Redan 1973 omvandlade Stephen Sondheim Ingmar Bergmans ”Sommarnattens leende” till musikalen ”A little night music”, och föregick trenden att göra teater av Bergmans filmmanus med flera decennier. Nu kommer den på Stockholms stadsteater i regi av Tobias Theorell, som tidigare aldrig haft en tanke på att arbeta med musikal.
– Men så kom Benny och sa ”Håll i dej. Jag har ett förslag”. Jag hade just satt upp Brittens ”Peter Grimes” på Norrlandsoperan och skulle egentligen göra något annat. Jag lockades direkt, jag gick i gång på musiken, säger han.
Och, givetvis, på den vassa och kvicka dialogen, som till stora delar är intakt i Sondheims version. Musikalen följer filmen men Bergman förhåller sig ”svalare”. Musikalen är ju lite mer Broadway, säger han.
”A little night music” kommer då och då upp på repertoaren, men tillhör inte de oftast spelade musikalerna. Möjligen beroende på att den helt enkelt är för bra för sin genre.
– Den är inte opera och inte Lloyd Webber, den befinner sig någonstans mittemellan. Musiken kan verka snårig med sina komplicerade rytmer och rikedom på variationer. Den är svår att sjunga, samtidigt låter allt så lätt, säger Tobias Theorell.
Sondheim själv ville inte att ”A little night music” skulle spelas på operascener. Han ville att den skulle framföras av sjungande skådespelare, som inte bara har bra röster utan också är precisa i sina uttryck. För att hålla lättheten och för att kunna göra rättvisa åt de illusionslöst och spirituellt formulerade dialogerna.
Musikalen följer filmens handling och de flesta klassiska repliker och replikskiften finns med. Persongalleriet är detsamma, utom att pojken Fredrik, som skymtar förbi i filmen blivit fjortonåriga Fredrika och utvecklats till en roll. Sondheim har också fört in fem ”Liebeslied”- sångare.
– En kvintett som fungerar som observatörer, kommentatorer och minnen, lite som en antik kör. Vi gör dem urgamla, de representerar teaterromantiken i stycket, kanske de är ett resande teatersällskap. Kanske är de 110 år, kanske är det deras sista föreställning de spelar när de försöker minnas den lust de kände när de var unga, säger Tobias Theorell.
De fem spelas alla av äldre operasångare: Margaretha Dalhamn, Christina Högman, Marianne Myrsten, Lars Martinsson och Sonny Wallentin.
Desirée Armfeldt är en firad skådespelerska på ständig turné, och Tobias Theorell säger att porträttet av henne är insiktsfullt:
– Männen dras till henne för att hon är självständig. Hon har valt att göra karriär, hon har hållit sitt barn hemligt, säger han.
Tobias Theorell och scenografen Magdalena Åberg var först inne på att leka med referenser till Bergmans film, men de släppte den idén nästan helt. I stället har de valt att göra en saga som blir mer och mer upplöst i tid, men som ändå är förlagd till en annan epok.
– Vi har inte hittat någon poäng i att förlägga handlingen till nutid, men vi har tagit fasta på vår tids föreställningar om hur det var då, säger Tobias Theorell.
Det har blivit en berättelse om hur alla älskar och vill ha någon annan och om hur passionerna och det sexuella bultar vilt under det strikta, tillknäppta och snörda.
Första sidan på filmens originalmanus försåg Ingmar Bergman med en aforism av George Bernhard Shaw: ”Livet upphör inte att vara komiskt för att någon dör. Det upphör heller icke att vara tragiskt för att någon skrattar.”
Radiosymfonikerna med Helen Sjöholm och Peter Jöback framför musik ur Stephen Sondheims största succéer, Berwaldhallen, Stockholm 11, 12 och 13/2. Premiär 19/2.