Anna Granath, Petra Mede och Maggan Hammar lyckas muta in var sitt område i sin lilla show. Kropp - exploatering, ångest - psykofarmaka, sökande - new age, inga säkra kort.
Anna Granath är den som får publiken att sätta ölen i halsen när hon hårdvinklar mammarollen.
- När jag börjar prata om rollen som mamma tror folk kanske att jag ska prata om hur jobbigt och stressigt det är. Men jag är ju rå och driver med hela mamma-bilden.
- Jag ikläder mig en roll som är ytlig och normaliserar porren. Jag gör den till en del av min vardag, det är ju en bild av hur kvinnor ska vara, sett från en manlig synpunkt. Jag tycker samtidigt att det är en kommentar till all utseendefixering och hur man förväntas vara som kvinna.
Reaktionerna i publiken, särskilt från männen, kan bli ifrågasättande, kopplingen mellan moderskap och porrblicken lockar fram burop.
- Jag älskade den reaktionen. Det är skönt att få chocka lite, det kommer ganska oväntat, tror jag. Jag ser ju ganska vän ut och min scenkaraktär har den där gulliga attityden. Det är skönt att bryta ned den bilden och vara lite grov. Jag vill komma åt den reaktionen, i framtiden också.
Petra Mede väljer också en scen-karaktär som har enskilda delar av henne själv.
- Det är döden, det är ångest, medicinering, psykofarmaka. Hon är väldigt egocentrerad och svartsynt och ser cyniskt på livet, säger Petra Mede som själv levt i närheten av sjukdom.
- Under den tid jag har hållit på med ståupp har jag insett att min livssyn är ganska mörk. Så det gränsar till en viss tragedi. I början vågade jag inte ta fram det, men det kommer jag nog att göra mer och mer.
- Om jag ska gå upp på scenen och försöka bara vara kul, blir det lätt tomt. Att jag pratar om döden som är angelägen för mig, gör att jag får mer lust att vara rolig.
Den mest surrealistiska humoristen är veteranen Maggan Hammar som tillbringat många år i USA på teaterstudior och öppna ståupp-scener.
Hon har jobbat i kombination förr, under förra året reste hon tillsammans med Zinat Pirzadeh på turne med "Stå upp för mångfald".
- Vi har sett Maggan flera gånger och vi älskar det hon gör, så henne ville vi ha med, säger Anna och Petra.
- Även om jag fortfarande letar efter den rätte mannen på scenen, börjar jag nu också leta efter mig själv. Efter inre harmoni och balans; new age, kan det vara något?
- Och jag har upptäckt att amerikanska teater-röstövningar "aaaah" kan man använda för att komma fram fortare i kassan på Ica. Jag vill jobba med svenska språket, med ord, felsägningar och missförstånd.
- Och så har jag börjat lite med ilska, det är en ny nisch för mig, fortsätter Margareta Hammar som gärna använder sin långa kropp och en fladdrande röst för att skapa osäkerhet och surrealism.
Är det möjligen mer vanligt hos kvinnliga ståuppare att skapa en scenfigur åt sig, i stället för att leverera dagskommentarer, svidande samhällskritik och politiska kommentarer direkt, en genre som till exempel Magnus Betnér företräder? Medan kvinnor ofta utgår från sin egen kropp och en karaktär.
- Jag skulle säga att många kvinnor är mer subjektifierade. Genom att man utgår från ett subjekt så är kroppen en del av det, säger Petra Mede. Alltså, jag finner inget nöje i att driva med andra människor, att sänka någon annan, utan jag utgår från mig själv.
- Att gömma sig bakom en karaktär kan vara kopplat till behovet att behaga. En kvinna som har åsikter anses ofta klaga och blir lätt marginaliserad, säger Petra Mede.
- Det råa materialet, som jag har nu, är befriande, säger, fortsätter Anna Granath. Men längre fram skulle jag också vilja stå på scenen och vara Anna Granath och leverera det jag vill ha sagt, direkt.
- Ofta är nog karaktären ett skydd för att kunna säga saker. Det är inte så vanligt att en tjej går upp och säger: Fan, vad jag är trött på det här.