”Krigsoperan ” heter den rätt och slätt och handlar om kriget som delade på Sverige och Finland för precis 200 år sedan, efter att vi hade varit ett land i över 600 år. Det brukar kallas Sveriges sista krig och var inte särskilt ärorikt. På vårvintern 1809 står de ryska trupperna vid Torneå, de svenska generalerna har flytt, och överlämnat befälet till en lägre officer.
”Krigsoperan” är skriven av författaren Bengt Pohjanen och den finländske kompositören Kaj Chydenius. Detta är deras tredje opera om Tornedalens historia, Sveriges och Finlands komplicerade förhållande och gränsen mellan dessa två som drogs upp av ryssarna efter kriget 1809.
Det här märkliga verket med de tre kvinnliga operasopranerna och en stor amatörkör bygger delvis på den starka amatörteatertraditionen i Finland.
– Just i dag är inte Tapio Mikkola här. Han är polis i Ivalo nära ryska gränsen och åker minst 50 mil till repetitionerna, säger Ulf Fembro. Han är viktig, när han inte är här låter manskören 50 procent mindre ...
Men på sandplanen vid älven repeteras det i duggregnet och författaren Bengt Pohjanen har kommit på besök.
Jessica Vänni-Heinänen har just färgat håret svart, hon ska spela romska Ramona som tillsammans med sin man säljer hästar. Hon tillhör de yngre amatörerna och har bland annat spelat på Tornedalsteatern där Ulf Fembro är chef.
– Jag tycker det är otroligt roligt att vara med, säger hon. Jag sökte när annonserna kom, men kunde inte ana att det skulle bli så här stort.
Nu kommer det fram en kvinna ur kören till Bengt Pohjanen, hon säger att hennes sambo också heter Pohjanen. Det är Helena Salmijärvi som sjungit i kören i över 20 år.
– Jag visste inte om jag skulle klara det. För två år sedan drabbades jag av hjärnblödning. Jag tappade närminnet, så när jag går här i Haparanda är det ibland som en annan värld, det känns som om jag hade flyttat hit i dag. Men jag kan alla sångerna. Jag trodde inte att jag skulle kunna lära mig texterna- Men jag lärde mig först av alla. Det är precis som terapi för mig.
Detta är ett stycke svensk, och finsk historia, som få svenskar minns från historieundervisningen. Däremot finns äldre generationer som minns citat från Fänrik Ståls sägner, 1800-talsförfattaren Runebergs sätt att romantisera händelserna. Det har kallats skammens krig, ett okänt krig som det inte ordas mycket om, framför allt inte när det gäller Tornedalens delning, en vit fläck i svensk historieskrivning. De ryska segrarna drog gränsen som skilde familjer åt och på svenska sidan hamnade en stor grupp som fortfarande talar torndedalsfinska, meänkieli.
– För mig var detta en obekant historia, jag visste ingenting om Gustav IV Adolfs roll, säger Ulf Fembro, en svensktalande regissör som, enligt Bengt Pohjanen, blivit Tornedals-integrerad på knappt fyra år.
– Jag visste inte vad meänkieli var när jag kom hit, jag visste inte varför man talade finska här uppe i svenska Tornedalen.
När Ulf Fembro instruerar och regisserar kören står Pia Suonvieri bredvid och översätter lätt och nästan omärkligt för de aktörer som inte talar svenska.
– Kaj Chydenius som gör musiken är finländare och har svenska som modersmål, jag är svensk och har finska som modersmål, säger Bengt Pohjanen. Han är känd förkämpe för meänkieli, som sedan nio år tillbaka har en position som ett av fem officiella minoritetsspråk i Sverige. Alla tre språken finns med på scenen, de växlar ungefär som den trespråkige Bengt Pohjanen talar, obehindrat och blandat. Ovanför publikens huvuden hänger både svenska och finska textmaskiner, det räcker eftersom finskan och meänkieli förstår varandra och många meänkieli-talande lär sig skriva på svenska.
En av scenerna utspelar sig på en plats som inte stod i historieböckerna och dess tillkomst säger också något om Bengt Pohjanens plats i Tornedalen:
– Virkamaa heter den. Jag var ute och gick på stan i Haparanda, berättar Bengt Pohjanen. Då kom det fram en man och sa: Känner du till massgraven i Virkamaa öster om Torneå? Nej, det gör jag faktiskt inte.
– Jo, sa han, det är så att min bror har varit där och huggit skog en eftermiddag och plötsligt så har marken börjat dåna under honom och han har sett kriget och de döda. Du måste fara dit!
– Jag såg det som ett tecken, jag brukar ofta få sådana anvisningar när jag skriver, så jag åkte dit en eftermiddag och stod där.
– Jag kände inte marken darra, men jag kände hur en sång kom igenom mina fötter, fotabladen, upp i bröstet och ut genom munnen; ” Djupt under våra stupade kroppar strömmar en sorgens flod ...
– Den kom när jag stod där på graven. när jag kom hem skrev jag ned dikten och skickade jag dikten till Ulf
– Det känns när man läser den, säger Ulf Fembro. Och Kaj Chydenius har gjort sin allra bästa sång av den.
Men går det att göra en opera om så beklämmande händelser? Sverige som förlorar sin ena halva, sjukdomar som drabbar de som överlever striderna, kungen Gustav IV Adolf och militären som inte tog tillräckligt allvarligt på läget. Och så gränsen som dras rakt igenom städer och byar och skiljer familjer och vänner åt. Många finsktalande hamnade på den svenska sidan med ett språk som inte ”funnits”, meänkieli.
– Och vi har både kärlek och humor med. När pojkarna gräver massgraven i Virkamaa, vad tror du de gör när de staplar lik? Jag tror inte att de gråter. När det slängs ned en svensk fänrik från Helsinge kompani konstaterar Tornedalspojkarna: ” Den här jäveln är ju för lång, vad ska vi göra av honom? Ska vi hugga av benen eller ... men han gjorde så bra ifrån sig vid Virta bro. Så skjut undan den där kavalleristen från Karelen så sätter vi svensken här”.
I ”Krigsoperan” möter verkligheten också en mytologisk värld, en övernaturlig värld som talar med det historiska. De tre sopranerna Carina Henriksson, Ann-Sofie Ailovuo och Lisbeth Sandberg är nornorna, de tre ödesgudinnorna i den nordiska gudasagan.
– Genom de tre sopranerna lyfter Kaj Chydenius upp verket till riktig opera, eftersom det annars är folkopera vi spelar med en stor amatörkör, säger Ulf Fembro.
Sopranernas sång blir överjordisk, en sång från en annan dimension i kontrast till körens jordnära musik. Kaj Chydenius, ett melodigeni som hela Finland känner till, har skrivit nornornas musik på ett helt annat sätt med enorma omfång, det ligger både i ett talläge och klättrar upp tre oktaver.
– Vi har kommit hit från andra världar för att väva livets väv. Vi ligger väldigt högt och klingar, säger Carina Henriksson, Ann-Sofie Ailovuo och Lisbeth Sandberg. Vi är den tredje dimensionen.
Den andra dimensionen är en surrealistisk drömvärld som Pia Suonvieri ansvarar för med sina performanceartister, tre fåglar som följer nornorna.
Operan präglas av motsättningen mellan förnuft och känsla, men där finns också konflikten mellan kristen tro och dödandet. Ulf Fembro berättar:
– Vi har en bra scen där soldatens hustru frågar prästen: Vad gör du i kriget?
– Han svarar: Jag ber för våra män och våra kanoner. Hon frågar: Och de ryska prästerna vad ber de för? De ber för sina män och sina kanoner.
– Amatörskådespelerskan Linda Lehto spelar det här så jäkla bra, när hon sedan skäller ut majoren.
– Det är så roligt att komma så långt, säger Ulf Fembro med ett stort skratt.
– Ofta får man fajtas med amatörskådespelarna som tänker: Det där kan vi inte spela, det är för svårt. Jag insisterar på att det går, att vi måste pröva ... Och så kommer det!
– Som regissör är det extra roligt att få rätt i en sådan fråga.