Nästan 30 procent av Teaterförbundets skådespelande medlemmar svarade i en enkätundersökning från Sveriges Radio att de blivit sexuellt trakasserade. Av kvinnorna hade 45,5 procent känt sig utsatta.
Men hur har det sett ut det tidigare?
De personer inom branschen som DN.se talat med är inte eniga.
– Det var exakt likadant förr, säger Anita Björk som sedan början av sin karriär varit knuten till Dramaten, till DN.se.
Hon konstaterar att det kan ha blivit värre, det vet hon inte, men vill inte uttala sig vidare i frågan.
– Jag har aldrig råkat ut för det, men jag har sett det, tillägger hon.
Lars Edström, tidigare chef för Stockholms stadsteater och ordförande i Teaterförbundet, är inne på samma spår:
– Det är bra att man har tagit upp det här. Som med så mycket annat i samhället finns dolda strukturer som inte kommer fram förrän man sätter fingret på det.
Under hans tid som teaterchef berördes sällan frågan, berättar han. Någon gång kom det upp till ytan ”i form av en anmälan”, men ansvariga uppmärksammade det inte som något stort problem.
– Det var nog samma sak då som nu men det anmäldes inte. Det var ett dolt problem. Jag tänker mig att man i dag uppmärksammar en jargong som funnits länge men som inte längre accepteras.
Dock, påminner han, är skådespelarens situation mer utsatt i dag än tidigare. Den stenhårda frilansmarknad som många tvingas förhålla sig till tror han gör att många tiger om problemet.
– Jag har en känsla av att det förr fanns en öppnare kontakt vilket kan ha gjort att problemet var lättare att komma åt; man kunde styra utan att det väckte uppmärksamhet. Jag tror att nuvarande struktur med hets kring arbetet kan skapa en situation som gör att man inte vågar ta upp problemen.
Även Ann Petrén menar att skådespelare är lite för tysta vid sidan av scen. Hon tror att många som drabbas drar sig för att anmäla av rädsla för att förlora sitt arbete.
– Kön till varje jobb i den här branschen är lång. Det måste ligga i ledningens intresse att skapa ett system som gör att den som rapporterar trakasserier inte riskerar att mista sitt jobb. Det är viktigt i den här frågan.
Även roten till problemet tycker hon diskuteras för lite i debatten. Maktstrukturer och utseendefixering tror hon kan vara del i förklaringen till den verklighet som nu målas upp.
– Måste till exempel Julia vara liten och näpen? Vi måste ändra våra föreställningar om vissa roller. De är ofta stereotypa och begränsade; man ska se ut på ett visst sätt. Så är det inte i livet – folk ser ut på alla möjliga olika sätt.
Hon påminner om att det länge varit den manliga blicken som styrt:
– Vi behöver inte ens gå 200 år tillbaka för att komma till en tid då man ibland likställde skådespelerskor med prostituerade eftersom de hade den offentliga blicken på sig; de visade liv och känslor för en offentlighet vilket en kvinna inte skulle göra. Hon skulle vara i den privata sfären. I dag likställs vi inte med prostituerade, men vi har med det i vår tradition. Det finns ett slags objektifiering.
Ann Petréns bild är att det oftast varit män i maktposition som utsatt kvinnor. Inte så konstigt, menar hon, eftersom männen oftare varit chefer och regissörer.
– Jag tror inte att en kvinna i ledningen skulle vara någon garanti. Men för mig personligen har det varit positivt att ha blivit granskad av den kvinnliga blicken, jag har haft många kvinnliga arbetsledare.
Själv har hon aldrig utsatts för sexuella trakasserier inom teatervärlden. Samma sak säger Meta Velander, som större delen av sitt yrkesverksamma liv varit knuten till Stockholms stadsteater.
Hon tar dock inte lika hårt på problemet som ovanstående kolleger:
– Det enda jag minns att någon sagt till mig är att jag hade fula ben. Men det är ju inte sexuellt. Jag har inte ens hört någon berätta om det, jag undrar om det som sägs i debatten är sant.
En ”klapp i häcken” kan ändå hända att hon någon gång fått, säger hon.
– Men jag minns inte. Och hade jag fått det så skulle jag inte brytt mig.
– Det är mycket känslor inom teatern. När man spelar mot varandra kan man bli lite förälskade, men det är inte trakasserier. Och då är ju båda med på det.
Också Erland Josephson, före detta teaterchef och ordförande i Teaterförbundet, talar om de speciella villkoren inom teatern:
– Sådant här förekommer så klart. Vi arbetar i lokaler som är laddade med erotik av teater, film och tv. Teatern är en erotisk konstart. Men de överträdelser som finns ska naturligtvis inte tillåtas.
Han tror att medvetenheten är en annan nu än då han var som mest aktiv. Samtidigt är han överraskad över att frågan om sexuella trakasserier framställs som ett stort problem.
– Min bild som teaterchef var inte att folk kom upp till mig och sa att var trakasserade, det har jag inget minne av. Det fanns en viss respekt. Men nog förekommer det. Och en del är väldigt grovt.
– När jag var ung, jag tror att det var en blandning av lekfullhet och grov omdömeslöshet som drabbade vissa skådespelare. En del är glada närmanden som inte är lika glada för mottagaren. Vill man inte bli trakasserad så ska man slippa det.