– En feberdallrade svettighet.
Så sammanfattar Simon J Berger – dramats gitarrbeväpnade Valentine Xavier – över en frukost vid Bellmansgatan vad det är som bär ”Mannen i ormskinnsjackan”.
Tennessee Williams stycke ”Orpehus descending” (”Mannen i ormskinnsjackan”) premiärspelades på Broadway i New York 1957, men förlagan till texten, ”Battle of angels”, skrev han redan 1940 och blev omarbetad minst fem gånger innan dramatikern ansåg att den funnit sin form. En råhunkig Marlon Brando gestaltade senare dagdrivaren Xavier i detta grekiska drama i sydstatsmylla i Sidney Lumets film ”The fugitive kind” (1960).
DN:s kritiker Ingegärd Waaranperä hyllar regissören Malin Stenbergs uppsättning som ’en ganska fantastisk, tragisk grotesk’ som träffar med ’oväntad kraft’ … Berger väcker drömmen om fullkomning och förening, främst genom ett återhållet, neutralt skådespeleri som gör honom till vars och ens projektionsyta”.
Vad för historia berättar den i er version?
– Den handlar om en bygd där allt är undertryckt. Det finns en dallrande frustration som genomsyrar allt, alla vet att sheriffen är med och lynchar svarta och ledaren för Ku Klux Klan ligger sjuk och ingen vet vad det kommer att innebära om han dör. I allt det där kommer han, mannen i ormskinnsjackan, in som en gnista i gasblandningen och sätter fart på en massa relationer.
Berger är fullt medveten om att Xavier är en tillknäppt ensamvarg som man kan tycka att man sett för många gånger förut i film och dramatik.
– Men en sak som gör att den här rollfiguren bränner till är att det finns ett slags queer kvalitet i den. Den sexuella anspänningen är verkligen hela pjäsen och vi kan tolka den på ett helt annat sätt än vad som var möjligt när den skrevs.
Styckets klimax nås förstås under passionsveckan runt påsken i denna amerikanska västernvärld i slitet trä som snickrats upp på scenen. ”I denna sprängskiss lever alla i varandras åsyn, halvsymbiotiskt, grälsjukt, spionerande och hopslingrat. Spårvagnen i ’Linje lusta’ kunde stanna om hörnet”, konstaterar Waaranperä i sin recension. Berger anträder arenan i ett par medfarna bruna kängor, en viktig detalj. Han tvingades överge de tilltänkta cowboybootsen.
– Boots ger en särskild snärtighet till ens gångstil, man måste sätta ner klacken på ett särskilt sätt, nästan damigt, för att det inte ska bli klumpigt, säger han och visar vinkeln som foten måste sättas ned med. Regissören och kostymören var överens om att den spetsiga gångstilen inte passade min rollkaraktär.
Hur bygger man en trovärdig karaktär av en så nött rolltyp som den mystiskt mulne främlingen?
– Jag har studerat en massa stämningsmaterial; countrydokumentären ”Heartworn highways” från 1976, med artister som Townes van Zandt, har en massa otroligt häftig musik som slår an exakt tonen i pjäsen, jag sjunger till och med van Zandts ”Waiting around to die” i den. Men jag har också kollat in Antony & The Johnsons, någon som bryter av från den vanliga helgjutna heteromanligheten.
Annat byggmaterial hittade han i Springsteenvideor från 1980-talet, som ”I’m on fire” där den då svårt svullne Bossen står med sin ”nästan parodiska muskelkropp” i t-tröja med avrivna ärmar.
– Med en liten, liten skiftning hade det där muskelpumpandet kunnat vara superposerande och jättetillgjort, säger Berger och demonstrerar med överarmarna höjda, men det är inte det för att det är så kompromisslöst och så jävla på allvar. Vår pjäs är ju en melodram, extremt hårt skruvad, något man skulle kunna skratta åt på ett befriande sätt precis som Springsteen för att det är på så mycket allvar.
Simon J Bergers uppväxt bjöd en del motsatser. Barndom vid Folkungagatan på Södermalm, fadern heter Bengt Berger, slagverkaren. Sedan utflyttad som trettonåring med sin mamma, konstnären Gittan Jönsson, till sommarhuset i lilla Brantevik och Skåne. Barnteater, skolmusikaler i gymnasiet och ungdomspjäser på Scen Österlen i Simrishamn följde. Därefter fyra år i Lund och lika delar studier i klassisk grekiska och teateruppsättningar vid Lunds Nya Studentteater.
– Fast jag försökte rätt länge att undvika att bli skådespelare, jag övervägde på allvar att bli läkare, dataingenjör eller brandbefäl. Sådana jobb hade passat min hjärna. Jag stod faktiskt bokstavligen med ansökningshandlingarna till medicinutbildningen vid en brevlåda, men kände i magen att ”det är något som inte stämmer med det här”.
I stället blev det Fridhems teaterlinje i Svalöv. Året därpå antogs han till Teaterhögskolan i Malmö. Erbjudandet att spela den traumatiserade rikemanssonen Erik i Mikael Marcimains tv-serie ”Upp till kamp” fick han under sitt tredje år på utbildningen.
– Det var förstås häftigt med magnituden av en sådan serie, men framför allt otroligt lyxigt att få börja sin yrkesverksamhet med en regissör som Mikael som är så enormt kvalitetsinriktad och sund i hur han tänker och arbetar. Och fast jag var så färsk så upplevde jag en sådan tillit från honom – så fungerar inte alla regissörer …
”Upp till kamp” applåderades unisont i medierna, men betraktades som ett publikt misslyckande. För Berger följdes den av två ”hundår” med få påhugg. Kortfilmen ”i stället för Abrakadabra” med Berger som en aspirerande trollkarl, vann dock dubbla pris på Göteborgs filmfestival 2008 och nominerades till både Guldbaggegalan, Sundancefestivalen och Oscarsgalan.
Vad är du bra på som skådespelare?
– Jag har två tydliga tillgångar: Den ena är att jag inte blir nervös, fast jag kan bli det i privat. Och jag kan jobba kontrollerat med ett stycke utan att tappa botten i det: Jag är bra på att göra likadant i varje tagning, jag kan hålla koll på kameravinklar, ljus och kroppsspråk, men inte tappa bort fiktionen.