Som första orkester i världen har Stockholms läns blåsarsymfoniker beslutat att göra säsongen 2010/11 jämställd. Under parollen ”Nu skippar vi helskägg i musiken” ska lika stor del av verken vara skrivna kvinnor som av män, även i tid räknat.
– Folk ska inte påstå att musik är en gränslös konstform och samtidigt upprätthålla gränser för vems musikaliska berättelser som presenteras, säger Fredrik Österling, vd för Blåsarsymfonikerna.
– Efter vårt beslut fick vi ångest men efter att ha lodat i arkiven vet vi att satsningen håller kvalitativt. Vi skulle kunna köra en hel säsong med bara kvinnors musik. Dessutom har vi beställt ett verk av Catharina Backman.
Blåsarsymfonikerna är Sveriges största professionella blåsorkester och finansieras av Stockholms landsting och Nacka kommun. Fredrik Österling sitter mitt i Sickla köpkvarter i Nacka där orkestern har moderna skräddarsydda lokaler i en gammal dieselverkstad där kulturen tagit plats.
– Ändå överväger vi att flytta till Nybrokajen. Vi har ingen riktig konsertsal men framför allt vill vi vara en resurs för hela det fria musiklivet i Stockholms län. En sådan smältdegel fungerar bäst i navets centrum.
Just nu räcker orkesterns anslag bara till för halvtidsanställning av musikerna. Fredrik Österling ser det som en rejäl brist, eftersom han också är Stockholms länsmusikchef.
– I Stockholm lägger staten två kronor per invånare på regional musikverksamhet. I Västra Götaland med Göteborg är det 18 kronor och i Skåne 23 kronor. Alla dessa regioner är välförsedda med opera och symfoniorkestrar.
Han tycker att de stora statliga scenerna alltid gjort väldigt lite för de små formaten, som jazz, världs- och kammarmusik.
– Med vårt låga anslag i Stockholm är sådan musik i händerna på krögare och ideella aktörer. Och då handlar det om väldigt lite vita pengar.
Fredrik Österling är tonsättaren som alltid trivts med administrativa uppdrag och så sent som i höstas var han ämnessakkunnig på kulturdepartementet då man tittade på operakonstens framtid. Ett förslag om förändringar kommer förmodligen till budgetpropositionen i höst.
– Regleringsbrevet för Stockholmsoperan är vittfamnande och samtidigt märkligt begränsande. Det försvårar för udda publikdragande satsningar som en nydanande musikal. I övriga Norden finns en större nerv i målinriktningarna, förenat med större krav.
För Fredrik Österling är operakonsten i Sverige både levande och stark men operadebatten för lam. Han tycker att läsningen är för traditionell kring den stora operatraditionen.
Det kan bli andra bullar när hans egen opera ”Näsflöjten” uruppförs i sommar. Den är en kulturpolitisk operett som ska röra sig fullständigt laglöst mellan konst- och populärmusikaliska nivåer. Den uruppförs den 8 augusti av Vadstena-Akademien med libretto av dramatikern Magnus Lindman. Verket är en travesti på och en drift med svensk kulturpolitik. Det sjungs utdrag ur Kulturutredningen, där finns ett tonsatt ansökningsformulär och en pressad kulturminister.
– Ska man få bidrag känns det som att fylla i förutbestämda kryssrutor för att uppfylla ett antal kriterier. Och styrning känns inte stimulerande för den konstnärliga processen. ”Näsflöjten” ska svara på var själva konsten står i förhållande till de politiska styrmekanismerna, för någonstans finns en människa och en vision bakom direktiven som styr.
Fredrik Österling har för övrigt just begärt utträde ur Föreningen svenska tonsättare.
– De har en dröm om en nationell modern ensemble för nutida konstmusik men jag tror benhårt på ett system med omfördelningar för att stärka det fria musiklivet. Föreningens Sovjetdoftande luftslott gör att andra musiker genast kommer att kräva nationella ensembler för sin musik. En ryslig tanke.