– Ok, höga ben, snuskiga fötter, psykbrythopp och ... snyggramla!
Så sammanfattar scenkonstrebellerna i DiggaPony Cullbergbalettens basrörelser när de repar in sitt personliga destillat av höstprogrammet på Dansens hus. Den 10–12 september arrangerar DiggaPony (P).P.P.P. – en förfestival till Perfect performance, där höstens höjdpunkter presenteras i form av en livetrailer (inklusive reklampaus). Det känns som en naturlig form för den hierarkiutmanande trion. De har tidigare imiterat konstnärskollektivet Melo och även bett alla sina Facebookkontakter att göra parodier på dem själva som kommer att läggas upp på Youtube.
Hos DiggaPony handlar dans mycket om att ge och ta. Till förfestivalen har de därför bjudit in strippkritiker från olika delar av dansvärlden som måste ta av sig ett klädesplagg för att ha rätt att kritisera DiggaPony.
– Vi är inte bittra gentemot recensenter, men de har väldigt mycket makt och vi vill få dem att ta ett större ansvar genom att göra dem mer delaktiga i diskussionen. Ska man ge kritik bör man också offra något. Det är mer fruktbart att ge input medan verket fortfarande pågår och konstnären kan svara direkt, förklarar Andrea Csaszni Rygh.
DiggaPony har under våren och sommaren haft residens på Dansens hus vilket innebär tillgång till replokaler och teknisk utrustning, men framför allt råd och vägledning från personalen. Det är den nya teaterchefen Virve Sutinen som infört denna nyhet.
Virve Sutinen har sedan hon tillträdde som teaterchef ansträngt sig för att få hit gästspel så snart som möjligt efter urpremiären, vilket märks i höstens program, som i övrigt präglas av stora kompanier och säkra kort. Cullbergbaletten illustrerar skapelseprocessen i kartongdräkt, Brysselbaserade Meg Stuart ger oss en vardagsapokalyptisk inblick i en minst sagt dysfunktionell familj och Göteborgsbaletten tar ledda av Gunilla Heilborn med oss till Alaska.
Men det blir också svensk kvalitetsbuto och fransk streetdans. Samt inte minst gränstänjande scenkonst under festivalen Perfect performance som arrangeras för fjärde gången.
En av de största satsningarna i höstens påkostade lyxprogram är ”New work” – den brittiske balettrockern Michael Clarks hyllning till den heliga rocktreenigheten David Bowie, Lou Reed och Iggy Pop. När DN ringer upp den punkiga koreografen frågar han lite generat om han uppträtt i Sverige förut.
– Jag kan ha varit där. Men jag borde minnas det i så fall. Jag har ju en massa svenska vänner och har sett ”Jag är nyfiken gul” hur många gånger som helst, säger Clark som förlorade flera år av 90-talet i heroinmissbruk.
I föreställningen iscensätts just Velvet Undergrounds ”Heroin” med en dansare i en dräkt täckt av sprutor. Ett logiskt drag från balettens enfant terrible som tidigare inkluderat rekvisita som motorsågar, toastolshattar och dildoar.
– Koreografin till ”Heroin” är väldigt svår att dansa, men också väldigt renande, precis som låten. Det är ett försök att fånga den känsla av frihet och gränsöverskridande som man kan få genom droger, och som tur är även dans, men också beroendets fälla.
Du har jämfört Iggy Pop med balettkungen Nijinskij, David Bowie med hans syster Nijinska och Lou Reed med avantgardekoreografen Balanchine. Hur tänkte du då?
– Ja, Iggy och Nijinskij har ju galenskapen gemensamt, men också den starka fysiska utstrålningen och förmågan att svänga mellan det erotiska och det barnsliga. Lou Reed var väldigt besatt av ljudkvalitet på samma sätt som Balanchine som aldrig gav sig förrän han fick rätt rörelse av sina dansare. De omdefinierade sin samtids musik och dans och vågade ta risker. Balanchine blandade ju svarta och vita dansare på 50-talet till exempel, vilket ansågs väldigt radikalt då. Och Bowie som Nijinska, tja, jag tror inte Iggy skulle vilja vara tjej.
I föreställningen framträder Bowie genom en videoprojektion som en av dansarna, men Ziggy Stardusts skapare har ännu inte sett den själv.
– Nej, men jag retar mina dansare före varje show och säger att han kommer just den kvällen, så att de ska ge sitt yttersta.