Teatervärlden skulle kunna ha sin egen kaosteori. En handrörelse på Teatr Weimar i Malmö rör upp lite damm. Tre år senare blir det sandstorm (ja eller snö-) i Stockholm. Som i år. Malmöborna visste det redan, men 2010 var året då Christina Ouzounidis trädde fram som Sveriges nya stora dramatiker, nu känd också i Stockholm, för föreställningar som ”Lagarna” på Teater Galeasen och ”Rik, vit, fri” med en outstanding Ann Petrén på Stockholms stadsteater.
Ouzounidis är unik med sitt nära, hetsiga förhållande till de klassiska grekiska dramerna och sitt enorma språkliga djupperspektiv som tycks genomskåda allt. Men hon är ändå inte ensam. 2010 har präglats av kvinnors nyskrivna dramatik. Sexualitet, kvinnohistoria, relationsproblem, kön-, klass- och maktfrågor: den som är i underläge kan ifrån sin utsiktspunkt faktiskt rubba ordningen.
Det är stort när Tanja Lorentzon, finländskt invandrarbarn, berättar sin och sin mormors historia på en Dramatenscen. Jessica Zandén hittade sin mormors dagbok och gjorde pjäs av sitt judiska arv. Lo Kauppi vidgade monologen om bergsprängardottern till en större pjäs om alla de andra, flickor ur underklassen, som det gått värre för, som kunde varit hon. Eva Dahlgren, Mia Skäringer, Maria Lundqvist och många fler har talat i egen sak från scenerna.
Och regissörerna: Jenny Andreasson skruvade först upp Dramaten till absurdistisk drömspelskomedi i FranÇoise Sagans ”Slott i Sverige” och gjorde därefter, med den enormt tonsäkra Nina Zanjani i huvudrollen, rättvisa åt Mirja Unges mästerliga psykologiska drama ”Klaras resa” på Göteborgs stadsteater. I Sara Gieses regi blev Lars Noréns ”Om kärlek” ett ”asketiskt mästerstycke” (Leif Zern i DN). På Backateatern i Göteborg introducerade Anna Vnuk med sin rättframma och ändå skira dansteater ”Kött” det viktiga begreppet ömsesidighet i sexuella relationer för en andlös högstadiepublik. Minst en stor klassiker hör också hit: Katrine Wiedemanns ”Hamlet” på Stockholms stadsteater.
Män gör också bra teater. Thommy Berggren hämtade hem Harold Pinters ”Födelsedagskalaset”. Mats Ek gjorde en mäktigt vacker postsojvetisk ”Körsbärsträdgården”. En annan Tjechov, ”Onkel Vanja”, i Michael Cockes regi på Folkteatern i Gävle, blev en lovordat känslig succé. I Alexander MØrk-Eidems självironiska lek med Luigi Pirandellos ”Sex roller söker en författare” strålar allt samman i Lennart Jähkels makalösa, undertryckt förtvivlade gestaltning av mannen som roll, hans bästa någonsin. Tobias Theorells ”Emilia Galotti” i Magdalena Åbergs scenografi är ett stycke gnistrande kol, med starka, nytänkta kvinnoroller.
Men visst är det något topografiskt över skillnaden: kvinnorna gräver vid basen, bygger underminerande gångar, medan manliga regissörer slåss om att bestiga världsdramatikens toppar, mandomsproven.
Som i vårens teaterstrid där Göteborgs stadsteater hade Ayskylos ”Orestien” i planen, men Lars Norén, nyinflyttad chef på grannen Folkteatern, också ville spela den. Stadsteatern backade, moget. Cheferna, Anna Takanen och Ronnie Hallgren, tog i stället rättmätigt den enkönade teaterkritiken i Göteborg i örat för att dåligt ha uppmärksammat deras teaters genomgripande jämställdhetsarbete och dess konstnärligt positiva effekter.
Teaterchefer måste välja sina strider. Oftast gäller de ekonomin. Med koffertmodellen, för de regioner som strax ska tillämpa den, kommer inga nya pengar. Karin Enberg på Norrbottensteatern har i stället lyckats få länets största företag, LKAB, att sponsra teaterns skolteatersatsning. Ett gott initiativ, men är det riskfritt? Skulle en ny ”NJA-pjäs” kunna komma till i det sammanhanget? (Pjäsen om arbetarna på Norrbottens Jernverk var en av startpunkterna för 1970-talets politiska teater.)
Teaterchefer måste balansera försiktigt mellan folkligt och fint, smalt och brett, men framför allt ha gott väderkorn och känsla för vad som är intressant i tiden. Samt politikernas gunst. I Stockholm står det fortfarande ungefär 5–1 mellan Stockholms stadsteater och Dramaten, även om det vid Nybroplan har lossnat för initiativ på de mindre scenerna. Gemensamt för bägge huvudstadscenerna är en lagom duktighet. God kultur, men utan provokationer, stora överraskningar, riktigt grandiosa anslag. Är det pengar som saknas, eller idéer?