stockholm till en teatermetropol. Vi fick se den underbara Dominique Blanc spela Marguerite Duras, innan vi nästa kväll försvann in i Heiner Goebbels ”Eraritjaritjaka”, där fantasins och vardagens gränser passerades med hjälp av musik för stråkkvartett och filmade illusionstrick; en mina största upplevelser de senaste åren. Plus en hygglig version av Heiner Müllers ”Quartett”, en modern klassiker.
I B-festivalen har nog en framtid, och det borde även Bergman ha – bara vi låter bli att krama ihjäl honom.