Det kan inte förnekas att Björn Wiman (DN 24/10) har en del poänger när han kritiserar ”Aniara”. Å ena sidan fungerar verkets lyriska karaktär som ett effektivt sabotage av varje tillstymmelse till dramaturgisk nerv. Å andra sidan lägger textens episka karaktär krokben för lyrikern Martinson. När jag tillsammans med bland andra Kjell Espmark och Staffan Söderblom diskuterade urvalet till den engelskspråkiga volym med Martinsonpoesi som i dagarna har givits ut (i Robert Fultons fina översättning, på Bloodaxe Books), slutade det med att ”Aniara” blev det diktverk som fick minst utrymme.

Det sämsta från två världar, alltså? Nja, riktigt så illa är det inte. Men på sikt är det tveksamt om det verkligen gagnar ”Aniara” att bli läst i enlighet med den tolkning som i dag torde vara den mest frekventa, nämligen på miljörörelsens villkor. Martinson var tidigt ute med att se vådan av rovdriften på naturen, brukar det heta. Och visst var det så! Men att påpeka att vi inte bör göra jorden omöjlig att leva på, är som visdomsord knappast mer insiktsfulla än de råd en förälder ger sina barn varje morgon inför skoldagen, om att återvända hem levande. Därmed naturligtvis inte sagt att kärnvapenhot och atombombssprängningar inte hade betydelse för den skräckvision som Martinson målar upp i sitt rymdepos.

Ändå tror jag att dikteposet i dag – miljöhoten till trots – vinner på att uppfattas på ett helt annat sätt än som profetiskt förebådande en värld som människan genom miljöpåverkan har gjort obeboelig. I stället för att understryka hur långt före sin tid som Martinson var, bör man kanske gå åt motsatt håll och poängtera hur extremt tidstypisk hans gestaltning var för det sena 1950-talet. Vilket förvisso inte utesluter att ”Aniara” ännu i dag kan kännas relevant – eller att det kanske till och med upplevs som mer och mer aktuellt för var dag som går.

En nutida tv-serie som ”Mad men” blottlägger med vilken precision som Martinson i ”Aniara” sätter fingret på några av de mest fundamentala dragen i den tidsepok som även tv-serien utspelar sig under. Skiftet mellan 1950- och 60-tal innebar ju, inte minst i Sverige och USA, det definitiva genombrottet för och inträdet i en modernitetens tidsålder. En värld vars formspråk inom design, mode och estetik signalerar uppbrott från allt vad traditioner heter. Liksom ”Mad men” byggs ”Aniara” upp kring en fokusering på tekniska nymodigheter. De många nya ord som Martinson skapade i sitt dikt­epos, som ”jenderkurvor”, ”fotofagen” och ”tredje vebens gång i fokusverken”, är kongeniala med de strömlinjeformade ingenjörsmässiga miljöer som människorna i ”Mad men” rör sig i, liksom med den tidens framtidsoptimistiska reklamestetik. Att Martinsons nyspråk kanske inte känns helt up to date i dag betyder alltså inte att det inte kändes extremt framtidsmässigt 1956. Snarare tvärtom. Ingenting riskerar, som bekant och som Oscar Wilde så träffande uttryckt det, att så snabbt bli omodernt som det mest moderna.

Det säger en hel del om hur säkert gehör Martinson hade för sin tids trender, att dåtidens kommersiella kulturskapare och reklammakare omedelbart kom att parasitera på den nymodighetens estetik som de tyckte sig urskilja i rymdeposet. Restauranger, vägar och paradoxalt nog även fartyg döptes till ”Aniara”.

Det närmast monomana frossandet i det sena 1950-talets slit-och-släng-estetik, infärgad i ett slags överstyrd, ultramodern techni­color, korresponderar med de fiktiva gestalternas existentiella upplevelser. De senare tar form i något av ett normativt tomrum, i ett andligt och moraliskt vakuum, där inga förpliktelser finns och där människorna fullständigt har tappat kontakten med sina rötter, såväl biologiskt som kulturellt.

”Aniara” kan skrivas in i den föräldralöshetens tematik som går som en röd tråd genom hela författarskapet (tydligast naturligtvis i de självbiografiska ”Nässlorna blomma” och ”Vägen ut”) och som har sin grund i författarens egna erfarenheter av att som barn ha mist sina båda föräldrar och ha vuxit upp i olika fosterhem. I ”Aniara” avspeglas denna problematik i själva grundintrigen: rymdskeppet som avlägsnas från sitt ursprung, den jord som bär namnet Doris; och som sedan hamnar ur kurs och driver fram utan mål, i rymdens tomhet och kompakta mörker. Den förlorade relationen till ursprunget, både det biologiska och kulturella, kan i ”Aniara” således tolkas utifrån samma riktlinjer som i ”Mad men”, där en likartad problematik går igen i porträtten av flera av huvudpersonerna: Don Drapers upplevelse av att sakna hemhörighet och sammanhang accentueras av hans föräldra- och syskonlöshet; Peggy Olson lämnar likt Martinsons mor bort sitt barn, vars far, Pete Campbell, i sin tur såväl mister sin egen far som får sitt eget barn bortlämnat.

Utifrån det här skisserade perspektivet framstår den upplevelse av tomhet som de fiktiva gestaltarna erfar (och som de håglöst försöker övervinna genom att parasitera på den nya tidens normlöshet i dess mest lockande former av sex och droger) som baksidan av det mynt på vars andra sida det hypermoderna, liberala samhällets yttersta devis står präglad: klipp av traditionens och historiens band! Ty det är nödvändigt – dels för maximal ekonomisk tillväxt, dels för maximal individuell frihet och självförverkligande.

Det är alltså i just detta avseende som Martinsons verk framstår som aktuellt än i dag: därför att det riktar uppmärksamheten mot den existentiella tomhet som riskerar att bli alltmer påtaglig, ju mer dominerande den senkapitalistiska ekonomin blir. Det är i sin tur en ekonomi som i sin globaliserade form kan erbjuda mycket, men bara alltför sällan trygghet och sammanhang. Och vars följder därför kan bli ödesdigra på sikt – när populistiska politiker är de enda som tar sig an uppgiften att skapa gemenskap, delaktighet och historisk kontinuitet. Saken blir knappast bättre av att även de som har som vana att kritisera den rådande ekonomiska ordningen, skriver under på samma ekonomiska ordnings mest handfasta konsekvenser: bejakelsen av det allra senaste, vurmen för det mest moderna etcetera.

I Martinsons epos erbjuds dock ett alternativ till den moderna värdeupplösningen – i själva kons­ten. Detta inte minst i form av de fragmentariska lyriska partier som ligger infattade mitt i det episka förloppet och som fungerar som ett slags alternativ andhämtning mitt i den supermoderna, minimalistiskt inredda flygplans- och flygplatsmiljö som 1956 uppenbarligen upplevdes som själva destillatet av moderniteten. I dessa lyriska passager i de olika sångerna öppnar sig ”Aniara” mot en dystopisk tech-noir-stil som ofta tycks ha gått kritikerna förbi. Vilket är så mycket tristare som vi här har att göra med något av det allra bästa i lyrisk väg som Martinson skrivit och som tillika kan uppfattas som ett slags koncentrat av hans författarskap: förmågan att vaska fram små guldkorn av skönhet och hållbarhet ur den ogenomträngligt mörka och kalla materia som utgör den moderna tillvaron grundsubstans:

Allt ter sig som om allting stelnat
  fast
och frusit in i evighetens berg
likt diamantkorn i en bergkristall
som håller ändlösheten inne-
  sluten.

Johan Lundberg är chefredaktör för Axess, docent i litteraturvetenskap och författare till doktorsavhandlingen ”Den andra enkelheten. Studier i Harry Martinsons lyrik 1935–1945 från 1992.