DN:s kulturpris 2010

Nominerad till DN:s kulturpris: Vanna Rosenberg

Nominerad till Dagens Nyheters kulturpris: Skådespelaren Vanna Rosenberg.

Foto: Anette Nantell Nominerad till Dagens Nyheters kulturpris: Skådespelaren Vanna Rosenberg.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Sanna Rosenberg

Yrke: Skådespelare
Ålder: 36 år
Bor: På Kungsholmen i Stockholm.
Familj: Gift med filmproducenten Ulf Synnerholm. Dottern Dafne, ett år.
Tidigare roller i urval: ”Maken till fruar” på Oscarsteatern 2000, rollen som Nancy i ”Nancy Viktoria” på Upsala stadsteater 2005 och rollen som Susanna i ”Figaros bröllop” på Stockholms stadsteater 2007. 
 

Vanna Rosenberg som drottning Kristina.

Vanna som Frida i "Kvarteret Skatan"

Därför är Vanna Rosenberg nominerad till Dagens Nyheters kulturpris:

"I sitt sätt att förena allvar och komik är Vanna Rosenberg arvtagare till våra stora komedienner. På teatern har hon i allvarliga ögonblick en känsla för stundens ­lågmälda komik och på komediscenen – senast i ’Kvarteret Skatan’ – står hon för en uppriktig seriositet som gör henne extra rolig och varmt älskad.”

I dag presenterar vi den första kandidaten till Dagens Nyheters kulturpris. Och den nominerade är: skådespelaren Vanna Rosenberg. DN:s Ingrid Carlberg och Anette Nantell träffar en komedienn som bubblar av energi.

I dag presenterar vi den första kandidaten till Dagens Nyheters kulturpris. Och den nominerade är: skådespelaren Vanna Rosenberg. DN:s Ingrid Carlberg och Anette Nantell träffar en komedienn som bubblar av energi.

För mammalediga Vanna Rosenberg kändes det surrealistiskt. Hon försökte titta bort när hon gick på stan med ettåriga dottern Dafne i vagnen, kanske på väg till Nationalmuseum eller Livrustkammaren. Där har de hållit till en del på senaste tiden. Vanna Rosenberg har ”försiktigt börjat sortera in sig i 1600-talet” inför vårens storroll.

Hon har också funderat över humorns plats i en pjäs som ”Drottning Kristina”. Det är inte så kons­tigt. Under hösten har komediennen Vanna Rosenberg skördat nya framgångar. Med sina kolleger i ”Kvarteret Skatan” har hon dragit fulla hus på Rival och fått beröm för sin giftaslystna Frida.

Annons:

När vi ses är det tisdag och extra repetition. Vanna står längst bak i salongen i grova läderstövlar och håller en Johan Glans i tränings­overallsjacka i handen. De ska provgå inledningsscenens bröllopsmarsch, med kyrkklockor och prästen David Batra på scen.

Scenen är förstås ett skämt. Som så mycket annat för Vanna Rosenberg. Först trodde hon att nomineringen till Dagens Nyheters kulturpris också var ett skämt, bekänner hon när vi fångar henne i en paus och placerar henne i soffgruppen i receptionen på Rival.

– Världen rymmer ju så mycket bedrägeri och lur!

Vanna lutar sig tillbaka, med axlarna vibrerande av entusiastiskt fnitter. Det glittrar i de mörka ögonen. Hon är, som det heter, väldigt på. Eller full av det ögonblickets ”kviller” som hon ska berätta att hennes ettåriga Dafne besitter.

Vanna Rosenberg var inte mycket äldre än Dafne när hon debuterade som skådespelare. ”Du måste förstå att jag älskar Fantomen” hette barnprogrammet som spelades in på hennes dagis och sändes i teve 1981.

– Vi skulle ha Fantomendräkter och det var uppbyggda studiomiljöer med moln och himmel. Det var som låtsaslekarna på dagis fast man tog det ett steg vidare. Sanslöst bra för utvecklingen, måste jag säga.

Familjestoryn blir gärna att Vanna bestämde sin bana redan då. Hennes mamma Annika Isaksson var ju dramapedagog på Vår teater och Vanna åkte gärna linje 19 till Högdalen, hängde med mamma på scen eller i teaterverkstaden.

– Men det där är nog en tacksam efterhandskonstruktion. Skådespelare var inte alls självklart. Jag vet att jag ville bli dykare och författare, säger Vanna med eftertryck.

Föräldrarna skildes när hon var ett år. Vanna växte upp i ett varannan­ helg-umgänge med sin pappa, journalisten Göran Rosenberg, en vårdnadslösning hon så här i efterhand säger att hon har svårt att tro på. Hon beskriver sig som en pratig och frågvis liten tjej, ett barn som jagade på sig själv socialt för att rymmas i alla nya familjekonstellationer.
Kanske hade detta rent av större betydelse för hennes bana.

Hos mamma fick Vanna en jämnårig styvsyster, Anna. Flickorna delade allt och gick i samma klass. När de var elva år dog Anna i cancer. Vanna hade sitt eget sätt att hantera sorgen.

– Det där påverkade mig jättemycket. Kris och sorg och allt det som uppstod därefter, när man ska anpassa sig till föräldrar och styvföräldrar – och de till mig – efter att ha förlorat någon i så unga år. Då blir man nog anpassningssjuk.

Hon följer några hotellgäster med blicken, tänker efter.

– Ja, jag tror nästan att det var vad jag blev, anpassningssjuk. Men blir man skådespelare är kronisk anpassningssjuka inget man behöver bota, utan en tillgång i stället. Det var väl där någonstans det svängde.

Som tonåring fick Vanna en biroll i filmen ”Agnes Cecilia” och spelade sedan i två teveserier i början av nittiotalet. Men hon hade ändå inte bestämt sig. Hon höll hela tiden distansen, som en gardering om hon skulle misslyckas. Hon prövade andra spår, satsade på sången och gav ut en popskiva. Men till sist blev det Scenskolan.

Sen dess har Vanna Rosenberg bland annat fått Guldmasken för sin roll i farsen ”Maken till fruar” på Oscarsteatern 2000, samt hyllats för sin komiska tajmning i ”Figaros bröllop” på Stadsteatern 2007. Numera älskar hon sitt yrke fullt ut och talar om en ”istunden”-magi på teatern som inte är ersättningsbar.

Var humorn ett självklart spår för dig från början?

– Den har nog alltid varit en del av min person. Jag brukar säga att jag lever med skrattskärmar i stället för fallskärmar. Ju mer skräpigt och skruttigt man har det, desto mer jobbar man med humorn tror jag, jämnar ut skrovligheter med skrattet.

– Fast det har inte bara med elände att göra. Jag är nog en ganska glad prick, som precis som alla and­ra mår bra av att skratta.

Man hör middagsbordet i ”Kvarteret Skatan” skjutas över scenen på Rival. Snart spelas femtionde före­ställningen och i januari blir det nypremiär. Kärleksfullt beskriver Vanna sin Frida som en odräglig, men egentligen ganska gullig, tjej med en överdos av samtidens perfektionshets. Gunilla, hennes and­ra karaktär, är enligt Vanna lite egen, men ”finns och verkar och är glad i att leva”.

– När jag tänker på det blir jag väldigt nöjd. Jag har ett sikte ut mot publiken och försöker känna med dem, så att de ska förstå och känna med henne.

Hon har svårt att förstå dem som ser ner på komedin, som konstruerar en motsättning mellan skrattet och djupet. Att bli kallad ”kome­dienn” betraktar Vanna Rosenberg som den största komplimang hon kan få som skådespelare.

– För mig är komedin en gigantisk utmaning, ett slags dramatisk trestegsraket där skrattet ska följa som ett nyårsfyrverkeri. Gör det inte det blir det rätt tyst. Och mörkt. Allt drama är svårt, men jag behöver mer mod för att våga vara rolig. Du riskerar mycket mer, fallet blir så mycket större.

– Många skyggar för komedin, tycker inte att den är rumsren. Men att roa och underhålla med värdighet är stort. Skratt på rätt sätt utesluter inte det svåra. Skrattet hjälper dig att hantera det svåra.

Vad utmärker en stor komedienn?

– Förmågan att ta allvaret till en högre nivå, skulle jag säga. I Sverige har vi en oefterhärmlig kome­dienn i Suzanne Reuter. Hon är glimrande.

Hemma i lägenheten på Kungsholmen väntar manuset till brittiska dramatikern Pam Gems pjäs om drottning Kristina, som har premiär på Stadsteatern i slutet av april. Det är ingen humor­inriktad föreställning, ”inget försök att piffa upp 1600-talet på Sergels torg”, som Vanna uttrycker det. När vi ses har huvudrollsinnehavaren inte mer än bläddrat i manuset. Hon säger att hon hoppas kunna balansera allvaret med ett milt ­leende i mungipan.

Hur går du till väga när du studerar in en roll?

– Jag brukar alltid börja med att försöka hitta de likheter med mig själv som rollen rymmer – det jag kan förstå, det jag kan höra mig själv säga. Sen har man omgivningens problem och erfarenheter, som man ärver eller tar in, lite som en passiv rökare. De blir till små uppsamlingsväskor av material man kan använda – mjukt och hårt, varmt och kallt.

– Av allt det där skapar jag ett jätte­klippochklistra i huvudet, som en minnenas television.

Hon har läst flera böcker om drottning Kristina och tycker sig ha kommit så långt att hon börjar förstå henne. Vanna beskriver Kristinas komplicerade relation till sin döde far, som hon ska hedra genom att låta sig fostras till man. Detta i sin tur skapar problem i relationen till mamman, som hela tiden poängterar hur misslyckad Kristina är för att hon är så lite kvinna.

Hade drottning Kristina någon humor?

– Ja! Enorm humor. Hon spelar mer man än hon behöver och hon retas med friare som kommer. Jag tänker mig att hon använde humorn, eller humorfyllda provokationer, för att tackla svåra situationer – om inte annat för sig själv, för att stå ut.

Vilken är din drömroll?
– De roller som kommer till mig, har jag bestämt mig för. Men jag drömmer, believe me.

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Ordförande i socialnämnd: Lägger vi inte pengar finns det ingen marknad. 2  0 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

Befanns skyldig till att ha larmat falskt om en explosion på en t-banestation och våldsincidenter.  Läs mer. 12  1 tweets  11 rekommendationer  0 rekommendationer

konditori
Foto:TT
Annons:
sarah244
Foto:AFP

 Missade på favoritdistansen. Danskan Jenaette Ottesen vann 100 meter fjärilmed en enda hundradel.

 Utan att ingå i en regering. ”Det skulle vara oklokt att utesluta det.” 19  2 tweets  17 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: