Det kommer en duva flygande genom Stadsteaterns verkstäder. Den flaxflaxflaxar mekaniskt och landar så småningom på en nymålad gobeläng. Den är inköpt på Teknikmagasinet för 299 kronor och kan ingå i ensemblen bakom ”Bröderna Lejonhjärta”, när det blir premiär i november.
Det skulle regissören Daniel Lind Lagerlöf gilla. Han tycker om när leken tar över, när vad som helst kan bli del i berättelsen.
– Att göra teater är som att filma med en oändlig budget. Allt kan hända och jag älskar det, säger han
Daniel Lind Lagerlöf jämför naturligtvis teater med film, eftersom det är inom filmen han för det mesta håller till. Han har bland annat regisserat ”Miffo”, ”Hans och Hennes” och ”Skärgårdsdoktorn” och på Stadsteatern debuterade han förra året med hyllade ”Den allvarsamma leken”. Nu är han tillbaka för att ge sig i kast med ”Bröderna Lejonhjärta”. Den oändliga budgeten är han nog ganska ensam om att uppleva i svenskt teaterland.
– Jo, men jag menar att man har en överenskommelse med publiken om att de sitter framför Stora scenen, men att de ska låtsas. För att visa Brasilien på film måste man flyga till Brasilien, eller åtminstone bygga upp något helt autentiskt. Men på scenen räcker det med att säga att man åker dit, ingen förväntar sig något annat. Och det gör att fantasin får spelrum på ett helt annat sätt. Jag vill göra teater som man absolut inte kan filma, säger Daniel Lind Lagerlöf.
Olle Hellboms realistiska film, som blivit urtyp för hur ”Bröderna Lejonhjärtas” icke-realistiska värld ska gestaltas, kan man alltså glömma. Den nya uppsättningen bygger på Skorpans fantasier och har lämnat medeltiden långt bakom sig. Sofia med duvorna har ett halsband med svajande fåglar kring hjässan. De stör dem hon pratar med och har skitit ned hennes axlar som är alldeles vita.
Karaktärerna finns där; Jonatan, Jossi och Tengil förstås, liksom körsbärsträden och – ve och fasa – Katla. Hon är så förfärlig att hon inte kan förklaras, kanske inte ens får plats på scenen. För Lind Lagerlöf är inte rädd för att skrämmas, han tycker att barnteater brukar vara alldeles för mesig.
– Man måste döda klassiker för att få syn på människorna och historierna igen. Det är synd att vi har skapat en kollektiv bild av hur Astrid Lindgrens berättelser ska se ut, säger han.
– Men det blir inga elgitarrer och ingen McDonald’s-gubbe, jag tycker sådant kan skapa en distans och ironi och jag vill inte vara ironisk.
Nej, Daniel Lind Lagerlöf vill måla upp ett dödsrike med mycket kärlek och vänskap, precis som Astrid Lindgren beskriver det i sin bok. Kanske är alltihop bara en fantasi som pågår i Skorpans huvud, det trodde Lind Lagerlöf själv benfast när han läste boken som liten. Starka Jonatan omkommer medan sjuka Skorpan, som ändå ska dö, överlever branden i familjens lägenhet. Hur går man vidare med en sådan skuld? Man kryper förstås in i sin fantasi.
Eller så händer det faktiskt på riktigt. När körsbärsträdet rullar in i manegen med sin blommande, gigantiska krinolin och när björken böjer sin gängliga kropp i fläktarna från Katlas grotta, då vet man inte alls om det är allvar eller lek. För då är det teater – precis som Daniel Lind Lagerlöf vill ha det.
”Bröderna Lejonhjärta” Premiär: Stockholms stadsteater 14/11