Morgan Alling vill att alla som går på bio eller teater ska skratta så att de inte kan andas längre. För att i nästa ögonblick gråta så att hela kroppen gör ont. Det handlar om att sträcka ut handlingen i föreställningen eller filmen så långt att den nästan spricker och endast hänger ihop i några smala trådar, som ett uttänjt gummiband.
Skådespelaren, regissören, producenten och nu även författaren Morgan Allings eget liv har varit som ett sådant gummiband. Den trassliga barndomen i olika fosterfamiljer får ett lyckligt slut. Det starka självförtroendet leder tidigt till framgångar på scenen – men en usel självkänsla göder samtidigt den själsliga tomheten.
Morgan Alling har just följt med sonen Wilhelm till förskolan på Söder i Stockholm.
– Han är två år, säger den påtagligt stolte fadern och pustar ut innan vi börjar intervjun.
För ett år sedan berättade Morgan i sitt ”Sommar”-program hur han slets bort från sin mor när de sociala myndigheterna på ett dramatiskt sätt placerade honom på fosterhem. Pappan var sedan länge borta ur bilden. Morgan slussas sedan mellan olika barnhem och piskas av fosterföräldrar innan han till slut möter tryggheten hos familjen Alling. Många lyssnare blev starkt berörda, och i den nyutkomna boken ”Mitt krig är slut” kan de nu läsa mer om Morgans uppväxt.
– Jag trodde länge att det gick att få en sorts revansch genom att gapa, skrika och vara allmänt stökig. I skolan kunde jag till och med kasta mig rakt in i väggen om det gav tillräckligt med uppmärksamhet, berättar Morgan.
En skoldag när han för tredje gången skulle bli utkörd ur klassrummet tittade fröken på honom: ”Antigen blir du cirkusartist eller skådespelare.”
Och en eftermiddag fick han en tjock röd bok av en släkting till ”pappa” Martin. Texten var pytteliten och Morgan trodde inte att han skulle orka läsa en rad. Då berättade Martin att det var Chaplins memoarer.
– Jag blev lite mer intresserad. Varje söndag brukade jag se en film med just Chaplin. Jag smet in på mitt rum och började läsa, men det var för mycket text. I stället tittade jag på bilderna och fastnade för en ur filmen ”Chaplins pojke”.
Han betraktade den gamla svartvita bilden. Så började han läsa igen. Han tänkte att Chaplins uppväxt liknade hans egen. En stund senare gick han ut i köket och satte sig vid bordet. ”Chaplin”, utbrast han plötsligt. ”Vad är det med honom?” undrade Martin.”Jag vet inte”, svarade Morgan. ”Men han härmade sin alkoholiserade far och blev rik.”
– Fortfarande är Charlie Chaplin en av min stora förebilder. Han hade liksom jag en svår uppväxt, och använde konsten och kroppen som ett instrument för att berätta om livets mörka och ljusa sidor. Han tog parti för de svaga och utsatta, och kanske viktigast av allt är att många filmer har ett lyckligt slut – som livet borde vara för alla.
I gymnasiet följde Morgan repetitionerna av en pjäs på en Göteborgsteater, och han kände att han verkligen längtade till scenens förtrollade värld. Han drömde om att spela seriösa roller, och vara lika tuff och snygg som Marlon Brando och James Dean.
Efter att ha kommit in på teaterhögskolan i Malmö upptäckte han ”commedia dell’arte”, en typ av folkligt lustspel som uppstod i Italien i mitten av 1500-talet med fasta rollfigurer och improvisationer kring en given handling. Morgan, som spelat pajas i olika fosterhem och varit klassens clown när det krävdes, hittade nu en konstnärlig form för att uttrycka det han ville berätta. Tillsammans med tre klasskamrater från scenskolan startade han ”Clowner – en improvisation”. Fyra personer, en tom scen och inget manus ...
– Vi skapade en fysisk teater direkt i mötet med publiken. Clowneri är inte att snubbla runt, dratta på ändan och prutta utan mening och syfte. En äkta clown är ingen pajas och narr utan har något viktigt att berätta, vill få publiken att både skratta och gråta.
Föreställningen spelades runt om i landet under två år i stället för planerade tre månader och visades även i Danmark, Tyskland och Polen. Morgan Alling blev efterfrågad och gjorde också själv allt för att synas. Han bodde kvar i Malmö, arbetade hårt och turnerade mycket. Han blandade seriösa roller med invigningar av köpcentrum. Bara allt ljus föll på honom var allt lugnt oavsett vad det handlade om – då låg barndomen glömd långt där bak någonstans i det inre.
– Jag var på något sätt rädd för mig själv och vågade inte gå hem till min lägenhet eller hotellrummet. Krogen blev mitt vardagsrum, oavsett om jag var i Malmö, Göteborg eller Stockholm. Där träffade jag journalister, skådespelare, regissörer och andra med konstnärliga och skapande yrken.
– Jag gick inte dit för att jag ville dricka, utan för att jag inte vågade vara ensam, för då skulle jag kanske få syn på något inom mig som jag inte kunde kontrollera.
En dag vaknade Morgan upp bakom en bardisk och kände att han måste förändra sitt liv. Han flyttade från Malmö till Varberg, återupptog arbetet med commedia dell’arte på Teater Halland. Sakta återfick han balansen i tillvaron och hittade senare också sin familj.
I dag är det inte längre lika viktigt att möta publikens jubel, kollegernas uppskattning och positiv kritik från recensenter. När sonen Wilhelm och hans mamma Anna-Maria kommer på tal får rösten en särskild värme.
– Länge var jag rädd för att bli vuxen och att bli sviken. Jag trodde att livet skulle var så, att man med jämna mellanrum skulle bli övergiven – eller själv vara den som övergav. Därför ville jag ha alla dörrar öppna och vågade inte riktigt lita på andra människor. Det ledde till att mina relationer till vänner, kolleger och partner inte fungerade.
– Jag var också rädd för att få barn, rädd för att jag inte skulle orka och bara dra min väg. När jag ganska sent mötte Anna-Maria såg jag chansen att bygga upp något varaktigt tillsammans med henne. Jag fick också lära mig att bara för att mamma och pappa är alkoholister behöver jag inte bli det.
Samtalen är snart över. Morgan klickar på den bärbara datorn och letar fram manuset till ett avsnitt i ”Cirkus Imago”, en tv-serie som spelas in i september och visas i oktober. Den vänder sig i första hand till barn och är full av akrobatik, humor och magi.
Två scenarbetare på en cirkus drömmer om att själva stå framför ridån. Deras försök misslyckas och direktören skrattar åt dem – fast en dag ska de minsann visa världen. Som Morgan redan gjort.
Vad tänker du om din biologiska mamma i dag?
– Hon älskade oss och jag kände det. Hon hade sina svårigheter i livet, vi behöver inte beröra det mer nu. Men hon klarade inte av situationen och tvingades lämna bort mig och min bror. Jag kan inte gå omkring och vara bitter över det. I dag har mamma och jag en bra relation, och jag tror att hon är stolt över det jag gör.
Thomas Lerner
är reporter på DN
thomas.lerner@dn.se
Fredrik Funck
är fotograf på DN
fredrik.funck@dn.se