Utbildning i teater betydde länge att eleverna skulle skolas in i det som andra redan kunde. Lära sig hantverket, för att sedan komma loss och bli en självständig kreatör. Ett slags torrsim, innan man släpptes ner i vattnet.

Så ser det inte ut längre. DI skapar sina egna bassänger för plask och lek. Det som övas är inte främst formerna utan människan - kreativiteten, modet, samarbetsförmågan, självkännedomen och experimentlustan.

Alla utbildningar har arbetat tillsammans med examensproven, med eleverna från dramatik- och regilinjerna i förgrunden.

Sex föreställningar - sex temperament, arbetsmetoder, utvecklingsfaser. Alltifrån "En annan kamp" av Marcus Lindén (recenserad i DN 4/5), problemorienterat, fiktionsöverskridande nutidsdrama, över Toril Solvangs bisarra "Hundmonologer", en tragikomisk shortcut-dystopi om mänskligt oförnuft, vidare till "Remember me", världsomspännande och riskfylld självbiografisk performance på Sergels torg av och med Joaquin NaBi Olsson (regi: Morten Traavik).

En udda upplevelse blev konceptstycket "Sekulära sällskapet" skapat av Linn Hilda Lamberg, Stefan Åkesson och Tormod Otter Johansson. Publiken tas en och en upp i det mystiska sällskap vars tystlåtna funktionärer och möblemang hämtats från europeiskt 40-50-tal. Besökarna möter livet och döden i olika meditativa rum under en timme präglad av överaskande allvar och fininställd ironi.

Dramatikeleven Therese Söderberg står för text och regi i "Turning shit to roses", ett genomskådande spel om våra vanligaste skamkänslor. Tre unga män och en busskur samt uppriktig, påflugen publikkontakt är allt som behövs för att komiskt och rörande åskådliggöra ett allmänmänskligt dilemma: Hur stå ut med vår egen uselhet?

Sistaårseleverna på regilinjen, Farnaz Arbabi, Ada Berger, och Marcus Lindeen, är redan ute på teatrarna med framgång liksom Rasmus Lindberg, som uppmärksammats som dramatiker. Som examensprov har han regisserat Roland Schimmelpfennigs "Den arabiska natten" med skådespelare från Teaterhögskolan i Helsingfors. Lössläppt, fräscht skådespeleri driver på pjäsens absurda spänning i Daniel Åkerström-Steens genialt enkla höghusscenografi.

Det man ser i DI:s vårsläpp är skapande människor som valt olika vägar - inåt eller utåt - och kommit olika långt i sökandet efter sin egen unika ton. Letar man efter gemensamma drag finns de snarare i innehåll än i form. Moralfrågorna tycks ha tagit över efter psykologin. Familjedramatik, kommunikationsproblem och psykologisk undertext verkar vara ute. Freud har fått ge plats åt den kognitiva beteendeterapin. Av detta blir situationsdramatik om medvetna livsval och en betoning av nuet framför det förflutna. Skådespeleriet blir gestiskt och utåtriktat snarare än inåt sökande.

Vad man också kan märka i examensarbetena - och som avspeglar den utbildningsidé som präglar Dramatiska institutet av i dag - är samspelet, nätverkandet och de kreativa mötena, både mellan olika utbildningslinjer på skolan och med andra skolor, som Teaterhögskolorna i Stockholm och Helsingfors, vars elever medverkar i föreställningarna. Det ger självklart ett tillskott av konstnärlig energi i huset på Valhallavägen, men framför allt måste det betyda mycket när utbildningen är över.

Från Dramatiska institutet examinerades förr om åren ensamma konstnärer som med växlande framgång måste slå sig in på en arbetsmarknad med få och svårflörtade teaterchefer. På DI i dag finns ett myller av konstnärer och massor av redan pågående nätverk. För den nya generationen ingår entreprenörskapet och samarbetandet i den konstnärliga utbildningen. Självklart egentligen: teater är ingenting, om inte samarbete.