– Jag har tänkt på pjäsen länge, i tre år, och på Dan Ekborg som Puntila, berättar regissören Alexander Mørk-Eidem. Och så under arbetet med ”De tre musketörerna” mötte jag Fares Fares och fick iden att göra pjäsen med de två. Det är kul att hitta idéerna medan man är ute och arbetar, hellre än att sitta hemma och tänka ut saker.
– Och jag har skrikit länge om att få jobba med Alexander, inflikar Dan Ekborg.
Med ”Herr Puntila och hans dräng Matti” skrev Brecht en mångbottnad pjäs och skapade två nästan mytologiska figurer: Ett manligt par, en herre och en tjänare, grundbulten i så mycket litteratur, teater och film; från Don Quijote, över commedia dell’arte/Helan och Halvan, fram till ”Beck”.
Puntila är en praktroll för en mogen skådespelare med pondus, Matti ett fynd för en något yngre skådespelare med charmörpotential. Puntila är en finsk godsägare som vill leva berusad och mänsklig. I nyktert tillstånd blir han storföretagare med stenhårda nypor. Då får hans chaufför, som agiterar för arbetarklassen, vatten på sin kvarn om kapitalets profithunger.
– De är ett par, det måste finnas ett spel och en maktkamp mellan dem, en kamp om kontrollen. De är så intresserade av varandra, nog är det ett slags platonisk kärleksrelation, säger Alexander Mørk-Eidem.
På scenen ligger de finska björkarna nedskurna, färdiga att exporteras. Borta är romantiken i den ljusa björkskogen, här ligger träet tätt packat som kapital på standardpallen för frakt, Europall. In på scenen kommer också pallyftar, små gaffeltruckar, samt en liten hemsvetsad traktor, köpt på Blocket från Finland.
I den lilla traktorn forslas Puntila hem efter en runda på stan, kramande en enorm rosa tombola-nalle. Efter två starka koppar kaffe i bastun är han åter nykter och hård och skickar i väg dem han anställde när han var rund och god.
Träet spelar en stor roll på scengolvet, Erlend Birkeland har skapat en scenografi som ställer krav. Skådespelarna ska arbeta med trätravarna och pallyftarna under hela pjäsen.
– Det är en poäng att skådespelarna får arbeta med dem. Brecht ville att man skulle ge illusionen av fysiskt arbete på scenen, men hellre göra fysiskt arbete än att illudera, säger han. För det här med att vara trevlig i fyllan, som Puntila, det kan man bara tillåta sig om en massa människor jobbar för en.
Vi träffas, regissören, Dan Ekborg och Fares Fares och jag, för att tala om denna kluriga pjäs som rymmer så många obesvarade frågor för dem. Vad ska Alexander Mørk-Eidem nu hitta på, efter att ha förlagt Shakespeares Midsommarnattsdröm till en värmländsk folkpark, ”Djungelboken” till Plattan, Tjechovs ”Tre systrar ” till norrländsk 70-talsstad och slutligen placerat ”De tre musketörerna” i 80-talets rockvärld.
Kanhända blir skruven inte så kraftig som den brukar. Det kan bero på att Brechtarvingarna förbjudit ändringar i hans pjäser. Alexander Mørk-Eidem har avsiktligt valt en pjäs där han inte kan skriva sig runt problemen som uppstår. Han ville testa ett motstånd och se vad han skapa av originaltexten som utspelar sig på ett gods i Finland.
– Vi försöker skapa ett låtsas-Finland, ett parallellt universum som är hela världen, som vi kallar för Finland.
Så analysen ligger inte färdig när du börjar?
Alexander Mørk-Eidem: Jag upptäcker pjäsen under resan, vi vet inte helt klart vad det handlar om. Både Dan och Fares är intuitiva skådespelare, så är även jag som regissör, mer utforskande än intellektuell. Nu sätter vi situation till situation, så blir det något till slut ...
– Vad Brecht egentligen ville att den ska handla om, är ganska tydligt. När Matti summerar i epilogen säger han: Den gode herren kommer först när man kan vara sin egen herre. Men det är en illusion att tro på den goda kapitalismen eller den goda chefen.
– Även om det finns delar av Puntila som gör honom till en hyfsad person när han är full, så räcker inte det. För egendomsförhållandena gör att det blir ojämlikt och ett visst utnyttjande och förtryck.
Problemet var väl att Brecht aldrig lyckades göra Puntila tillräckligt osympatisk, publiken älskade honom?
Alexander Mørk-Eidem: Puntila har något vilt och överskridande som de andra rollerna inte har så mycket av, och det tycker om att se på en scen. Man får så mycket sympati för honom, så Mattis ord på slutet blir inte övertygande. Det är nästan så att Brecht sparkar benen av sin egen politiska avsikt.
Fares Fares: Jag förstår inte förhållandet mellan dem och varför Matti reagerar på ett visst sätt i vissa situationer och annorlunda en annan gång. Jag hoppas att vi kommer fram till det. Jag tycker pjäsen är svår att analysera.
Just därför kan man läsa den på olika sätt, den kan till och med bli en studie i alkoholism och manligt förfall, som när Thorsten Flinck satte upp den med Börje Ahlstedt och Michael Persbrandt på Dramaten.
Dan Ekborg: Och man kan göra den som ett folklustspel, eller en studie i politisk teater: Så här blir arbetarklassen behandlad. Jag såg flera sådana på 70-talet. Då var Puntila längst bak medan Matti och kvinnorna stod längst fram, det blev helt fel.
Alexander Mørk-Eidem: Kanske vi gör ett svart folklustspel.
Dan Ekborg: Ja problemet är den inte är så tydlig som Brechts andra pjäser, som ofta innehåller klara motsättningar och vändpunkter. Det finns ingen klar sanning, det är spännande men också läskigt. När jag spelar ”Virginia Woolf ” är jag som skådespelare så ohyggligt säker på vad jag vill att rollfiguren vill.
– För Puntila är det naturliga tillståndet att vara full. Nykterheten är något obehagligt som kommer över honom. Han tolkar allt tvärt om, det är udda och spännande. Då måste man spela det på allvar. Jag har sett det göras på skoj så många gånger.
– Han är konkret i sin alkoholism. Han gillar verkligen inte det nyktra livet och allt som kommer med det, räkningar och skulder som ska betalas, människor som har anspråk på honom. Han vill inte vara med om det, han vill skjuta ifrån sig ansvaret.
En Jekyll och mr Hyde-historia har det sagts, men det finns en skillnad: När Puntila dricker giftet blir han snäll och när han avstår, blir han hård och elak, det är den offentliga sidan av hans natur. Nykter lovar han bort sin dotter till en attaché, när han är berusad till Matti. På fyllan inleder han affärer med fyra olika kvinnor. Nästan som en spegling av Brechts eget vidlyftiga liv.
Dan Ekborg: Calle Flygare, min gamle lärare, var ju personlig vän till honom. Han berättade att han hade så mycket kärringar så det var inte klokt.
Och Matti?
Fares Fares: Vi har tänkt att han ska se ganska bra ut, och ha charm.
Alexander Mørk-Eidem: Fares är också en charmör så där behöver inget läggas till i spelet.
Fares Fares: Det som är jobbigt med Matti är att han har ett så starkt kontrollbehov. De mest intressanta situationerna kommer på slutet när han tappar kontrollen. Och Matti är en människa som kommer från arbetarklassen och har ett hat mot överklassen. När han träffar Puntila, sipprar det igenom ibland.
Alexander Mørk-Eidem: Men han känner sig ändå mest hemma hos Puntila och hans dotter Eva.
Dan Ekborg: En Fröken Julie-grej.
Fares Fares: Ja, jag tänker mycket på Jean i ”Fröken Julie”, relationen med Eva är ju en sådan. Matti är trött på världen han kommer ifrån, han är trött på fattigdomen och trött på att man böjer sig för överklassen. Matti säger vad han tycker, han har blivit utsparkad från flera anställningar.
Dan Ekborg: Jag tror att Puntila är förbannad på honom för att han läser så mycket, vet något om världen.
Som chaufför reser han med de rika. Han rör sig mellan de sociala skikten. Chaufför är ett bra yrke för klassresor och gränsöverskridningar.
Alexander Mørk-Eidem: Egentligen är båda klassförrädare, Puntila som inte vill ta sitt ansvar som ägare och chef. Matti som är född på botten av pyramiden men inte känner sig hemma där.
– Matti tror att han har kontroll, men Puntila är lite för vild för honom. Mattis problem är att han ingår en pakt med djävulen, men han förstår inte att Puntila är hans djävul.
Två starka män, manlig vänskap, två manliga huvudroller, kvinnor som ska erövras eller giftas bort. Är inte det ett problem att det så ofta blir så på teatern?
Dan Ekborg: Jag förstår inte frågan ...
Alexander Mørk-Eidem: Jag letade efter något där jag kunde jobba med Dan. Så började det för min del ...
Dan Ekborg: Och jag ville jobba med Alexander.
Alexander Mørk-Eidem: Här passade det så bra. Men oftast har jag ju jobbat med ensemblegrejer där alla har mycket att göra, så det är ovant för mig att jobba med två väldigt stora roller och en massa mindre. Jag tycker att det är nästan jobbigt. Mitt socialdemokratiska Jag uppreser sig mot att de här två ska få så mycket plats.
Dan Ekborg: Det märkte jag redan i går på repetitionen.
Alexander Mørk-Eidem: Det är roligt med en så uttalat politisk text, som krockar med sig själv.
– Jag tycker att pjäsen är representativ för Brecht själv, som säger en sak väldigt tydligt politiskt men gör något annat. Han tjänar massa pengar och lever under slutet av sitt liv som en kapitalist i Östtyskland. Han är så kluven själv.