Fortfarande, efter tio år på chefsstolen, har Stockholms stadsteaters chef Benny Fredriksson roligt på jobbet. Kanske särskilt dagar som dessa, när han presenterar säsongens kommande program.

På Sergels torg har hösten redan inletts, med premiären av Strindbergspjäsen ”Ockulta dagboken” häromdagen. Den går vidare med ”Top girls”, av den brittiska dramatikern Carol Churchill.

– Det är obegripligt att hon inte har spelats mer; hon är en sann intellektuell, politiskt och feministiskt intresserad, säger Benny Fredriksson och lutar sig fram över bordet och bläddrar i den tjocka programboken.

Pjäsen följs av urpremiären av ”From Sammy with love” av Jonna Nordenskiöld, om identitet och om en känsla att vara annorlunda.

Flera av de nyskrivna pjäserna berör teman av utanförskap och identitet, Stadsteatern kallar det ”samtidsfokus”, och Fredriksson betonar det angelägna i att teatern vågar ta i ämnen som fundamentalism – så att inte andra, mindre demokratiska krafter lägger beslag på dem. Lite extra ser Fredriksson fram emot Marius von Mayenburgs ”Martyrer”, som hade urpremiär i Tyskland i mars och som handlar om en gymnasist som lockas in i kristen fundamentalism och vilka konsekvenser det får. Bland det nyskrivna finns också exempelvis Ulrika Kärnborgs stycke om Natascha Kampusch, ”Förr var jag hans apelsinblomma”, Agneta Pleijels ”Schulz goes Kafka” och barnföreställningarna ”Lotta på Bråkmakargatan” i nydramatisering av Johanna Huss och ”Elsas värld” av Birgitta Egerbladh.

Den nya dramatiken blandas upp med klassiker som Tjechovs ”Körsbärsträdgården”, Virginia Woolfs ”Orlando” och Hjalmar Bergmans ”Markurells” – och två musikaler: det lite allvarligare relationsdramat ”Next to normal” och det säkra publikkortet ”West Side story”, Benny Fredrikssons egen musikalfavorit.

Benny Fredriksson tagit intryck av de senaste årens debatt om kvotering.

– Jag tänker alltid på klass och kön; vi är inte där än men jag har funderat mycket kring detta och är ganska positivt inställd till kvotering. Formell kvotering av kvinnliga dramatiker gör frågan tydlig och omöjlig att smita från.

Han ser till det kommande årets repertoar – som löper ända till nästa senvår – som den kanske modigaste han har lagt som chef.

– Jag tror att vi måste förvalta det förtroende vi har fått från publiken, och många säger att de väljer Stadsteatern i första hand, inte produktionen. Vi skulle kunna svara på det genom att göra mer av samma sak, men jag tror att det vore början till slutet. Säsongens program innehåller visserligen breda punkter, men också smalare och tyngre än på länge.

När jag ber honom ge en lägesbeskrivning av Stockholms teaterliv, och om Stadsteaterns relation till Dramaten, säger han att han från utsikten från sin plats i Statens kulturråd oroar sig för det fria kulturlivet både på ett större plan, men också av självbevarelsedrift för Stadsteaterns räkning: ett underliggande teatermyller gynnar institutionerna. Finns det inte, drabbas även storspelarna.

– När det gäller Dramaten, fortsätter han och ler lite, skulle jag förstås kunna säga mycket om vår relation. Men jag tycker att nationalscenen, och det gäller nationalteatrarna i hela Norden, har problem: de utgår från idén om nationalstaten, och de vilar på ett slags stort skådespeleri, som representeras av namn som Ingmar Bergman, Alf Sjöberg och Jarl Kulle ... i dag ser det annorlunda ut, och i brytpunkten mellan det gamla och det nya har nationalteatrarna inte hittat en ny identitet, ännu.

Men han tycker bara att det är roligt när de båda stora teatrarna i Stockholm råkar sätta upp samma pjäs, samtidigt. Och den som vill roa sig med jämförelser kan denna säsong paxa platser till både Ibsens ”Ett dockhem” och Goethes ”Den unge Werthers lidande”.