”Rain man” var den mest sedda filmen i Sverige våren 1989. Den nominerades till åtta Oscar och fick fyra, bland annat bästa film, men också bästa huvudroll till Dustin Hoffman som Raymond.

Robert Gustafsson gör Hoffmans paradroll och spelar den autistiske Raymond, en person innesluten i sin egen värld. Sedan barndomen finns Raymond på en institution, instängd i rituella upprepningar och orubbliga vanor – hjälplös i det praktiska men med en superdator i skallen som bollar med siffror på ett svindlande vis och med en extrem förmåga att memorera. Ett idiotsnille som nästan spränger en spelhåla i Las Vegas.

I och med att jag varit nära sådant, min bror hade ett liknande syndrom, är det en drömroll. De plockande fingrarna och annat är något normalbegåvade kan känna igen sig i. Det är därför inte svårt att föreställa sig Raymond. Det handlar mer om att bejaka egentligen.

Robert Gustafsson berättar att han ofta får brev av föräldrar till barn som har till exempel asperger och som tackar för att han är en sådan bra förebild. Tyvärr måste han då meddela att han inte har asperger och gör dem nästan besvikna.

Hur är det att som komiker spela en person som egentligen saknar humor?

Som med allt bra komik ligger humorn inte i karaktären utan i situationen. Ser man Raymond på en flygplats eller på gatan så uppstår humor eftersom det blir så komplicerat för honom själv och för omgivningen att hantera.

Robert Gustafsson tycker också att det ska bli en utmaning rent praktiskt eftersom Rivals scen är så grund, bara åtta meter djup mot normalt fyrtio till femtio meter.

Jonas Karlsson spelar brodern Charlie som i filmen görs av Tom Cruise, en känslofattig månglare i bilbranschen som fikar efter sin arvslott, men genom mötet med Raymond gör en resa tillbaka till den egna bakgrunden och därmed mognar. Just nu spelar Jonas Karlsson i ”Fanny och Alexander” på Dramaten, en annan film som blivit teater. ”Rain man” blir hans debut på privatteaterscenen.

Är publiken annorlunda där? kan jag tänka, men eftersom detta inte är en fars utan ett drama är det ändå mina hemkvarter. Som skådespelare vill man berätta en bra historia kväll efter kväll. Men också ha en bra roll. Här får jag bäggedera.

”Rain man” bygger på en verklig person, Kim Peek, som dog för tre år sedan.

Pjäsen regisseras av Emma Bucht.