Sedan det nya Akropolismuseet invigdes i Aten i slutet av juni har debatten rasat kring friserna från huvudtemplet Parthenon, varav originalen från den finaste delen hänger på British Museum. Stolta över sitt nya museum menar grekerna att britterna nu inte längre kan hävda att Aten saknar en byggnad som kan härbärgera friserna som fördes till London i början av 1800-talet.
Många av de stora utländska dagstidningarna inklusive DN (se Ola Larsmos recension 7/7) har gett Bernard Tschumis byggnad positiva recensioner, liksom de grekiska, och publiktillströmningen varit över förväntan. Men ingenting tyder hittills på att britterna är villiga att återbörda Parthenonfriserna.
– Parthenonfrisen kommer att återvända till Aten, frågan är bara när, säger Bernard Tschumi med eftertryck.
– Det handlar om ett konstverk, en berättelse, det är helt på tok att ha en del i London och en i Aten. Det är lika absurt som att ha en skulpturs torso i Paris, ett ben i Stockholm och ett huvud i New York. Med allt dagsljus som flödar in är vårt museum dessutom så mycket vackrare än British Museums galleri.
– Ett annat skäl till att friserna ska tillbaka till Aten är att hela den gamla idéen om museet som en jämförande katalog är förlegad. Framtidens museum kommer att utvecklas till något helt annat, de som vill behålla 1800-talet kommer inte att vinna!
På kontoret i Chelsea, New York, medger Tschumi att han även fått en del kritik. Enligt vissa är Akropolismuseet ett alltför lågmält verk, med tanke på hans radikala, arkitekturteoretiska bakgrund. Men Tschumi hävdar att det är ett medvetet val att inte utmana den antika konsten:
– Vi har försökt vara så minimalistiska som möjligt med få material, enkla detaljer och utan att försöka mäta oss med antikens extraordinära formspråk.
En glasramp leder nu över de frilagda ruinresterna, till en stor sal med glasgolv, höga pelare och statyer. Känslan är densamma som i Rafael Moneos museum över romersk konst i spanska Merida. Statyerna är fritt utplacerade, som en protest mot klassiska skulpturgallerier men också mot modernismens kliniskt vita utställningsrum. Vissa kritiker har invänt att planlösningen är alltför lös och ledig, men Tschumis avsikt är inte att presentera en pedagogiskt tillrättalagd sanning om historien.
I stället vill Akropolismuseet vara något av en tidsmaskin som låter två tidsåldrar möta varandra. I museisalarna byggs upplevelsen upp allteftersom man går igenom dem. Tschumi instämmer i beskrivningen och nämner ivrigt den ryske filmskaparen Sergej Eisenstein som menade att antikens greker med sin arkitektur också uppfann filmens montageteknik.
– Att arkitektur inte är statisk utan dynamisk är något jag försökt fånga med museet. Du måste röra dig genom rummen för att uppleva historien, du måste gå en sträcka på nära nog en halv kilometer för att läsa Parthenonfrisen.
På andra sidan Manhattan, bland nöjeshak och barer i Lower East Side, reser sig ett av Tschumis nya verk på hemmaplan. ”Blue tower” på Norfolk Street skryter inte om sin förträfflighet som andra lyxbyggen i New York, i stället försöker den spegla det gyttriga stadslivet när den kragar ut över sin omgivning med ett blåskimrande nonfigurativt mönster som minner om Piet Mondrian.
Tschumi funderade själv på att flytta in, men valde att bli kvar i Chelsea. Och talar om att när han växte upp var arkitekturen något förutsägbart. Stadskvarter. Bostäder. Kontor. Offentliga byggnader. Det fanns en given formel att hålla sig till.
Studentupproren 1968 ställde nya frågor. Arkitekter som Rem Koolhaas, Zaha Hadid, Wolf Prix och han själv ifrågasatte alla regler. Men han nöjde sig inte med att studera Jacques Derridas filosofi, efter 15 år som teoretiker skissade han fram ett tävlingsförslag och vann uppdraget att bygga en urban parkmiljö för Parc de la Villette i Paris. Rödfärgade konstruktivistiskt inspirerade byggnader. Två gallerier på tvärs med varandra. En vindlande promenad. Till synes orelaterade linjer, punkter och ytor som överlagrar varandra.
Tschumi menar att frågeställningen om hur man skapar rum för det spontana livet i staden är lika relevant i dag, något som han har tagit med sig i de stadsplaner han arbetar med för Singapore och Abu Dhabi, men också i två mindre museibyggnader i franska Alesia som öppnar inom kort.
Fast när nu den nya arkitekturen mest har producerat spektakulära museer i fantastiska former, vad händer då med arkitekturens sociala ambitioner?
– De senaste 15 åren har inneburit enorma förändringar, vi har tagit död på alla ideologier, modernismen, det postmoderna, historicismen, i dag är allt möjligt. Med resultatet att nu vill alla beställare ha en arkitekturikon som placerar dem på kartan, och det är förstås ett problem. Jag menar att det inte räcker med att fascineras av arkitekturens nya former, det är minst lika viktigt vad den gör för människor.