Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

Nästan allt om Marie Richardson

Marie Richardson hittade en röd, sliten regnkappa med Almodóvarkänsla i en second hand-butik. Men hon vet inte om den kommer att användas när Stadsteatern sätter upp hans film "Allt om min mamma".
Marie Richardson hittade en röd, sliten regnkappa med Almodóvarkänsla i en second hand-butik. Men hon vet inte om den kommer att användas när Stadsteatern sätter upp hans film "Allt om min mamma". Foto: Paul Hansen
Premiär 14 november. Marie Richardson spelar huvudrollen i Stockholms stadsteaters "Allt om min mamma". En pjäs baserad på Pedro Almodóvars film om en mamma som förlorar sin son men vinner en ny, något ovanlig, familj.

Kvinnorna i Pedro Almodóvars "Allt om min mamma" har alla en vemodig hinna över ögonen. Även när komiken vinner över tragiken tycks de vara blott en blinkning från gråten.

På affischen till Stockholms stadsteaters uppsättning av pjäsen har Marie Richardson fångat "Allt om min mamma"-blicken på pricken.

- Vi försökte hitta det som är filmens hjärta eller själ. Fast utan att göra filmen en gång till. Det var det svåra när vi tog affischbilden och det kommer nog att vara det svåra i början av repetitionsarbetet också, säger Marie Richardson när vi träffas på ett Söderkonditori en vecka före repetitionsstart.

Att få loss rättigheterna till en Almodóvarfilm är ingen lätt sak. Almodóvar avböjer i princip alla propåer om att adaptera hans filmer till scenen, i synnerhet till engelskspråkiga versioner. Men skådespelaren Kevin Spacey lade in en tjatoffensiv och lyckades i fjol få sätta upp "Allt om min mamma" på The Old Vic i London, där Spacey är konstnärlig ledare. Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson såg därefter raskt till att få loss rättigheterna till en Skandinavienpremiär.

På Stadsteatern spelar Marie Ri­chardson huvudrollen Manuela, en ensamstående mamma som förlorar sin son. Upplöst av sorg sätter sig Manuela på ett tåg till sin ungdoms Barcelona i jakt på hans pappa. Där blir hon nav i ett riktigt Almodóvarskt persongalleri: transvestiten som har lyft och sugit och silikonat hela kroppen (som hos Dolly Parton är hjärtat det enda som är äkta); den naiva nunnan som är på smällen och den åldrande skådespelerskan som är olyckligt kär i en kvinna. Färgstarka damer vars öden sammanvävs i en hyllning till livet och moderskapet. Inte utan spektakulära och sentimentala vändningar.

- "Gud ska det här hända också", tänker man, "nu tippar det över, nu blir det banalt pekoral av det." Men så tippar det tillbaka igen. Det är det som är så fantastiskt, att historien är på gränsen hela tiden, säger Marie Richardson som tyckte så mycket om filmen när den kom 1999 att hon såg den två gånger på bio.

Nu, när hon sett dvd:n ett par gånger, och gjort en researchresa till Barcelona, är hon ivrig att frigöra sig från den. Den läspande spanska som ockuperat hennes huvud under manusläsandet - Maries låtsasspanska är exemplarisk - ska tystas, hennes egen Manuela finna sin röst.

Är Manuela en drömroll?
- Nja, drömroll föreställer jag mig är när man slår upp manuset och bara känner "jag vill, jag vill, jag vill". Men så har jag å andra sidan nästan aldrig känt.

"Nästan aldrig", vilket är undantaget?
Marie rör i sin kopp med grönt te och funderar.

- Jo, det var en film, "Det blir aldrig som man tänkt sig" av Måns Herngren och Hannes Holm. Då kände jag så. Jag skulle vara så himla arg i den, som i en scen när jag jagar Peter Dalle och spottar på honom. Innan dess hade jag inte fått vara så arg på film.

Fast, när hon tänker efter, i Ibsens "Vildanden", som hade premiär på Stadsteatern förra hösten och blev så uppskattad att den flyttades till stora scen samt återkommer i höst, ville hon absolut vara med. Liksom i koreografen Birgitta Egerbladhs nya musik- och dans­föreställning som har premiär våren 2009 - sådan fysisk teater måste hon prova.

En riktig utmaning, av ett helt annat slag, antog Marie Richardson i SVT:s succéserie "Kungamordet" som lockade många tittare under våren. I den är hennes rollfigur gift med Reine Brynolfsons hustrumisshandlande finansminister. En imponerande rolltolkning, och så drabbande att jag kommer på mig själv med att oroligt spana efter översminkade blåtiror i Marie Ri­chardsons ansikte när hon kommer cyklande.

Hon skrattar när hon hör det men blir sedan allvarlig.

- Det är en av de mest sammansatta och givande roller jag gjort. Att få spela tuff och utmanande och samtidigt offer och misshandlad. Men när jag läste manuset kändes det som ett väldigt stort ansvar att ta sig an det temat - "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!"

Ändå tycker hon att det är mer "oneurotiskt" att göra film än teater.

- Att ta en roll är som att säga ja till en vänskap, en människa eller en familj. En filmroll lever jag med i en månad, Manuela ska leva med mig i ett år. Kommer jag tycka om henne? Orkar jag umgås med henne under repetitionsarbetet och sedan varje kväll på teatern?

Nyligen, i tv-programmet "Närbild", fick Marie Richardson frågan vad hon, som själv direktrekryterades till Dramaten efter Scenskolan, har för tips till unga skådespelare. Hon svarade att man ska våga lita på sin intuition, att man kan plocka allt inifrån sig själv och inte behöver leta utifrån.

Hur gör du för att orka plocka fram sorgen över att förlora ett barn kväll efter kväll?
- Privat vågar jag inte ens tänka på det, det är för smärtsamt, ryser tvåbarnsmamman Marie.

- Jag använder förstås mig själv, men genom teatern kan jag gå in i Manuela och det är det som är underbart: teater är inte terapi men det är att till fullo få gå in i en annan situation.

Hon uppmuntrar även aspirerande skådespelare att vara snälla mot sig själva, trots att hennes egen impuls oftast är "det kommer att gå åt helvete".

- Men jag är absolut snällare mot mig själv i dag, försäkrar den erfarna skådespelaren.

- Och hur vore det om man kände "det här vet jag kommer funka, det här vet jag kommer bli perfekt", fortsätter hon prövande. Då vore teater inget äventyr.

"ALLT OM MIN MAMMA"

Av: Samuel Adamson, baserad på filmen av Pedro Almodóvar

Regi: Philip Zandén

Medverkande: Marie Richardson, Meg Westergren, Jessica Zandén, Ulf Eklund, Hanna Alström, Maria Salomaa, Jonas Hellman-Driessen med flera

Scen: Stockholms stadsteater, Stora scenen

Född: I Ljusdal i Hälsingland 1959.

Född: I Ljusdal i Hälsingland 1959.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Är tillsammans med skådespelaren Jakob Eklund i 23 år, i somras gifte de sig. Barnen Klara 13 år, Leon 8 år och bonusdottern Tove 28 år.
Bakgrund: Utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm, har tillhört Dramatens fasta ensemble sedan 1985. Där har hon spelat ett otal roller, bland annat i Euripides "Helena", "Så tuktas en argbigga" och "Dröm om hösten". Den starkaste teaterupplevelse hon haft var i "Markisinnan de Sade" i regi av Ingmar Bergman.
På film har hon bland annat synts i "Om jag vänder mig om", "Noll tolerans", "Livvakterna" och "Eyes wide shut".
Extra: Marie om att kyssa Tom Cruise i Stanley Kubricks "Eyes wide shut": "Det var faktiskt väldigt odramatiskt. Jag kände inte ens igen honom i verkligheten, utan trodde assistenten var Tom Cruise. Det som var lite jobbigt var att jag skulle hoppa på honom. Jag var lite rädd att jag skulle bli stämd om jag slätade av honom med världens tungkyss så jag var tvungen att fråga: 'Hur gör ni på film när ni kysser?' Då bara skrattade han och sade: 'Vi gör väl som alla andra människor.' "