Ogenerande hårväxt
Publicerat 2007-03-28 09:28
"Att bära skägg blev ett beslut för att pröva vad en kvinna kan tillåta sig", säger Jennifer Miller. Hon använder sig av nöjesfältets råhet och gör något nytt av det, försöker vända ut och in på publikens förväntningar.
"Jag är en kvinna med skägg men inte skäggiga damen", säger Jennifer Miller, eldslukare, utbrytardrottning och performanceartist. På lördag kommer hon med eld och tvångströja till Södra teatern.
Kvinnlig skäggväxt på film, i konst och på scen
Kvinnor med skägg dyker upp i de nya amerikanska kvalitetsserierna:
I HBO-serien "Carnivale" förekommer en skäggig dam. I "My name is Earl" spelar Judy Greer en kvinna med skägg som börjar arbeta på cirkus.
Lady Olga, den mest kända filmdamen, var en av aktörerna i Tod Brownings legendariska "Freaks" från 1932. Filmen ansågs stötande när den kom men har omvärderats.
Filmaren Tami Gold har gjort en dokumentärfilm om Jennifer Miller, "Juggling gender" (bilden).
Konstnären José de Ribera målade 1631 ett porträtt av den skäggiga Magdalena Ventura som trots att hon är 52 år avbildas med ett spädbarn.
Mexikanska konstnären Frida Kahlo (1906-1954) hade stark hårväxt i ansiktet och målade sig ibland med lätt mustasch. Hennes oplockade hopväxta ögonbryn blev hennes signatur.
I Shakespeares "Macbeth" bär de tre spåkunniga häxorna skägg.
Stående skämt på humorscenen om mustaschprydda mammor från arabvärlden: man kan låna deras leg om man är för ung för att komma in på diskot.
Bild
Kvinnor brukar inte ha skägg, men det har Jennifer Miller.
- Jag har skägg för att det växer där, säger hon med ett litet skratt när DN ringer upp henne i New York.
- Men jag är inte en sideshowfigur. Jennifer Miller är en feminist som krånglar sig ur en tvångströja medan hon informerar publiken om att detta gamla maginummer står för frihetslängtan.
Hennes val får en aktuell vinkel i dag när unga tjejer väljer att inte ta bort sin "generande hårväxt" på benen och under armarna. Vilket hår ska tas bort och vilket kan vara kvar, var går gränsen mellan en skugga på överläppen och mustasch? Varför måste man vara antingen manlig eller kvinnlig? Politiska frågor om skönhet och fastspikade könsroller och snäva idéer om hetero-normen och normalitet.
- Ordet "normal" tycker jag är en förvirrande term. Talade just i dag med en journalist från BBC som gör en serie om normalitet. Hon frågade mig om jag tyckte att jag var normal. Jag blev totalt förbluffad över frågan. Jag tycker ju att jag är det.
Världen har många kvinnor med kraftig skäggväxt, men Jennifer Miller är en av få kända som valt att leva med skägg och använda sig av det konstnärligt i jobbet. Hon är både en modern performanceartist, cirkusartist och direktör för utomhusarenan Circus Amok i New York, samt lärare vid skolor och universitet i ämnen som folklig och politisk teater.
Vi associerar direkt till skäggiga damen, en attraktion på nöjesfält och marknader vid förra sekelskiftet på samma scen som siamesiska tvillingar, enormt tjocka människor, afrikaner, handikappade - som armlösa, benlösa eller arm- och benlösa, då kallade levande torsos. Kort sagt, allt som var främmande och kunde förstärka känslan av vit europeisk "normalitet" och överlägsenhet hos publiken.
Jennifer Miller både anknyter till den traditionen och argumenterar emot den. Hon använder sig av nöjesfältets råhet, eller sideshow som det heter i USA, och gör något nytt av det, försöker vända ut och in på publikens förväntningar.
Hår och skäggväxt symboliserar manlighet och makt, och det är en förklaring till varför män inte vill ha kvinnor med för mycket hår på för många ställen, brukar Jennifer Miller säga. Men vårt förhållande till den lejonlika hårmanen är inte konstant.
- När "Kobra" var här och intervjuade mig fick jag höra att idrottsmän i Sverige rakar sig under armarna och på bröstet. Jag blev verkligen förbluffad, sådant har jag aldrig hört talas om här i USA. Och det visar att vi alla har våra fastlåsta föreställningar, säger hon med ett skratt.
- Jag kom ut i ett ögonblick av feminism när folk tittade på konstruktionen av kvinnlig skönhet och försökte dekonstruera den en aning. Mina ögon öppnades och jag började tänka på att bli mig själv. Jag tänkte: Vem säger att kvinnor inte ska ha hår på benen? Så när mitt skägg började komma fram fick jag lov att utvidga tanken till det området. Det var en ganska radikal hållning på den tiden, och jag fick liksom experimentera varje dag, för jag vaknade ju inte en morgon och hade helskägg. Det kom ju ett par hårstrån i taget, så det var en stegvis utveckling att låta det växa.
Jennifer Miller säger att det var ett bra beslut. Att leva med en skam, något som ska döljas, kan slita sönder en människa, tror hon.
- Att leva med en hemlighet och se mig som onormal, att hålla på och raka mig ständigt eller gå på elektrolys och ta bort håret på elektrisk väg, det skulle verkligen vara plågsamt. Många kvinnor talar om hur de kämpar med sin hårväxt och elektrolys, att det inte fungerar, att det gör ont, att det är dyrt. Jag har försökt och min hud blir bara konstig. Och mot dagens slut dyker ändå en klockan fem-skugga upp i ansiktet. Och så en massa smink Jag ville inte att det skulle styra mitt liv.
Jennifer Miller säger att hon ville testa gränserna för hur man kan konstruera sitt genus, hur man framställer bilden av sig själv. Att bära skägg blev ett beslut för att pröva vad en kvinna kan tillåta sig.
- Många kvinnor bär skägg av andra orsaker i USA, de tar hormoner för att gå mot ett mellanläge eller för att bli män.
- Jag gör inte det, min utforskning är en annan. Kategorin kvinna är fin och bekväm för mig.
- Jag känner mig nöjd med att vara kvinna.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
