Sofia Jupither har ett ansikte som utstrålar lugn och samlad glädje. Det finns det skäl till. Hon har just haft sitt stora genombrott som regissör. Berömmet för ”Gengångare” på Stockholms stadsteater var enhälligt efter premiären den 7 maj. ”Jag har aldrig sett Ibsen spelas så luftigt och på samma gång åskådligt”, skrev Leif Zern i DN.
– Det som känns bäst är att kritiken har sett vad vi vill göra. Formuleringar som ”når ner till kärnan av texten” eller att jag har ”litat på skådespelarna”, gör mig väldigt glad. För det är på texten och skådespelarna det ligger.
Vi sitter på kafé Ocar på Östermalm, dricker te och pratar 1880-tal.
Henrik Ibsens ”Gengångare” från 1881 blir lätt en diskussionspjäs om moral och familjehemligheter.
– Jag ville fylla den med … ja action är väl att ta i – men att det händer här och nu. Att det finns ett driv i berättandet. Tiden vi valde, 1950-tal, känns logisk. Det är nära nuet, men, till exempel på norska Vestlandet, fortfarande väldigt familjecentrerat.
Framgången tillägnar hon sin ensemble. Fem så olika temperament har fungerat fantastiskt väl tillsammans. Ibland har det varit som att stå i en fors av kreativitet, där alla pratar i mun och ändå ger plats åt varandra och ska åt samma håll.
Att vara arbetsledare för kreativitet, vad kräver det?
– En sak, som egentligen är två. Det ena: att aldrig tappa bort sin egen vision, sin egen idé om vad det här ska bli. Aldrig någonsin. Men samtidigt vara totalt öppen för den kreativitet som kommer stormande mot dej – om du låter den göra det. Att stå mitt i den här forsen och med hjälp av sin egen vision plocka bland allt som dyker upp, det är det viktiga.
Hennes regivisioner föds ur texten, på ett eller annat vis. Om hon ser en film eller föreställning som lockar, går hon till manus och söker det som får i gång hennes egna bilder.
– Jag brukar säga att jag inte har någon fantasi. Jag måste ha någonting att utgå ifrån för att min kreativitet ska kicka in. Jag går i gång på folk. Människor och rum, framför allt människor. På att min kreativitet slås emot någon annans kreativitet.
– Jag tror jag har dechiffrerat vad det är som drar mig till en pjäs. Den, eller karaktärerna i den, måste vara skrivna med någon form av ömhet och personligt engagemang. Exakt hur kan vara olika. Hos Ibsen, som är dramaturgen av guds nåde, är alla subjekt. Alla har en vattentät historia och vill någonting. Strindberg är i stället själv det brinnande subjektet i allt han skriver.
Bägge duger. Men Jon Fosse är gurun i hennes konstnärskap och skälet till hennes nära förhållande till Norge, där hon numera arbetar i perioder. Med hans pjäs ”Besök” debuterade hon som regissör på Helsingborgs stadsteater 2001, under Göran Stangertz chefskap. För Fosses ”Svevn” som hon satte upp på Nationaltheatret i Olso, fick Sofia Jupither det norska Hedda-priset för bästa regi 2005.
– Ja. Fosse är bäst. Hos honom liksom hos Ibsen kan jag som regissör sätta mig i varje karaktärs sits, läsa skeendet därifrån och förstå allting. Men Fosse skriver vassare, han tecknar sina personer med en sådan ömhet och kärlek att man blir helt rörd bara av att läsa texten.
”Gengångare” är hennes sjuttonde iscensättning. Kritikerna brukar tala om det avskalade, om pausernas och rytmens roll i hennes föreställningar.
Vad söker du i tystnaderna?
– Det enkla svaret är förstås allt som inte sägs. Men framför allt vill jag försöka visa möjligheterna som finns mellan människorna, som de inte tar. Det, att det mest rörande i ett människoliv är det man väljer bort, har jag lärt mig av Fosse.
Du har nästan bara satt upp manliga dramatiker?
– Ja, det är konstigt. Jag tror att skälet är detsamma som i branschen över huvud taget. Nämligen: Jag har inte medvetet valt att sätta upp varken kvinnliga eller manliga dramatiker – och då blir det manligt …
Förra gången jag träffade Sofia Jupither var när jag intervjuade henne inför hennes Dramatendebut på Lejonkulan 2004. Då var hon en ung tjej på cykel, gravid med sitt första barn, ny i karriären. Livet tippar över, man kommer in i något nytt. Oscar är fem år nu.
I början följde han med sina resande och turnerande föräldrar överallt. Pappa Marcus är operasångare med Wagnerrepertoar, vilket betyder långa perioder utomlands. Numera går Oscar på dagis.
– Vi upptäckte hur bra det är för barn att vara på dagis. Att inte bara resa runt och träffa vuxna människor som har konstiga jobb och konstiga tider. Så nu gör vi så att han ska få vara bofast, och vi åker. Det går, tack vare våra underbara föräldrar som har varit nära Oscar från början, som bor i Stockholm och är pensionärer allihop.
Att få barn, vad betyder det för konstnärskapet?
– Att jag har blivit mycket tryggare och mindre neurotisk. Samtidigt har jag blivit känsligare, ännu mer emotionellt involverad i mina föreställningar. Livet har fått ett större djup, helt enkelt. Det finns mer att förlora.
Du är regissör och kvinna. Vad tycker du om att kallas kvinnlig regissör?
– Det är komplicerat. Innan jag gjorde ”Ett dockhem” på Dramaten hade jag inte stött på frågan. Men då blev jag plötsligt en kvinnlig regissör. Staffan Valdemar Holm som samtidigt gjorde ”Hamlet” var ingen manlig regissör. Jag tycker att jämlikhetstänkandet borde ha kommit längre. Ingen talar längre om en regissör är svart eller vit, det är en regissör, bara.
Samtidigt tillhör du en våg av nya – kvinnliga – regissörer. Suzanne Osten, Hilda Hellwig, Birgitta Egerbladh, Kia Berglund, Kajsa Giertz håller plötsligt på att få många efterföljare.
– Det är 70-talisterna. Vi kommer nu och det finns framför allt två skäl till det, tror jag. Det ena är att vi faktiskt är 70-talister, föddes då. Våra mammor slogs väldigt mycket för jämställdheten och vi skördar frukterna helt enkelt, och förstår inte varför det skulle vara svårt. Jag tror förändringen ligger mer i vår inställning till vårt kön än ute i samhället. Min mamma, som är pensionerad nu, hade en lång karriär inom näringslivet och uppfostrade samtidigt ensam mig och min syster. Jag är uppvuxen med att kvinnor kan och får. Så jag, och många med mig, förutsätter helt enkelt att vi ska få en plats. Vi ser det som en självklarhet.
– Och nu, när teatrarna plötsligt börjar inse att det måste bli fler kvinnliga regissörer, så öppnar de ögonen och då står vi där … och bara kliver in, utan att tycka att det är något konstigt med det.