När Ingrid Luterkort gestaltade budbäraren Panope i Racines Fedra på Dramaten i våras stod hon på scen för tredje gången på drygt fyrtio år. Ändå har sjuttio av hennes nittiosex levnadsår helt dominerats av teater. Hon har spelat, regisserat och undervisat, hon har administrerat, rest, studerat och en gång i sin ungdom drack hon te hos den ryske teatermannen Stanislavskij.
Kan jag? Orkar jag? Hur fungerar mitt minne? frågade hon sig när regissören Karl Dunér erbjöd henne rollen i Fedra.
- Du vet, jag är inte så ung, säger hon.
Jodå. Ingrid Luterkort kunde, orkade och minnet fungerade. Och hennes egenartade, eftersinnande rolltolkning gjorde publiken andlös. "Hon lyssnar inåt som vore hennes kropp en resonanslåda fylld av eftertanke", skrev Margareta Sörenson i Expressen och Svenska Dagbladets Sara Granath skrev om "miraklet" Ingrid Luterkort: "så fjäderlätt i stegen, så distinkt och mjuk i talet, en hälsning från en annan tid, helt och hållet närvarande i nuet".
En annan tid och närvarande i nuet: Ingrid Bergman, Gunnar Björnstrand, Irma Christensson och Signe Hasso var några av hennes kamrater på Dramatens elevskola där hon började 1932. Hon har spelat tillsammans med Pauline Brunius, Naima Wifstrand och Inga Tidblad. Och nu senast, i Fedra, med bland andra Rebecca Hemse och Ellen Mattsson, båda runt sextiofem år yngre än hon.
Ingrid Luterkort verkar befinna sig i samtliga sina genomlevda åldrar samtidigt. Den besinnande eftertanken och den samlade kunskapen är knappast en mycket ung människas. Men när hon berättar hur skrämd hon var av den despotiske och auktoritäre regissören Olof Molander när hon var elev och hur glad hon blev över Pauline Brunius uppskattning så låter hon som tjugo.
- Ålder är något väldigt flexibelt, säger hon.
Vi talas vid i hennes vackra hem nio våningar upp i ett hus i Hässelby. Hemmet är fyllt av konst och böcker och där finns flera trevliga vrår att sitta i. Hit flyttade hon 1960 med sin man Bengt Segerstedt, som var intendent på Sveriges Radios förlag och en stor bokälskare. Sedan tjugo år bor hon ensam, han avled 1986.
Ingrid Luterkort är flerfaldig pionjär: Hon är en av landets första kvinnliga regissörer.
- Vad visste jag om regi, säger hon om sin debut 1943 med en skolföreställning av "Anna Clara och hennes bröder".
- Men jag höll på och det gick ju bra.
Senare, 1947, grundade hon Skolbarnsteatern tillsammans med John Zacharias. Det var Sveriges första teater som sökte upp barn i skolan.
Och hade samme Zacharias, som hon följt när han blev chef först i Helsingborg och sedan i Norrköping, inte tvekat hade hon varit först i Sverige med att regissera Samuel Becketts "I väntan på Godot". På elevskolan vid Norrköpngs stadsteater satte hon upp flera moderna franska enaktare av Jean Genet och Jean Tardieu, som hon översatt själv. Hon arbetade på teatern som skådespelare, regissör och föreståndare för skolan under femtiotalet.
Över huvud taget var femtiotalet en mycket positiv tid, säger hon. Teater-Sverige växte och växte, nya stadsteatrar hade kommit till. Den utbildning som fanns räckte inte till för att täcka behovet och ofta kunde den inte ge den utbildning som fordrades. Någon egentlig metod för att lära ut skådespelarkonst fanns inte utan undervisningen byggde ofta på förhållandet mästare-elev, där den stora konstnären skulle förmedla sin konst till sin elev. En tanke som varit bärande alltsedan Dramatens elevskola skapades 1787.
- Det finns inget som säger att en stor skådespelare automatiskt är en bra pedagog, säger Ingrid Luterkort som var en av de drivande när det gällde att skapa en medveten pedagogik. Hon reste till olika teatermetropoler för att intervjua och insupa intryck. En av dem som då satte djupa spår hos henne var den östtyske regissören och pedagogen Rudolf Penka, som senare var gästlärare på scenskolan i Stockholm.
- Själv hade jag aldrig lärt mig att undervisa, jag har försökt hitta en väg undan för undan, säger hon. Ett viktigt steg på den vägen var Stanislavskij.
1964 slogs Dramatens, Norrköpings och Riksteaterns skådespelarutbildningar samman till Statens skola för scenisk utbildning. Den blev en självständig institution frikopplad från teatrarna. Redan innan hade Ingmar Bergman, som var Dramatenchef, erbjudit Ingrid Luterkort att bli administrativ chef för elevskolan, just som hon valde mellan fyra olika regiinvitationer. I jobbet skulle bland annat ingå att planlägga och följa med eleverna på deras studieresor, något hon var väl lämpad för med sina omfattande internationella kontakter.
- Så där ville jag vara med.
Chef var hon till 1968 då eleverna, precis som så många andra elever Europa runt, gjorde revolt och slängde ut det mesta som uppfattades som gammalt. Ingrid Luterkort fick veta att hon inte var önskad längre.
- Det var förfärligt, jag blev illa sårad. Det var en av mitt livs värsta kriser, Varför får jag inte vara kvar? Har jag inte betytt någonting? Det kändes omöjligt att söka arbete på någon teater.
Så här i efterhand tror hon att det var bra att det rördes om ordentligt i grytan.
Men då: 60 år, utan jobb, kränkt. Nu tillhör inte Ingrid Luterkort dem som blir sysslolösa. Hon började läsa teaterhistoria och de studierna avslutade hon med en avhandling om skådespelarutbildning. Den gavs ut i bokform och togs emot med entusiasm. Senare skrev hon Dramatens elevskolas historia, "Om igen, herr Molander!" och hon arbetade länge som unionssekreterare på Svensk teaterunion, ITI.
- Jag håller på hela tiden, säger Ingrid Luterkort. Det är inte nödvändigt att stå på scenen. Det finns så många andra möjligheter om man följer sina egna idéer och inte bara sitter och väntar på att något skall dyka upp, säger hon och kallar sitt sätt att leva och arbeta för en "hoppjerkametod".
- Den hjälper mig att hålla mig levande och jag tänker hålla på så länge jag kan.
Hon läser ofta dagens dikt i radio och har gjort flera radiodokumentärer. Bland annat om viktiga teaterföreställningar, om Riksteatern under Hans Ullbergs tid och nu senast ett program om Gunilla Palmstierna. På senare år har hon allt fler filmroller, härnäst i en Beck-film.
Ingrid Luterkort skriver på sina memoarer.
- De blir inte alltför privata, säger hon. Till hjälp för minnet har hon ett omfattande material.
- Jag har alltid skrivit dagbok och sparat brev och recensioner, så jag kan verkligen gå tillbaka till vad jag upplevt, säger hon.
Ingrid Luterkort studerade teater i Moskva på trettiotalet och vad hon tänkte och kände då har hon alltså bevarat. Också hur hon upplevde livet och stämningarna i Tyskland 1935. Hon var där på ett Fredrika Bremer-stipendium och kände och förstod inpå skinnet vad som hände.
- Jag var förlovad med skulptören Einar Luterkort, som var av judisk börd, och vi var sedan gifta under hela kriget. Jag visste vad det skulle betyda om tyskarna invaderade Sverige.
I memoarerna får vi förhoppningsvis också läsa om Dramatikerstudion och Boulevardteatern, två mindre teatrar som satsade på en djärv, nyskriven, främst svensk repertoar och som samlade unga regissörer och skådespelare runt sig - en spännande och outforskad epok i svensk teaterhistoria. Här tog Ingrid Luterkort regi av en mycket ung Ingmar Bergman, här regisserade hon själv och här inledde hon sitt långa samarbete med John Zacharias som fortsatte med att de bildade Skolbarnsteatern. Bara den är värd ett långt kapitel.
Ingrid Luterkort berättar eftertänksamt och intensivt levande. Mitt i en mening gör hon en paus, och så skrattar hon stort:
- Jag kan inte annat än att skratta när jag tänker på att jag har så underbart roligt!