"Måsen" har landat

De utlovade två öppna repetitionerna blev bara en enda. Men i övrigt är "Måsen" framgångsrik redan innan den haft premiär på Elverket. Biljetterna är slutsålda fram i december och bloggen där man kan läsa om pjäsarbetet har haft 50.000 besökare.

Varför väljer man då att spela "Måsen"?

- Det håller vi på att ta reda på under repetitionerna, säger Stefan Larsson. Han tycker inte att det finns något problem med att ta upp en över hundra år gammal klassiker på Elverket, Dramatens unga scen, vars uttalade mål är att spela nyskriven dramatik.

- "Måsen" har en naturlig anknytning till Elverket. För mig handlar den om eviga ämnen som kärleken och konsten. Sedan finns det också en intressant generationskonflikt mellan det gamla och det nya.

- Men viktigt är också att den är en ensemblepjäs, en gruppteaterpjäs. Alla är med väldigt mycket, alla är väldigt synliga. Hela kollektivet har ett gemensamt ansvar för att det ska bli bra.

- På Galeasen, där jag började som skådespelare, var ensemble och gruppteater ledord. Så "Måsen" är en idealisk pjäs för ett samarbetet mellan Galeasen, Elverket och Dramaten, säger Stefan Larsson, numera konstnärlig ledare för Elverket och regissör för "Måsen".

En mästerskapspjäs, kallar han "Måsen". En drastisk, komisk, vacker pjäs om kärlek och konst, om generationer. Om livets förgänglighet, åldrandet och döden. Tidlösa ämnen som gäller både 1896 och 2007. Två generationer konstnärer i en tid av stora omvälvningar, då de unga ifrågasatte ett stillastående Ryssland. Den äldre generationen har lyckats, medan de unga får sina konstnärsdrömmar vingklippta. I centrum: skådespelerskan Arkadina som lever med Trigorin, framgångsrik succéförfattare; Arkadinas son, Konstantin, som vill skriva och göra teater på ett nytt sätt; Nina, hans jämnåriga som vill bli skådespelare och känd. Runt dem människor som längtar efter konstnärlighet eller kärlek.

Hos Tjechov är kärlek inte något besvarat, kärlekstrianglar hakar i
varandra: Medvedenko friar till Masja som är olyckligt kär i Konstantin som ser långt efter Nina som drömmer om Trigorin som attraheras av Nina men väljer Konstantins mamma för ett bekvämt kulturelitliv.

Klockan halv elva den 22 maj träffas alla för första gången i en glåmig repsal på Dramaten. Regissören Stefan Larsson berättar att han är så nervös att han mår illa. Hela gänget på över 30 personer sitter vid ett långbord med papper, mineralvatten, kaffe och druvor. Här är Dramatenskådespelarna Marie Göranzon, Jan Malmsjö, Anita Wall, Johan Lindell, Jan Waldekranz. Och här är före detta Galeasen-skådespelarna Mikael Persbrandt, Ingela Olsson och Mats Flink. Och här är de nya, Ellen Mattsson och Henrik Svalander som spelar Nina respektive Konstantin. Här är Jens Sethzman som presentar sitt asketiska scenografiska rum som fångar ljus och här är Nina Sandström som gör kostymerna, maskören Leif Qviström, regiassistenten Dana Marouf och många fler.

Stefan Larsson talar också om viljan att vara modern i tilltalet. Det betyder inte en hårdhänt teater-make-over även om Konstantin får spela elgitarr när han är förtvivlad. Larsson ser honom som en ung eldfängd regissör som ifrågasätter det gamla, en som vi stött på under 80- och 90-talet.

Stefan Larsson säger till sin stora grupp av ivriga skådespelare som vill synas på scenen och ha något att göra:

- Vad som krävs när vi repeterar är is i magen. Att stå i någon form av tråkighet, att nöta, att låta flödena komma långsamt, långsamt. Det kan vara kvävande eftersom ni är så många på scenen. Man får härbärgera en massa saker, kanske en inre lust att skrika eller spela med. Vi plogar på försiktigt och metodiskt. Lägger dit bit för bit och kollar terrängen.

Hösten inleds med en augustifest för att lära känna varandra på Teater Galeasen på Skeppsholmen. Kvällen är smått förtrollad, tropiskt mild och inne i Galeasens teaterlokal höjer de brinnande ljusen värmen. Den kallrökta laxen svettas och isen i hinkarna till det vita vinet smälter snabbt. Snart ska teatern stängas för en renovering av hela det gamla 1700-talskvarteret. Om två och ett halvt år ska huset vara färdigt. Under tiden lever Galeasen vidare i samarbete med olika teatrar, Elverket är det första samarbetspartnern, Stadsteatern nästa, berättar Galeasens konstnärliga ledare Sophia Artin.

"Nej, är du otrogen", ropar Dramatenskådespelarna.

Stämningen från festen fortsätter in på repetitionerna. Ensemblen utstrålar en mild vänlighet och ibland en barnslig fnissighet. Oroväckande idylliskt. Inga kriser eller turbulens som när Mikael Persbrandt, Ingela Olsson och Maria Bonnevie gjorde "Fröken Julie " med Thommy Berggren. Som Jan Waldekranz skriver i "Måsens" egen blogg: den här idén att vi också skulle kunna skriva om bråk och interna krockar Tyvärr, för de som tycker om skvaller, det kommer troligtvis inte att bli så. Det här gänget i 'Måsen' har alldeles för bra personkemi."

Personkemi, pjäsanalys, olika arbetssätt kanske spelar dramatikern själv en viss roll. Hos vår Strindberg kan det blöda och vara helstolligt ibland medan Tjechov resonerar sig fram, vrider och vänder på sina figurer. "Strindberg öppnar revbenen medan Tjechov öppnar på västen", som Keve Hjelm uttryckte det.

Klockan är sju på morgonen den 29 augusti och en kö har börjat utveckla sig vid Elverket på Linnégatan. Klockan halv elva är det öppen repetition, publiken har bjudits in att komma och titta mitt under repetitionsarbetet. Det är en del av Stefan Larssons idé om en öppen teater med diskussioner, gästspel och masenbloggen.

- Det här är ju en skattefinansierad teater. Jag tycker det är viktigt att ni får ta del av vårt arbete, att vi någon gång öppnar dörren och visar hur vi arbetar. Också av kommersiella skäl är det viktigt att ha en relation till publiken. Ni får se att det krävs mycket hårt arbete för att komma fram till en färdig teaterföreställning. Även om vi alltid kommer att betraktas som ett patrask, säger Stefan Larsson när han hälsar publiken välkommen.

- Vi håller verkligen på och repeterar, vi har ingen aning om var det slutar. De första veckorna när vi repar är en period när vi ska misslyckas och vara dåliga. Man söker, man gör bort sig, man famlar i mörkret för att hitta sin roll och sin karaktär. Och det vill man helst göra i ett skyddat rum. " Men jag älskar det!" hojtar Jan Malmsjö. Detta är ett smakprov på Jan Malmsjö show som bryter fram då och då under repetitionen, som till exempel när Mikael Persbrandt gör sin första entré och Malmsjö trumpetar: Flickor, nu kommer han!

- Vi ska försöka arbeta som vi brukar. Några skådespelare står fortfarande i början. Janne Malmsjö är förstås klar, fortsätter Stefan Larsson.

- Jag är i protest mot att vi ska ha publik när vi arbetar, säger Mikael Persbrandt när jag träffar honom och de två kvinnorna i den innersta triangeln, Marie Göranzon och Ellen Mattsson på lunchen.

- För mig är det ingen repetition, för mig är det slöseri med tid. Waste of time, säger han. I dag gjorde jag entré och inte Trigorin. Det går inte att undersöka det man ska undersöka. Man censurerar sig.

- När jag såg hur intresserad publiken var i dag, så tycker jag att det finns en mening, jag ändrade åsikt lite grann, säger Marie Göranzon.

- Under repetitionerna är man ganska introvert, lite tråkig, säger Ellen Mattsson. Om man vågar vara så och vågar låta publiken se det, då kan det fungera.

Marie Göranzon har spelat i "Måsen" förr, för 27 år sedan gjorde hon Nina och hennes Jan Malmsjö gjorde Trigorin. Han är med nu också och spelar läkaren Dorn. Den gång gjorde Stellan Skarsgård Konstantin och Anita Björk hans mamma Arkadina.

- Det är en märklig upplevelse att komma tillbaka till pjäsen, både smärtsamt och stimulerande. Jag spelar ju Arkadina som lever med en yngre man och har svårt att acceptera att hon blir äldre. Jag själv befinner mig i liknande situation: 25 år bakåt är inte särskilt långt men 25 år framåt är en ohygglig tid, då finns jag inte med längre.

- Hon har problem med åldrandet som alla kvinnor, men hon är skådespelerska och vill vara alert och chic och hon lever med en man som är femton år yngre. Jag kan inte tänka mig något jävligare än att leva med någon som är så mycket yngre. Att vara tvungen att ha den kampen inom sig.

- Micke ligger ju mitt emellan mig och Ellen så det blir ännu tydligare en dragkamp mellan Arkadina och Nina om Trigorin.

Mikael Persbrandt menar att Trigorin är en voyeur, en som står och iakttar.

- Jag vet inte vad jag tycker om rollen. Den är inte lika stor som Maries och Ellens och den är inte lika komplicerad. Det är sån roll som sätter sig rätt sent och jag känner ingen som helst panik över det. Jag vill vara sen, jag vill inte bestämma mig. Jag börjar sortera i vad jag ska göra ganska nära premiären. Jag kan längta efter att ha en roll där man driver på. Det här är mera vilsamt. Jag har trevligt, jag går till jobbet.

- Skräcken för underhållningsjäveln finns alltid. Han kan sticka fram om man fått en publik eller blivit populär av olika anledningar. Här vill jag gå in och vara så jävla tråkig som möjligt. Han är voyeur han har inget behov av att hävda sig i salonger. Jag skulle vilja göra entré utan att publiken märkte att jag hade gjort den.

- Jag ska också spela lite med ryggen mot publiken. Det tycker jag är härligt. Jag ringde Stefan när jag hade tittat i manus för första gången: Vad fan ska jag ta tag i, det är inte så mycket i den här rollen, en monolog och lite småslattar. Vad ska vi hitta på, har du något budord?

Nej, sa han, möjligen: "Titta, där kommer Micke Persbrandt in på scenen. Och nu gick han av."

- Ett intet, sa vi. Och vi kan försöka fylla det där intet med något. Men du kan lita på att jag inte kommer in som ett sexigt Tjechov-alter ego. Men det hade varit lite kul att komma in som Elvis med anteckningsbok.

Mikael Persbrandt säger att han vill göra en man som faktiskt känner en låga tändas när han möter Ninas nyfikenhet och friskhet. Men Trigorin har lagt ribban så lågt i sitt liv, att när lågan väl flammar upp, så händer mycket lite, sedan planar allt ut igen. Men en sådan tanke kan han inte göra fysik av direkt på golvet. Det uppstår i förhållande till de andra rollerna.

Ellen Mattssons roll Nina är nog den roll som genomgått mest förändringar i den rörliga dramatik som Tjechov skriver. Så som Stefan Larsson talar om Nina är hon den som överlever bäst. Hon har fått ett kall: teatern.

- På slutet när hon är förvirrad vissa stunder har hon en fantastisk replik: "Lär dig bära ditt kors och att tro." Den repliken kan sägas på hundra olika sätt. Jag tänker att Nina säger den så att man förstår att livet är fruktansvärt, men att hon kommer att klara det, säger Ellen Mattsson.

- Men jag vet inte ännu hur vi gör. Det ska bli superkul och läskigt att undersöka den scenen. Många ser den scenen som att hon är krossad. Ibland antyds till och med att hon är prostituerad. Men vi ser Nina som en överlevare.

Den andra öppna repetitionen av "Måsen", den 4 september, ställs in. Orsak: Tidsbrist i repetitionsarbetet. Ingen ersättningsdag är planerad, det går inte att få ihop med "skådespelarnas andra åtaganden".

Mikael Persbrandt är borta fyra dagar för att spela med i en europeisk storproduktion.

- Jag tycker det är jättetråkigt för vi hade en väldigt rolig publik på första. Men vi arbetar med de andra skådespelarna när Mikael spelar in, säger Stefan Larsson.

- Det är ändå så kul att få jobba ihop med honom igen, vi spelade ju tillsammans i flera pjäser på Galeasen. Det känns som om vi är tvillingar. Jag behöver bara andas så vet han åt vilket håll han ska gå.

Premiär den 22 september på Elverket, Dramaten.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut