I höst har Kungliga Operan premiär för tre nyskrivna baletter, däribland Mats Eks tolkning av Brahms violinkonsert i D-dur. Nanushka Yeaman möter en sann konstnär som aldrig slutar läsa av sina egna och andras rörelser.
När jag möter Mats Ek på Café Gunnarssons slår det mig direkt hur välformulerad och eftertänksam han är. På gränsen till försiktig. Han vill helst inte prata för mycket om ämnet för intervjun, hans kommande föreställning, som i skrivande stund bara är färdig till en fjärdedel.
- Det är för tidigt för mig att sammanfatta, förklarar han. Alf Sjöberg brukade säga: "Öppna inte kameran för då kan du inte använda filmen." Det kanske inte är en lika bra metafor i dag när alla har digitalkameror, men jag tycker att det är en bra tankeställare.
Okej, men du kanske kan avslöja hur narrativ föreställningen är?
- Det är inte episka berättelser eller kombinerade dramatiska situationer. Den här gången försöker jag göra en konsertant balett, det vill säga koreograferad musik som jag hör den. Musiken i sig är så oerhört stark och rik, och en så fullödig berättelse att ytterligare handling skulle vara för mycket. Så startpunkten är lusten till musiken.
Att Mats Ek valt just Brahms enda violinkonsert beror på att han sedan flera decennier älskar Anne-Sophie Mutters och Herbert von Karajans inspelning, som han kallar en stor kärleksprestation. Sexton dansare tolkar verket och Sveriges nationalkoreograf tycker det ska bli kul att jobba med en större ensemble än han brukar.
- Det blir många energier så det är svårt men spännande. Men jag har ju hjälp av min hustru Ana Laguna som koreografisk assistent, säger Mats Ek.
Är det aldrig svårt att arbeta så intensivt med sin äkta hälft?
- När vi jobbar ihop är hon inte min fru utan min kollega. Jag har sett henne i så många sammanhang, både mina egna baletter och andras, och min respekt för henne är så grundmurad att det blir den professionella samvaron kring projektet som styr i stället för den privata. Sedan finns det så klart en botten av något annat, men det är inget man medvetet fifflar med när man jobbar. Det finns flera olika trådar i vår gemensamma väv och det är ett sammansatt och rikt samarbete på många sätt. Jag kan inte säga annat än att det är livsviktigt för mig.
Desto knepigare tycks det vara att leva och andas i ett yrke som dans. Mats Ek erkänner att han är alldeles för medveten om egna och andras rörelser, och exemplifierar med mig.
- Jag har noterat hur du rör ditt huvud och hur dina händer rör sig över tangentbordet. Jag kan inte låta bli att avläsa människors sätt att röra sig eller gå, vilket ibland gör mig mindre spontan. För att se måste jag definiera och därmed har jag förlorat ett naivt förhållningssätt. Desto lyckligare blir jag när jag kan gå in i en annan koreografs skapelse utan att läsa av. Men det är sällan det händer.
Den 63-årige danskonstnären har ändå inte så mycket tid att slå ihjäl. Hans almanacka är fullbokad för lång tid framåt och han har inga planer på att trappa ner. Tvärtom ser han fram emot de nya vägar hans karriär dansar in på nu när åldern börjar ta ut sin rätt.
- Eftersom jag arbetar så mycket med min egen kropp och huvudet också håller på att bli gammalt klarar jag inte att koreografera lika mycket. Men det innebär att en jättelik ny värld öppnar sig, med teatertexter och operor som jag är fullständig novis på.