Ett jättelikt arkivskåp reser sig som en mur i scenens fond, en inredning i den tröstlösa Kafka-artade rättsliga labyrint som är fångvården. Framför skåpet står en vakt och fyra kvinnor fastlåsta i midjefängsel. I salongen sitter Lo Kauppi med sitt manus. Repetition pågår, ett stort pussel ska läggas.

Angelika, Mia, Rosanna från Bolivia och Helena från Finland lever i en värld där de egentligen inte får någon vård alls. Vakten som bevakar dem har i sin tur ingen möjlighet att vårda. Det anser Lo Kauppi som har ett bestämt syfte med pjäsen. Pappersexercisen och den hårt kontrollerade verkligheten får allvarliga konsekvenser, menar hon.

–  Jag vill att det här ska bli startskottet för en diskussion om kriminalvården. Fängelserna minskar inte brott och våld och elände utan de ökar det. Vi gör precis det som forskare säger att vi inte ska göra.

Lo Kauppi anser att kriminalvården är ett ” totalt fiasko”. Forskning visar gång på gång att fängelset har blivit det sämsta stället för återanpassning.

–  På 70-talet var det ett helt annat klimat, man diskuterade hur fångvården skulle se ut. Nu har pendeln svängt så starkt åt andra hållet. Vi har byggt säkerhetsanstalter med 72 platser som inte går att fylla. Det har kostat skattebetalarna 750 miljoner kronor.

– Efter Malexandermorden och rymningarna fyra år senare, då det började talas om svängdörrar på Kumla, och massmedier tryckte på Thomas Bodström uppstod en rädsla och nu bygger vi flest fängelseplatser i hela Europa.

– När det blir hårdare inom kriminalvården drabbar det ofta kvinnorna dubbelt eftersom fängelserna är konstruerade utifrån männen. Jag hoppas att det här också får oss att tänka på alla utanför, barnen, som vi också gör till arga och svikna människor.

Om detta handlar Lo Kauppis ”Bergsprängardöttrar”, fyra människoöden på scenen, ett hopklipp av verkliga händelser, berättade av dem hon träffade när hon gjorde intervjuer på anstalterna i Ystad och Hinseberg.

De fyra fångarna spelas av Sara Turpin, Anette Bjärlestam, Pamela Cortés Bruna och Miina Turunen från Finland; Figge Norling är deras vakt.

– En jäkla bra sammansättning av skådespelare, säger regissören Lo Kauppi. En från Degerfors, en skåning, en latinamerikan, en finländare och det hörs varifrån de kommer. På anstalterna ser det ut så, och i vanliga livet talar folk dialekter. Det är en klassfråga, så länge man inte har gått på scenskola eller universitet och lärt sig att det är fult med dialekter.

–  Att se sin dramatik framföras av andra är fantastiskt. Vilken lyx att slippa göra det själv, säger Lo Kauppi som gjort två produktioner där hon stått ensam på scenen. Den första var självbiografiska ”Bergsprängardottern som exploderade”, som handlade om Lo Kauppis uppväxt och erfarenheter av missbruk och förfelad tvångsvård.

På hennes högra underarm slingrar en tatuerad drake, gjord i Ams­terdam. På Hasselakollektivet där hon skulle ”vårdas” trakasserades hon av personalen: ” Hur tror du att du ska kunna hämta barn på dagis med den tatueringen.” Nu har hon en harmonisk tiomånaders son som vistas bakom scenen tillsammans med en barnflicka eller pappa Figge Norling när han inte är på scenen.

– Jag har valt Figge för att han passar i rollen, jag ville ha ett snällt uttryck hos den här vakten. Jag vill verkligen jobba nu när jag är i min bästa ålder. Det är roligt när det går att ha med sitt lilla barn.

Nu lever pjästiteln ”Bergsprängardottern som exploderade” vidare i denna nya pjäs. Hon ser sig inte som unik, det är vanligt att växa upp med en alkoholist och arbetarklassföräldrar. Lo Kauppi tycker att hon själv fått en andra chans, ibland tänker hon att hon kunde ha varit en av dem på Hinseberg.

På fängelserna blandas friska, psykiskt sjuka, fattiga, missbrukare, offer och förövare.

– Offer och förövare är ofta samma personer. Alla kvinnliga fångar jag har pratat med har själva varit utsatta för kriminella handlingar, de har varit offer under perioder av sitt liv. Många vet också att de behöver vård och medicin, de vill ha stöd och hjälp. Det vet att de behöver en adhd-utredning.

– Men det är viktigt att säga att vi inte målar upp några snyfthi­storier om oskyldigt dömda. Det handlar inte om det. Det finns inga onda och goda, utan det handlar om vad ”vi”, samhället, gör för att minska lidande och brott i framtiden.

– Nu vill jag att vi ska förändra hela kriminalvården för jag tycker inte att det är roligt att möta en anabola-steroider-kille som slår ned mig. Männens kriminalvård är lika viktig. Men anstalter som Hinseberg, där kvinnor sitter för våldsbrott, har ju aldrig anpassats för kvinnor.

Till och med formuläret som kvinnorna får fylla i när de kommer dit handlar inte på en enda punkt om självskadebeteende, ätstörningar, om de varit utsatta för våldsbrott och misshandel.

– Dramatiseringen var det största arbetet, att lyfta det som vi suttit och pratat om på Hinseberg och Ystad, säger Lo Kauppi.

Dramatiseringen ska få alla i publiken som aldrig varit inne på ett fängelse att ana hur det är. De har ju dusch och teve i cellen, det brukar kallas för lyxliv. Men i en cell sitter en ung kvinna och slår huvudet i väggen, i en annan börjar någon fundera på självmord.

De flesta människor har inte ens en bild av hur en kvinnlig fånge ser ut, påpekar Lo Kauppi. Män blir ändå Någon och det finns så många berättelser om manliga fångar, en hel filmgenre, från Alcatrazfilmer till ”Tusenbröder”.

– Men den som suttit på Hinsan har ingen status. Det kan man inte skryta om på krogen.

Skillnaden mellan manlig och kvinnlig brottslighet är stor, i Sverige sitter 300 kvinnor och 4.000 män på slutna anstalter. Men midjefängslet som Lo Kauppi använder som bild på scenen sätts på kvinnor också.

En ung kvinna berättade att när hon skulle göra mammografi fick hon gå in genom sjukhusentrén med midjefängsel och en vakt på var sida.

– Det känns som att vi leker Guantánamo, kriminalvården har varit extremt hemlig kring midjefängslet, säger Lo Kauppi.

– Det finns säkert en förklaring till midjefängslet, en säkerhetsaspekt. Eller varför en tjej inte fick ringa till sin farmor. Men vad jag vill ha sagt är att det ligger i linje med en kriminalvård som kommit att drivas av rädsla och paranoida idéer.

– Vill vi minska brott och våld eller hämnas? För om vi vill minska brott och våld gör vi fel. Om vi vill hämnas för att det skulle finnas ett slags vinst med hämnd, så har det visat sig att det inte är någon bra idé. Offer mår mycket bättre av att få ekonomiskt stöd och terapi, alltså hjälp av samhället.

– Självklart tycker jag att vissa människor måste frihetsberövas. Men då ska man se till att inte försämra, utan satsa på någon form av vård eller rehabilitering under den tiden.