- Ännu bättre, rättar Suzanne Reuter henne torrt.
Sedan något i stil med 20 år tillbaka har hon ständigt poppat upp; som mamma, polis, direktör, radhusmaka, bankkvinna, i teveserier och sketchprogram, på film och teater. Hon har gjort, nej blivit, roliga eller sorgliga karaktärer, älskade eller avskydda. Och alltid med samma resultat: Hon går rakt in i vårt kollektiva medvetande. Hur bär hon sig åt?
- Jag ska tala om för dig att jag gör faktiskt inte så många olika typer, utan det är samma jävla person, på samma sätt, om och om igen, säger hon.
Jag protesterar lamt. Tycker att hon är överdrivet hård mot sig själv. Jag påpekar att till exempel karaktären Lena i de nyinspelade avsnitten av teveserien "Svensson, Svensson" är ganska långt ifrån den rika änkan Muriel Eubanks i musikalen "Rivierans guldgossar", som hon samtidigt spelar på Cirkus i Stockholm.
Suzanne Reuter ger med sig något men säger att hon, när hon är som mest trött på sig själv, kan känna att hon "inte har gått ett enda steg och gör karaktärerna på samma sätt hela tiden".
Muriel Eubanks är inte hennes största roll. Den är faktiskt alldeles för liten, det tycker även DN:s recensent Leif Zern, så det är sant. För även i "Rivierans guldgossar" är det just Reuter som man minns efteråt och ville ha mer av. Lika självklar bland jetsetstekarna och roulettborden på Rivieran som i familjen Svenssons radhus i Vivalla. Och då sjunger hon ändå i sin Rivieran-roll, och sjunger bra, något hon aldrig har provat på den här nivån tidigare. Till och med det verkar självklart för henne.
Men samtidigt känns det som om flera av karaktärerna i musikalen har skräddarsytts lite väl noggrant efter skådespelarnas gamla mönster. Robert Gustafsson (som spelar den plumpa solochvåraren Freddy) hostar, skrattar och snubblar precis som vi sett honom göra 203 gånger förut. Och Suzanne Reuter snäser av sin omgivning: "Men för helvete, människa!"
Premiärpubliken tjuter i bänkraderna, men jag undrar om man som skådespelare ibland kan känna sig som gisslan i en figur. Kapad av "hela svenska folket".
- Av någon anledning är jag befriad från den känslan, berättar hon. Det kanske beror på att jag hellre kommer lätt undan och inte kräver utveckling, att "få nya saker att bita i". Jag är alldeles för rädd för det.
Men "Rivieran" med sång och dans är väl en stor utveckling?
- Jo, men om jag tar nya steg så försöker jag väl att inte tänka på det, då blir jag för rädd. Jag har viss koll på att inte göra för många snäsande rektorer eller postkassörskor längre, men om det visar sig att en viss damroll går åt det hållet så är jag den sista som stoppar det, säger hon och liksom kurar ihop sig i soffan, gnuggar händerna och ser ut som om hon just fått sitt favoritgodis i munnen.
- Men okej, i "Svensson, Svensson", som jag är mycket stolt över, är jag inte en hundraprocentigt hel karaktär. Där är det inte vad Lena Svensson säger som är det roliga, utan hur den mycket mer homogena Gustaf Svensson sedan reagerar. Där får jag verkligen anpassa mig efter situationen.
När jag tittar tillbaka på Suzanne Reuters roller så ser jag en person som utåt sett har fullständig kontroll, men som bubblar av allt möjligt skrot inombords. Men hon kokar aldrig över, och tar sällan till de yviga knep som blivit så vanliga bland komiker. Hon liksom bara biter huvudet av vardagens nesligheter.
- Haha, publiken vet att det stormar där inne och att säkerheten utåt är ett försvar.
Är det detta som publiken känner igen sig i?
- Mmm, men jag tror också att det kan ha en befriande verkan. När jag avspisar någon fullständigt, så är det nog något som alla vill säga någon gång, men vi gör det ju inte i verkliga livet. Inte heller jag.
Hon berättar att den stora stoltheten i karriären, pärlan i produktionen, dock är en helt annan karaktär: Sketchen i "Yrrol" där personalen på en bank sitter och planerar en födelsedagspresent till en kollega. Reuter gör den pretentiösa men djupt osäkra kvinnan som ångrar sig i slutet av varje eget förslag: "Eller jag vet inte, eller så blir allt mörkt."
- Åh, man blir ju galen på en sådan människa! Den sketchen, som för övrigt Peter Dalle skrev under en enda natt, var så på spiken humor för mig - alla de här rollerna i livet, som vi har tilldelats eller tagit oss; på jobbet, i skolan, redan på dagis.
- Vi föräldrar vill ha våra ungar i samma grupp från dagis till lumpen. Men det är ju helt fel. Bryt i fyran, bryt i sjuan, bryt upp! Låt dem få en ny roll, nya kamrater, nya lärare.
- Jag bytte skola i princip varje läsår mellan fyran och gymnasiet, och jag var jättearg för det ett tag, men inte i dag. Vad bra att jag fick en ny plats, och kunde ses på med andra ögon, tänker jag nu. Det är ju så man utvecklas som människa.
Kanske som skådespelare också. Och kanske är det där någonstans Suzanne Reuters hemlighet till det fullständigt naturliga uttrycket ligger. Hon har helt enkelt studerat så många olika typer av vardagsmiljöer.
Innan hon som 24-åring kom in på Scenskolan arbetade hon inom vården och i serviceyrken.
Fick hon erbjudande om att stanna på ett ställe valde hon hellre att ingå i en personalpool och jobbade två dagar här, en dag där, och lärde sig att registrera och klara nya situationer.
- Jag tror att det kan ligga som en bank i bakhuvudet som jag kan plocka ur, säger hon först, men mest tror jag att det handlar om något slags begåvning.
Du har sagt att du trivs väldigt bra med att ta plats. Hur då?
- Ja, men det måste finnas dörrar för mig att gå därifrån igenom också, annars får jag panik. Jag kan ta plats helt malplacerat, någon sorts uppblåsnig av mig själv, och sedan känna "det här håller ju inte alls, vilken dörr ska jag sticka igenom".
Vad är det som får dig att ta den där platsen då?
- Jag lever i lögnen, att "jag är berömd". Man kan bli nästan berusad av sig själv - i två sekunder. Men det håller ju inte längre än så, och sedan är man illa ute.
Att ta plats, bli känd och igenkänd. Hur upplever du det?
- Jag lider inte ett dugg av att vara känd. Aldrig. Jag rör mig väldigt fritt överallt, och det blir aldrig obehagligt, jag verkar vara besparad sånt. Folk kanske är rädda att bli avsnästa
- Och jag måste ju säga att det vore väldigt tråkigt att vara en skådespelerska som ingen kände till. Det var ju det här jag ville.
Suzanne Reuter verkar vara djupt respekterad i alla läger. Hon berättar att hon av många teaterskådespelare får höra att de skulle vilja prova mycket av det hon gör.
Är det omvänt också? Vill du spela på Dramaten?
- Det är inte stället det är frågan om. Ge mig ett bra sammanhang med bra människor så ställer jag mig var fan som helst. Om jag tjänar pengar på det.
- Och jag är en tevemänniska, jag började spela teater först som 46-åring, säger hon
- I och för sig är "Svensson, Svenson" inspelad live inför publik. Vi går in i en studio full med folk, och om inte det är teater så vet jag inte vad teater är.
Det är dock en helt annan scen som fyller Suzanne Reuters fritid just nu.
- Det finns ingen pjäs i världen som jag går så fullständigt in i som dokumentärer om akutmottagningar, ett "trauma room" på Discovery Channel. Så otroligt spännande, vilken grej!