Det råder en Strindbergshysteri. Den svenske nationaldramatikern är aktuellare än någonsin och en rundringning till teatrarna i landet visar att Strindbergs pjäser sätts upp varstans. Alla hittar sin egen Strindberg, från den stora nationalscenen till de små alternativa teatergrupperna.
I Stockholm spelas han för fulla hus på Dramaten och Stadsteatern som tvingats förlänga och flytta föreställningarna till de större scenerna för att publiken ska få plats.
En förklaring som många håller fram är att vi - precis som Strindberg - befinner oss i en brytningstid. Strindberg reagerade på och tog ställning till allt som hände i hans samtid. Det är därför det är så mycket turbulens i hans pjäser.
- Han passar bäst i en virrig tid när allt är på ända. Det är förmodligen anledningen till att han spelas så mycket i Sverige i dag, säger regissören och dramatikern Agneta Elers-Jarleman.
Hon berättar vilket uppsving Strindberg fick i Bulgarien när landet blev fritt från östblocket för femton år sedan. Tidigare spelades mest pjäser av Henrik Ibsen som är en mer förnuftig och balanserad dramatiker.
- Strindberg var väldigt barnslig och jättekänslig. Det finns en sådan fruktansvärt stark kraft i den kombinationen som gör sig bra på scenen.
Strindberg verkade i en tid då könsrollerna började diskuteras på allvar. Ingen var mer intresserad av maktförhållanden än Strindberg. Kampen mellan man och kvinna lockade honom mer än klasskampen, vilket gör honom populärare i dag än för säg trettio år sedan.
Redan för hundra år sedan anklagades han för att vara kvinnofientlig. Men alla vi talar med som arbetat med hans gestalter hävdar, med emfas, att det är ett förenklat och ytligt påstående.
- På något sätt förstår han att den gamla mansrollen är dödsdömd. Det gör honom arg och rädd. Samtidigt är han oerhört nyfiken på och undersöker hur en ung, modern kvinna fungerar, säger Agneta Elers-Jarleman.
Strindberg kände sin sexuella identitet hotad av den nya kvinnorörelsen och försvarar manligheten. Men han hittade inget bärkraftigt alternativ i den traditionella mansrollen, även om han försökte. Inte sällan framställer han mannen som en trotsig myt.
Det är slående hur engagerade alla som arbetat med hans pjäser blir när vi ringer för att prata om Strindberg. Var han knäpp, omogen? Ja! Mossig och förstelnad? Nej! I spänningen mellan hans nyfikenhet och raseri finns hur mycket som helst att hämta för scenen.
Teater Galeasen i Stockholm sätter normalt inte upp klassiska dramer. I år har de gjort ett undantag och spelar "Pelikanen" som många anser vara en av Strindbergs bästa pjäser. Föreställningen har sålt så bra att speltiden förlängts.
Enligt myten står pelikanen för moderskärlek. Hon hackade hål på sig själv för att kunna mata ungarna med sitt eget blod. Strindberg vänder på steken. Han låter mamman suga sina ungars blod. Hur pjäsen ska tolkas är öppet, men på scenen är det pelikanungarnas perspektiv som framhålls.
- Det är en oerhört drabbande bild. Alla som varit med om att ha en sådan mamma kan förstå, men alla kan inte skildra det. Det kan bara Strindberg, säger forskaren Margareta Wirmark.
Emil Graffman, som regisserat "Pelikanen" på Galeasen, blir provocerad av frågan varför det spelas så mycket Strindberg. Frågan borde i stället vara varför han inte alltid spelas i den här omfattningen eller mer. Han spänner över så många fält och innehåller så många stora och små detaljer man kan begära av en dramatiker, menar Graffman:
- Den moderna dramatiken kan visserligen vara smart, men den är ofta försiktig. Det är motsatsen till Strindberg. Han står för det köttiga, de stora känsloutspelen. Det som ger oss en klassiskt stark dramatik. Den är självutlämnande och återkommer gång på gång till stora teman som liv och död, ont och gott.
"Pelikanen" har kallats den sista stora kvinnodissekeringen.
- Men även om Strindberg hade för avsikt att djävlas är han oförmögen att skriva den text han skulle vilja, säger Emil Graffman.
Strindberg vill skriva med förnuftet, men det blir en mix av blod och adrenalin. Han var oförmögen att göra det som han eller andra ansåg korrekt. Därför går det heller inte att placera in honom i något fack. Somliga menar att klassificeringen av hans produktion riskerar att ställa sig i vägen för förståelsen.
"Pelikanen" ser ut som ett realistiskt familjedrama. Men den kan också ses som ett drömspel, eller ett symbolistiskt ödesdrama med surrealistiskt innehåll.
Galeasen har inspirerats av regissören Max Reinhardts expressionistiska uppsättningar från 1910-talet. Variationerna är oändliga och inte sällan hamnar regissörer och kritiker i luven på varandra om hur dramerna ska tolkas.
Enligt Margareta Wirmark var Strindberg en förabsurdistisk dramatiker. En av hennes favoriter är det historiska dramat, eller krönikespelet "Erik XIV" som för närvarande går för fulla hus på Stockholms stadsteater. Somliga säger att "Erik XIV" handlar om äktenskapet, andra att det är en kamp med döden.
I pjäsens inledning spionerar kungen på sina vänner och undersåtar från ett fönster. Plötsligt börjar han kasta saker, som hammare och spik, på dem. I en annan scen tappar han talförmågan.
- Kungen gör konstiga saker som alla kan förstå. Det finns en mänsklighet hos Strindberg som alltid är lika aktuell. När det gäller repliker som drabbar, då finns det bara han, säger Margareta Wirmark.