Det finns två sorters teater - med paus och utan paus. Många är beredda att betala 300 eller 475 kronor för en teaterbiljett, men få skulle bli glada om de fick veta att det inte var någon paus.
Ingen paus! Ingen går väl på teater enbart för att titta på skådespelarna! Vi vill titta på publiken också, leta efter bekanta, skvallra, jämföra intryck och själva spela med i den teaterföreställning som pågår i foajén.
Aldrig känner man sig så ensam som när man är ensam på teatern. Det är som att komma till en fest där alla är bekanta och man letar efter någon att säga hej till.
Nej, teater är ett socialt nöje. Läser gör man alltid ensam, till och med på bussen och i tunnelbanan, där man måste svepa osynlighetskappan kring sig själv och boken och låtsas att omvärlden inte existerar.
Även i biosalongen är du ensam, filmen är helt och hållet en affär mellan dig och vita duken, i varje fall i det ögonblick filmen börjar och du försvinner in i den andra världen.
Film och teater buntas ofta ihop. Det är ett misstag, för om filmen står litteraturen och framför allt prosan närmare, är teaterns och skådespelarens konst besläktad med poesin. Den är magisk, rituell och social. Det är anledningen till att publiken kommer oss mycket närmare på teatern än på bio. Ibland alltför nära - vi upplever den fysiskt. En störande biopublik upplevs kanske som allmänt irriterande. En störande teaterpublik är störande på ett mer integritetskränkande vis: den tävlar med skådespelarna och väcker djuret i mig.
På Dramaten och Tribunalen, på Broadway och Västanå i Sunne tittar jag plötsligt på det där konstiga paret snett framför mig, försvinner med tankarna upp i taket, väcks av en påträngande parfymdoft, längtar bort, tvingar mig att återvända till det som händer på scenen; och så lika plötsligt - den där andningen som går genom scen och salong och får oss att glömma tid och rum.
Teaterpubliken kan delas in i flera undergrupper. Nummer ett består av de teaterintresserade. De går ofta med vänner, i större och mindre sällskap, läser teaterrecensioner och har ett självklart förhållande till teaterns uttrycksmedel. De är inte bara intresserade av Mikael Persbrandt, de är lika nyfikna på Mikael Persbrandts Jean.
Den andra gruppen består av de medsläpade, ofta män med fruar eller en kvinnlig partner ur den första gruppen. Att kvinnorna bär upp teaterpubliken finns det siffror på (69 procent kvinnor på Dramaten, 31 procent män). Enligt en djärv teori har teatern sina rötter i den kvinnliga erfarenheten. På scenen kunde kvinnorna träda utanför hemmets väggar och bakom rollens mask och förklädnad smuggla in sina åsikter om männen och gubbsamhället.
Särskilt komedin (Aristofanes) är enligt den framstående antikforskaren Froma I Zeitlin en kvinnlig konst, och kanske är våra dagars medsläpade gubbar ett socialt arv av detta tidigt upptäckta manöverutrymme; friheten att tala med dubbel tunga, säga ett och mena något annat.
Det är ju själva definitionen på teater: låtsasleken.
Därefter kommer prestigegruppen. Man går på teater för att det är fiiint, för att visa sin bildning, sin sociala tillhörighet (borgerlig) och för att ha skådespelarnas namn på tungan vid nästa middagsbjudning (Persbrandt, Malmsjö, Aaahlstedt).
Även nästa grupp är ett slags prestigegrupp. Här går man på teater för att det inte är fint. Om de förra går på Dramaten, går de senare på privatteatrarna.
Slutligen teaterhatarna, de går sällan på teater och bara för att bekräfta att teater är en ointressant konstform; gammalmodig, onaturlig (man gör sig till där).
Teatern kan med andra ord uppbåda en hel sociologi. Vi har alla hört om sambandet mellan de folkrika teaterfestivalerna i det antika Grekland och demokratins födelse. Varje historisk epok tycks ha sin publikmetafor - medeltidens marknadsgyckel, Shakespeares larmande ståplatspublik, Molières löjliga preciöser, Dramaten med sina klättrande rader, Stockholms stadsteater med sin jämlika rulltrappa
Hur ser vår tids teaterpublik ut? Det finns inte en publik längre. Vissa fria grupper tycks i dag ha sin egen publik. Jag tror att man kan tala om ett slags specialisering av publiken på samma sätt som i resten av kulturlivet: en uppdelning i olika intressen och generationsbundna subkulturer.
Teater kräver dock vana. Det är de utbildade som går på teater, varken privatekonomi eller etnicitet spelar som man kunde tro en avgörande roll (en kvinnlig bibliotekarie och van teaterbesökare är sällan högavlönad).
Just därför vore det fel att slå sig till ro. Teatrarna behöver utveckla sitt publikarbete. Det ligger inte helt nere, som framgått av Birgitta Englins Elektra-projekt i Uppsala och Suzanne Ostens märkliga "Babydrama" på Unga Klara, men många teatrar tycks i dag förväxla publikarbete med marknadsföring.
Det händer att en DN-läsare frågar mig varför jag inte skrev att publiken hade roligt och skrattade på en föreställning jag recenserat. Jag brukar svara att andra människors skratt är något abstrakt för mig. Jag åtar mig inte att avgöra om bänkgrannens skratt är nervöst, spontant eller bara vulgärt.
Men jag tar gärna ansvar för mitt eget skratt.
Av alla fördomar på detta område finns det i varje fall en som stämmer överens med verkligheten - i Sverige är publiken artig och visar sällan sitt ogillande. Häromåret såg jag en "Hamlet" på Berliner Ensemble i Berlin som jag tyckte mycket om. Två äldre damer tittade vänligt på mig och applåderade de också. Medan vi bytte blickar, och anade att vi delade på en upplevelse, buade minst halva salongen på Brechts gamla teater; det hade han älskat.
Det hade inte kunnat hända här.
För övrigt - underskatta inte den ensamme lille mannen längst ut på trettonde bänk. Han har kanske sett något.