Blicken som borrar sig fast, den välansade mustaschen, inte skymten av ett leende. Först i mitten av maj har Thommy Berggrens uppsättning av Per Olov Enquists ”Tribadernas natt” premiär på Klarascenen, men redan nu lockar teatern med Shanti Roney i porträttlik Strindbergmask.
Att spela Strindberg har i Sverige kommit att betyda två saker. Dels att spela Strindbergs pjäser, dels att spela Strindberg själv. Ingen annan dramatiker, död eller levande, har blivit så sammanblandad med sina egna rollgestalter. I år högtidlighålls 100-årsminnet av Strindbergs död. Vid ett motsvarande tillfälle – den 22 januari 1949, på dagen hundra år efter Strindbergs födelse – inleddes det frackklädda firandet på Dramaten med vandringsdramat ”Stora landsvägen” i Olof Molanders regi. På scenen satt Lars Hanson lutad över skrivbordet med huvudet i manuskripthögen.
Ingen som sett det kända fotografiet av Strindberg – eller snarare: Strindbergs hår, hans käraste ägodel – behövde påminnas om att det var pjäsförfattaren själv som satt där, förklädd till sin egen huvudperson, Jägaren. Och som i föreställningens sista scen återvände till samma position. Vad publiken hade sett var med andra ord en fantasi sprungen ur diktarens huvud. Mannen och verket i ett.
Mycket länge var det ett axiom att de manliga huvudrollsinnehavarna i uppsättningar av Strindbergs dramatik skulle bära Strindbergmask. Alltså på med mustaschen, ett fint litet pipskägg och den misstänksamma blicken. 1930-talets biografiskt inriktade litteraturforskning gav näring åt en sådan tolkningstradition. Martin Lamm talade om Strindbergs verk som en enda självinkarnation. Olof Molander och Lars Hansson gav den plats på scenen.
Och där har den stannat, förbluffande länge. Det går en rak successionsordning från Lars Hansson till Keve Hjelm, Thommy Berggren och Thorsten Flinck. De har alla druckit ur källan.
Keve Hjelm intog tidigt profetrollen. Han talade ofta om att skådespelaren skulle ”hälla i sig texten”. Han fick i sig ganska mycket Strindberg och spelade både Adolf och Gustaf i Gunnel Broströms tv-uppsättning av ”Fordringsägare” 1968. Bengt Jahnsson skrev en intressant och uppmärksam recension i DN: ”I dessa två män har Gunnel Broström sett ett självporträtt av författaren och det har hon givetvis rätt i”. Gustaf var den ”ljuse, sommarsäkre Strindberg från Fagervik” – Adolf den ”orolige magnetisören som trodde han kunde göra guld av äkta kärlek”. Jahnsson kände nog igen sig: ”De båda jagen möttes i en naturlig människa, både hård och mjuk, både elak och snäll”.
Men det började med Allan Edwall och Sif Ruud i ”Hemsöborna”, Bengt Lagerkvists makalösa tv-serie som fick halva befolkningen att sätta sig i tv-soffan 1965. Det var visserligen en Strindberg utan Strindbergmask – dock inte utan den känsla för Strindbergs språk som nu blev public service.
Uppföljaren ”Röda rummet” 1970 tog ett steg närmare privatpersonen Strindberg i Per Ragnars ungdomliga porträtt av Arvid Falk. Svenska Dagbladets Åke Janzon var mer positiv än DN:s Ingvar Orre. Kritiken späddes på i ett rundabordssamtal med Olof Lagercrantz, Orre och mig som inte helt nöjda deltagare. Det avslutades med följande oneliner av Lagercrantz: ”Man kalasar på ett vackert lik”.
Måhända en smula orättvist. Olof Lagercrantz var ingen älskare av populariseringar av stora författares verk och heller inte av teatermediet. Han skulle återkomma vid flera tillfällen under 70-talet då Strindberg blev den prövosten kring vilken en stor del av det radikala decenniet samlades. ”Röda rummet” sändes 1970. Fem år senare hade ”Tribadernas natt” premiär på Dramaten, Per Olov Enquists skådespel om ett möte mellan Strindberg, Siri von Essen och Marie David i Köpenhamn 1889.
Här handlade det åter om personen Strindberg, sedd av en författare som ofta tagit hjälp av historiska gestalter för att belysa samtiden. Som Harry Schein skrev i sin recension på Expressens kultursida: ”En författare skriver en pjäs om en annan författare. Pjäsen handlar om hur denne andre författare deltar i repetitionen av sin egen pjäs. Denna pjäs i sin tur är starkt inspirerad av författarens eget liv.”
Liv och dikt i flera lager, med andra ord, och Schein hade bara gott att säga om Enquist, ”en allsidig och intelligent kulturjournalist med en sympatisk och något pojkaktig glupskhet och nyfikenhet”. Resultatet var trots en viss ojämn rollbalans ”en märklig scendramatisk debut som kom att handla om väsentligheter.”
Själv recenserade jag föreställningen här i DN och var odelat positiv till både pjäsen och Per Verner-Carlssons regi, inklusive Ernst-Hugo Järegårds Strindberg, Anita Björks Siri von Essen och Lena Nymans Marie David. En stridslysten Olof Lagercrantz gick nu genast till attack. I en lång artikel på kultursidan beskrev han Enquists misstag som ett frossande i privatpersonen Strindberg på yrkesmannens bekostnad: ”De som nu ser Ernst-Hugo Järegårds Strindberg, spänd, brutal, överkänslig, fången i sin mansroll, darrande som låg alla nerver utanför kostymen, lockas att glömma en viktig grej – August Strindberg var författare, yrkesman.”
Jag skrev ett par dagar senare en replik: ”Glömmer inte Lagercrantz själv en viktig grej? Att Enquist är författare, en yrkesman. Man kan inte bedöma ’Tribadernas natt’ utan att ta hänsyn till två författare: den som skildras på scenen och den som skrivit pjäsen. ”
Även från teaterforskaren Freddie Rock (i dag Rokem) inflöt ett försvar av Enquist innan alltsammans avslutades med att jag och Rock fick våra fiskar varma av Lagercrantz, som laddade med rubriken ”Avmystifiera det så kallade dokumentära konstverket!”: ”Flertalet åskådare torde ha föga sinne för de identifikations- och illusionsproblem vilka Zern och Rock prövar sitt skarpsinne på. De kommer hem med Enquist och Järegårds Strindbergsbild på näthinnan. För att motverka denna bild skrev jag min artikel”.
I dag har jag lättare att förstå Lagercrantz och hans oro, även om jag tror att han missuppfattade mitt och andras intresse för Enquists pjäs – det var inte privatpersonen Strindberg som föresvävade oss utan idékampen, det som for genom luften, de historiska sammanhangen.
Näste Strindberg var Gösta Ekman. Det var i Kjell Gredes tv-serie ”En dåres försvarstal” efter Strindbergs roman. Med stöd av brev och annat material kunde Grede skapa en kärlekshistoria som fick avsevärd lyster av det fina samspelet mellan Gösta Ekman och Bibi Andersson. Strindberg landade mjukt. Var vi luttrade nu?
Medan ”Tribadernas natt” gick på segertåg i resten av världen – Dramatens version kom för övrigt som tv-teater 1978 – började Enquist skriva på den stora tv-serie som även publicerades i bokform som ”televisionsroman” 1984 och recenserades här i DN av en vänligt stämd Bengt Holmqvist: ”Somliga kommer väl att undra om Enquist inte breder på väl häftigt ibland; men för det mesta, och inte minst i de riktigt groteska scenerna, står han på stadig Strindbergsk grund.”
Till våren fick Thommy Berggren visa att han stod på samma stadiga grund i rutan. Debattens högsta vågor hade lagt sig till ro, möjligen med undantag av den debattunge som skrevs av Carl Olov Sommar i DN; ekot från Lagercrantz gick inte att ta miste på: ”Det var med författarskapet som Strindberg klöv tillvarons hav; Enquist står på stranden och registrerar svallvågorna utan att upptäcka själva fartyget.”
En konklusion som fick en kraftig dementi i det fortfarande läsvärda samtalet mellan Björn Nilsson och Enquist själv över ett uppslag på Expressens kultursida i februari 1985. Nilsson: ”Jag undrar om inte just det oändligt sammansatta hos Strindberg, detta att han i motsats till så många andra inte låter sig etiketteras som t ex ’höger’ eller ’vänster’ och stoppas undan i ett fack – om inte detta kan ha haft sin betydelse för hela folkhemsideologins framväxt?”
Enquist: ”Ja, vi är alla Strindbergs barn.”
Kanske var det denna trygga tanke som låg bakom Peter Birros ”August”, den tvådelade tv-serien i Stig Larssons regi och med en ungdomsallvarlig Jonas Karlsson i den klassiska stormhatten, som var folkbildande julunderhållning för fyra år sedan. Här var det 1870-talsrebellen Strindberg som hade huvudrollen, med gryningsljuset över Stockholm som förförisk framtidsfond.
Den dramatiker och skådespelare som gått längst in i Strindbergs blodomlopp är trots allt Staffan Westerberg. Han har inte spelat Strindberg – han har varit Strindberg. Han har, som Margareta Sörenson skriver i ”Ny svensk teaterhistoria”, transponerat Strindbergs pjäser till ”en aningen ironisk och genomskådande mix av teaterhistoria, livsåskådningsfrågor och verklighet… Som frågeställning inför en barnpublik hör det till det mest avancerade och komplexa som tagit form på en scen.”
Då kan vi med fog hävda att vårt förhållande till August Strindberg tar sin början redan i barnkammaren.