Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Scen

Skådespelarna tvingas röra på sig

Dramatenskådespelarna Björn Granath och Marie Richardson medverkar när filmen ”Dirty dancing” blir musikal i vår. ­Rörligheten bland skådespelarna blir större när villkoren blir sämre.

Björn Granath och Marie Richardson befinner sig i London med resten av ”Dirty dancing”-ensemblen för att titta på uppsättningen på West End som spelats i fem år.

– Det var roligt att se den, säger Marie Richardson. Jag fick massor av idéer, både på hur man kan göra och vad vi kan göra bättre. Dessutom är det roligt för ensemblen att göra något ihop, menar Richardson, då ingen av dem egentligen känner varandra sedan tidigare.

Förutom de två Dramatenveteranerna Richardson och Granath består ensemblen av dansarna Emilia Runsteen och Pascal Jansson och skådespelaren Per Graffman. Han spelar, ihop med Richardson, den oskuldsfulla Babys föräldrar. Runsteen spelar Baby och Jansson spelar, som DN tidigare skrivit om, Patrik Swayzes roll Johnny i den svenska uppsättningen.

– Det är roligt. Jag har aldrig gjort musikal förut, svarar Granath på frågan varför han tackade ja. Varken han eller Richardson hade någon relation till den kultförklarade filmen.

– Ärligt talat har jag fortfarande inte sett filmen, erkänner Granath, som spelar hotelldirektören Max Kellerman.

I stället var det längtan efter musik, orkester och lite ”light entertainment” som lockade.

– Jag har jobbat i så många år, så nu vill jag pröva allt jag inte prövat förut. Jag har gjort så mycket talpjäser och det har varit så mycket tystnader och pauser. Jag älskar i och för sig det, men nu kände jag, gud, här finns inte en enda paus! Jag ville ha mer musik på jobbet. Jag har alltid drömt om att vara nära musik.

– Det är bra att röra lite på sig och roligt om man fortfarande kan överraska, konstaterar Björn Granath.

Att ”röra på sig” har blivit allt vanligare bland skådespelare. När Marie Richardson började på Dramaten var det i princip tabu att hoppa mellan privatteater och Stadsteatern eller Dramaten.

– Det var nästan vattentäta skott, men nu har det, tack och lov, skett en uppluckring – eller mer befruktning.

En av orsakerna till det är de stora nedskärningarna bland de fasta ensemblerna på både Stadsteatern och Dramaten. Björn Granath berättar att ensemblen på Dramaten bestod av 75 personer när han började 1977. I dag är de 45. En ung skådespelare kanske bara har kontrakt på ett år på Dramaten.

– I och med att alla våra kolleger är frilansar känner även vi som tillhör en ensemble att det tillför mycket att röra på sig, säger Marie Richardson. Det är riskabelt att vara för länge på samma ställe. Vi blir lite smittade av rörligheten bland våra kolleger.

En annan aspekt är lönen. I april 2009 fick Dramatenskådespelaren Alexandra Rapaport mycket uppmärksamhet när hon lade upp sin lönespecifikation på Dramatenbloggen. Där framkom en nettolön på 19 270 kronor. För ett arbete som innebär jobb nästan varje kväll. På privatteatrarna är timlönen oftast högre.

– Det är klart att det är lockande eftersom våra löner är fruktansvärt låga i relation till hur mycket man jobbar, säger Richardson. Man hoppas att man ska kunna kombinera att ha roligt på jobbet med en lön som man ska kunna leva på. På Dramaten och Stadsteatern jobbar man ofta med två eller tre pjäser samtidigt, så det kan ju vara skönt att göra bara en pjäs i taget.

– Man har ju en säkerhet i en ensemble, fortsätter Richardson. På privatteatrar har man ingenting på sommaren, ingenting under ledigheterna och ingenting på repetitionstiderna. Det är bara om man är med i en succé man tjänar mer.

De flesta fast anställda skådespelare tar i dag andra jobb för att dryga ut kassan. Vi har sett Lena Endre göra reklam för SPP och Morgan Alling har spelat i musikalen ”Hairspray”.

På Teaterförbundet ser man problemet med kortare och färre anställningar, säger Anna Carlson, ordförande och skådespelare på Uppsala stadsteater.

– Det är jättetuffa tider. Alla vill ha ett jobb som är stimulerande och roligt och en kontinuitet. Det är förfärligt att lönerna är låga, men i dag finns det så få jobb att man accepterar det. Vi är så vana vid att vi tycker att vårt jobb är roligt så då ska vi ha lägre betalt. Det är förnedrande att ständigt känna att man inte har en kulturpolitik som värderar mitt arbete.

I grund och botten handlar det om synen på scenkonsten, säger Anna Carlson.

– Vad har vi för scenkonstsamhälle? Hur ser våra politiker på konstnärligt yrkesverksamma? Om man tycker från regeringens sida att det måste finnas en bredd vad det gäller kultur måste man se till att det finns en rimlig finansiering, så att yrkesverksamma får en skälig lön.

Filmerna som blir musikaler

”Dirty dancing” har premiär på Chinateatern den 14 februari 2012. I huvudrollerna ser vi: Emilia Runsteen, Pascal Jansson, Per Graffman, Björn Granath, Marie Richardson, Maria Hjelte och Linus Wahlgren.
Den är baserade på kultfilmen med samma namn från 1987 med Patrick Swayze och Jennifer Grey i huvudrollerna. Filmen handlar om en ung flicka från övre medelklassen som blir förälskad i en sexig dansare från slummen på ett pensionat. Det var skådespelaren Swayzes stora genombrott.

Nu ska även en annan Swayze-film, ”Ghost”, bli musikal, precis som en räcka andra filmer: ”Legally blonde”, ”Sömnlös i Seattle”, ”Billy Elliot”, ”Spindelmannen”, ”Sagan om ringen”, ”Sound of music”, ”Bridget Jones dagbok” (med musik av Amy Winehouse), ”En fisk som heter Wanda”, ”The wedding singer” och ”Susan, var är du?”. Detta är bara ett fåtal av de filmer som har eller ska spelas på Broadway eller West End.

I höst går "Spamalot", byggd på Monthy Pythons "Holy Grail" upp som musikal i Stockholm.