På måndagar är Stadsteatern stängd, skådespelare och publik har vilodag. Men bakom kulisserna, i de dolda labyrinterna, är det veckans produktiva höjdpunkt.
På de övre våningarna får tyger sin form och färg, peruker sitt fall och sminket sin rätta lyster. På markplan växer masker fram i dekorverkstaden och nedanför spiraltrappan luktar det färskt sågspån i snickeriet.
Den delen kan nog de flesta föreställa sig. Men att teatern längst ned i källaren har en egen smedja, med två heltidsanställda smeder, det känner inte lika många till.
Där sprutar elden som i Katlagrottan och gnistorna glimmar som körsbärsblommor.
– Flaggstång faller, ropar smedsförmannen Mattias Jonsson och drar upp svetsskyddet i pannan.
En sex meter hög stång kommer mycket riktigt farande i ganska hög fart och tre snickare som sitter böjda över en brinnande stålring slänger sig åt sidorna.
Beställningen till ”Bröderna Lejonhjärta” är ganska klurig, där ingår 14 flaggstänger, ett träd, en sned säng, en jättelik fågelbur, en ring av eld och en krinolin som ska se ut som körsbärsgrenar.
Allt tillverkas av råmaterial. Nästan ingenting från Stadsteaterns scenografier återanvänds. Det kostar mer att förvara gammal dekor än att bygga ny och varje uppsättning vill förstås vara unik.
– Jag provsatt i eldringen för att testa om man skulle bränna sig, och då upptäckte vi problem med singlande körsbärsblommor. Ringen blev för varm och brände tygbladen som började lukta illa, berättar Mattias Jonsson apropå sina vardagsbestyr.
Ofta är det är ett tungt och ganska skitigt arbete. Lennart Allvin – den andra smeden – kommer dragande på en vagn med 800 kilo järn som så småningom ska bli ett träd.
– Regissören och scenografen vill ha magiska grejer. Det tekniska kan vi alltid fixa, det svåra är när scenografen inte vet vad han eller hon vill ha och ändrar sig varje gång vi visar något i full skala, säger Mattias Jonsson.
Till skillnad från andra hantverkare säger Jonsson i stort sett aldrig nej. Han tycker inte att det ingår i hans uppdrag. Han är inte speciellt intresserad av varför 14 flaggstänger ska falla över scenen exakt samtidigt. Han ler lite, rycker på axlarna och löser problemet. I det här fallet tar det nästan två veckor att fundera ut ett system med elektromagneter, att beställa delar, svetsa ihop, och sedan montera på scenen. .
Berättelsens lätthet, det till synes självklara som ska få publiken att hitta till Astrid Lindgrens sagodalar, svetsas fram på blodigt allvar i smedjan.
– Ooooh, här kommer demonscenografen, teaterväser Mattias så att Charles Koroly ska höra.
Charles Koroly sveper in i verkstaden i stilig i svart kavaj och vit skjorta och med ett skratt som når ända upp till dekorverkstaden. Charles Koroly ägnade sommaren åt att bygga sin Lejonhjärta-värld med hjälp av modeller, tygprover och akrylskisser. Han är en välrenommerad scenograf och kostymör som arbetat många år på Dramaten och klätt många av landets små och stora scener.
– Den här pjäsen handlar om att inte vara rädd, så jag har själv försökt att vara orädd när jag jobbat med scenografin. Jag vill öppna en spricka till drömmarnas värld där allt kan hända, börjar Charles Koroly, men avbryter sig frustrerad:
– Det är svårt för mig att förklara mitt arbete på teatern, det känns som om det förstör magin.
Han visar gärna i stället. Dräkter som är inspirerade av fallskärmshoppare, en hatt som limmas ihop av underlägg från Åhléns och en liten docksäng med höga gavlar och krokig metallram. Den har han hittat på Stadsmissionen och Mattias Jonsson och Lennart Allvin har redan fixat den i fullskalig version.
Allt finns i miniatyr; hela scenen är uppbyggd, de 14 flaggstängerna ser hur självklara ut som helst.
I smedjan fortsätter de två att fälla och dra upp, anpassa hastighet och krockeffekt med golvet. Salsa spelas i högtalarna och när ställningarna svetsas samman yr gnistorna över halva verkstadsgolvet.
– En gång tog det eld i en vägg med en ryamatta. Och en gång började Robban att brinna, men det var i jackan. Jag släckte och fick lite plåster på händerna, men han klarade sig. Annars har det aldrig hänt något, säger Lennart Allvin.
På scenen är säkerheten en av de påtagliga begränsningarna för hantverkarnas arbete. Allt ska godkännas och certifieras. Den här gången är det framför allt eldringen som får den säkerhetsansvarige att rynka på ögonbrynen.
Och så sätter storleken stopp. I Smedjan är takhöjden 7,70 meter precis som i den hiss som tar scenografin upp till Stora scenen.
– Man kan ju göra utfällbara delar om de ska vara ännu högre, säger Mattias Jonsson med sin vi-löser-allt-ton.
En tredje faktor som bestämmer möjligheterna är flyttbarhet och förvaring. Allt som står på Stora scenen ska kunna transporteras ut i kulisserna på en timme för att repetitionerna av olika pjäser som spelas parallellt ska fungera. Det betyder att scenen just nu omgärdas av vedträn från ”Puntila/Matti”, glitter från ”De tre musketörerna” och ”Bröderna Lejonhjärtas” stålgrenar.
Inget av trängseln bakom scenen anas från publikplats. Det åskådarna ser på Stora scenen framstår som ett litet titthål. De egentliga händelserna som pågår runt scenen sker i det fördolda. Här utanför strålkastarna söker man inte det enkla, utan det som ser enkelt ut för åskådarna. Det är en stor skillnad.
Två trappor ned i smedjan släpper Mattias Jonsson en flaggstång för hundrade gången. Han vill åt ljudet när träet slår i backen, men dansmattan på golvet får inte slitas sönder även om ”Bröderna Lejonhjärta” blir en långkörare.