Idén till ”Monsterkabinettet” föddes ur regissören Sara Gieses falska vrede.
– Det var i en period när jag hela tiden hörde mig själv säga ”Jag blir så jäkla förbannad” men egentligen blev jag aldrig arg: ”Varför är jag så rädd för att släppa ut min vrede?” undrade jag. Och hur skulle den se ut? Som regissör blev följdfrågan ”Hur skulle den se ut på scen?”
En tragikomisk bild av kvinnors ilska dök upp i Sara Gieses inre; en kavalkad av Medusor och Medeor som rev sina kinder, vred sina händer och vrålade. För att förverkliga visionen tog hon kontakt med dramatikern Malin Axelsson och snart var bägge uppslukade av att samla monsterkvinnor från myter och medier.
– De var så många och de såg så lika ut genom tiderna, det fanns en röd tråd och det var jäkligt spännande att se, säger Sara Giese när vi satt oss till rätta i Unga Klaras foajé.
I ”Monsterkabinettets” rollista blandas mytologiska gestalter som dragits med ett sargat rykte i årtusenden med samtida rubrikretare som Britney Spears och Lynndie England (den amerikanska soldaten som lät sig fotograferas med en irakisk fånge i koppel på Abu Ghraib-fängelset.)
Men inte bara persongalleriet, utan också replikerna i Malin Axelssons manus är en väv av referenser: Oscar Wilde, Leila K, Freud, Tom Jones och Virginia Woolf – alla tar till orda genom karaktärerna. Citatteknik, kallar Axelsson arbetsmetoden.
Min farhåga att målgruppen, från gymnasiet och uppåt, kan bli bortkollrade, slår Axelsson och Giese ifrån sig. Testpubliken har visat sig ha koll, till det har tv-spel och Disney bidragit tror Malin, ”i dag vet dagisbarn mer om den grekiska mytologin än vuxna”.
Att den äldre publiken å sin sida kanske inte lyckas identifiera Youtubeklipp med Britney Spears spelar ingen roll.
– Man känner igen typerna, säger Sara Giese, det räcker för en scenisk förståelse. Vår utgångspunkt är att de är berättade som monster, fast de egentligen är vanliga tjejer.
I huvudrollen, som en samlingspunkt, står Kvinnan, spelad av Cilla Thorell. På väg in i salongen får publiken se henne ta sig igenom en svart skog, det är natt och stormen piskar ur högtalarna.
Men vid vägens ände hittar hon ett slott. Hon knackar på. Kvinnan – och åskådarna – släpps så in i scenografen Anna Heymowskas myllrande bygge, med bågnande bokhyllor och porträtt som språkar om delad föräldraförsäkring. Men från det här slottet kommer ingen ut.
Ja, medan teatertrenden denna säsong går mot halvdokumentära scenexperiment frossar ”Monsterkabinett” i gotik- och skräcksymboler.
– Det är väldigt roligt att leka med skräck på teater, det går inte att göra det lika läskigt som på film, men det blir komiskt och sorgligt, säger Sara Giese.
Här leks det med sagoformen, med en berättartradition där kvinnor som inte håller sig inom ramen möter bittra slut, och inte minst – det leks med genrer.
Vad skulle ni själva kalla den här föreställningen?
– Genremässigt är den verkligen smutsig: det är en gotisk saga, ett collage, en metateater, säger Malin Axelsson.
– Så fort vi känner att vi har etablerat en värld där publiken kan slappna av byter vi genre, säger Sara Giese. ”Monsterkabinettet” är buttericksmasker och haute couture, det är fart och teknik, det är extra allt.