I fallet Helena Bergström går jag till intervjun med huvudet fullt av andras gamla Helena Bergström-artiklar. Texter från två decennier som beskriver hennes charm, hennes osorterade associationer, hur hon besvarar frågor med ett prisma av tankar, snarare än i hela meningar som håller sig till ämnet. Vissa av de där beskrivningarna framstår som farbroderligt förminskande i all sin förtjusta välmening. Och tänker jag, jag är inte lättflörtad, jag kommer inte att köpa nån "jag är en skön-böna"-pryl.
Men efter tio minuters samtal börjar jag förväxla henne med min kompis Lisa. Samma oemotståndliga kombination av femininitet och bredbent styra upp läget-kompetens. Så jag blir lite förvånad när vi säger adjö med en osentimental vinkning genom rummet. Det är hon som uppför sig normalt, medan jag har råkat glömma bort att hon inte är min gamla kompis. Utan en stark skådespelare med särskild känsla för girl-next-door-rollen.
När hon talar om tillgjorda kulturattityder och om teatermänniskor som tjatar om "tijaaatern" och dess oerhörda betydelse, låter Helena Bergström väldigt self made. Som om hon kravlat sig upp från en kulturlös botten, till ett etablissemang hon granskar med utanförskapets och erövringens arga blick. Bara det att hon är född in i teater- och kulturvärlden, genom föräldrar som var skådespelare respektive regissör, och morfar Olof Widgren som var Dramaten-skådespelare. Plus farmor som tillhörde Operabaletten, innan hon gifte sig och fick barn.
- Jag vet, det är som ett litet krig jag för, mest i mig själv. Bara det att jag nu är nominerad till ett pris från fina DN tycker jag känns oväntat. Jag är liksom inte "fin".
Gör du dig inte till när du säger så? Jobbat på Dramaten, spelar klassiker på Stadsteatern...
- Jag gör mig inte till! Det spelar förmodligen stor roll att jag växte upp under 70-talet och fick en överdos av kulturengagemang. I mitt hem var det så mycket snack om teatern och hur viktig teatern var och blablabla. Det handlar om ett arbete.
En stund senare tar hon tag i frågan om sitt motstånd ur ett terapiperspektiv:
- Jag antar att en psykolog skulle intressera sig för hur jag låg där under köksbordet och ville prata med mina föräldrar om att jag var ledsen över något kompisbråk. Medan de vuxna pågick i sina samtal om hur oerhört viktig teatern var. Och det har blivit min utgångspunkt; det lilla barnet är viktigare än konsten. Själva verkligheten, menar jag, livet.
Det kanske inte är en självmotsägelse på något sätt, men när det väl gäller, har ju Helena Bergström en särskild begåvning för att ignorera vanliga verkligheten och ge sig hän åt låtsasleken. Som hon trots allt älskar. På Stadsteatern spelar hon just nu en ny sorts Blanche Dubois i Tennessee Williams "Linje Lusta", i regi av Göran Stangertz. I nästan tre timmar asar hon runt på scenen i Blanches behagliga bourbon-dimma. Rösten släpar, samtidigt som den bördsstolta kvinnan med ena foten i sammanbrottet ger ifrån sig små eleganta sch-ljud med tungspetsen strax bakom framtänderna.
- Jag pågår i ett totalt Blanche-läge under föreställningen. I går gjorde jag en grej som jag kände i stunden att Blanche ville göra: Jag tog tag i Elsas arm (Elisabet Carlsson spelar Blanches syster) för att systrarna skulle stå i armkrok. Det uppstod där och då. Jag vill ge scenen mer liv, berätta något extra.
- Men om någon skulle säga Pang!, då är jag Helena igen.
Ibland kan man få känslan av att folk som gärna beskriver sin konfliktvilja överdriver fullständigt, på dokusåpa-vis: "Jag står för den jag är och säger vad jag tycker". Men när Helena Bergström talar om sig själv som "så himla emotionell" är det svårt att inte tro henne, eftersom hon framstår som närvarande när man sitter där och lyssnar. När hon beskriver sin egen vagt oroliga Dramaten-tid i slutet av 80-talet och början av 90-talet, är det lätt att hänga med i bilden: Jättearg i stunden, gråtattack, och sedan skamkänslor över att alls ha öppnat munnen. Det lustiga, eller vad man ska kalla det, med den sortens ilska, är att den inte nödvändigtvis hamnar i knäet på någon som verkligen vill en illa.
- Jag är otroligt känslig för allt som känns som kejsarens nya kläder - är inte det världens bästa saga? Jag älskar sagor, älskar att berätta...
Den här ilskan du pratade om...
- Just det, jag kan se den där lilla tjejen framför mig, som stod och skrek på Dramatenchefen Lars Löfgren. Men Löfgren ville mig väl, bara det att jag kände mig så felplacerad.
Hon binder ihop känslan av felplacering med en tydlig scen - hon själv som väntar på sin entré till en pjäs, samtidigt som hon trycker i sig en club sandwich. Hon läser en tidningsintervju med en stor svensk skådespelerska, som berättar att hon laddar upp inför föreställningar med "en dikt och ett svalt äpple".
- Där satt jag med dressingen rinnande ur munnen& Ett svalt äpple, jag är så jävla lite svalt äpple.
Just den historien har jag redan läst om i det stora Bergström-intervju-arkivet. Men när hon berättar den nu, gestaltar flottiga smörgåsätandet mycket övertygande, så syns det att det är en viktig bild för henne. En bild som sammanfattar hennes "lilla krig" väl. I hela den framgångsberättelse som hennes karriär är, har teatern i perioder varit en kamp, medan filmandet varit betydligt lättare och roligare.
Men för några år sedan vände det. Efter att hon krisat och haft tankar på att lägga av och byta jobb. Det infann sig en inre acceptans av att teatern förmodligen har plats för sådana som hon också.
- Jag började jazza loss på ett nytt sätt, kom på att jag kunde njuta av friheten som skådespelaren har på en scen. Förut kunde jag få sån kramp om det stod "hon gråter" i ett pjäsmanus. Då ville jag gå in i en känsla som helt garanterat skulle leda fram till att jag verkligen grät vid exakt den raden. Nu ser jag på pjäsen som en helhet som ska berättas. Det är inte säkert att "hon gråter" är helt avgörande för att känslan i föreställningen ska gå fram. Det kan bli "hon gråter" lite senare, eller en gest, ett tonläge, som berättar samma sak på ett lika bra sätt.
- Teatern handlar mindre om mig själv nu, eller "mig schääälv" som Blanche skulle säga. Det stora är att få vara med och berätta. Vi påverkar med teater! Det är viktigt att fatta det, att sluta vara så fixerad vid "hm, vilken roll ska JAG få härnäst?".
- Och nu är jag i en position när jag kan välja vad jag vill berätta. Jag minns så väl hur det kändes när jag spelade i Suzanne Brøggers "Efter orgien" på Dramaten, texten verkade liksom säga att vi får skylla oss själva som har fått en hiv-epidemi, eftersom vi har varit så lösaktiga. Hade jag suttit i publiken och haft aids, hade jag ställt mig upp och skjutit den som stod på scen och dömde mig. Det var jobbigt att inte stå för budskapet, och det gör jag inte om.
Hon står inte längre ut med regissörer som behandlar skådespelarna som lerklumpar och som får för sig att "visa en tidigare okänd sida av Helena Bergström". Ändå är hon inne på att just hon mår bra av tydlig styrning på scenen, eftersom hon är så snabb och associativ. Ungefär som barn som blir trygga och fria genom motstånd.
- Jag kan vara så dålig, göra fel för att jag inte stannar upp, utan får för mig att "ja men den här rollen sitter ju fint nu, bra, så gör vi". Med regissörer som Göran Stangertz och Philip Zandén har jag fått sånt som jag behöver på scenen: Jag vet vad pjäsen berättar, vart vi vill - sen kan jag kasta mig loss och hamna rätt.