"Svensk teater behöver fräschare pjäser"

Electrorapparen Jackie "Mapei" Cummings är minst sagt på språng. Jag fångar henne vid Centralen mellan en kaotisk taxifärd och ett flyg till Malmö där hon ska göra sommarens sista spelning med Timbuktu - bara två dagar efter förra Malmöbesöket då hon var raplärare på ett popkollo.

- Det var jättekul. Tjejerna var lite svåra men sköna och uppträdde till slut med en rockig version av "The message" på Malmöfestivalen. "Don't push me 'cause I'm close to the edge", rappar Mapei leende.

Den 11 oktober är det premiär för Riksteaterföreställningen "You're fantastic!", som hon gör tillsammans med den New York-baserade burleskartisten och queerkaninen Scotty the Blue Bunny.

Hon hoppas på spännande möten mellan grupper som vanligtvis inte umgås.

- Jag har verkligen fått de traditionella hiphopskallarna på min sida, så om de ser Scotty the Blue Bunny kanske de kommer ut ur garderoben, skrattar hon.

Den homosexuella kaninen ersätter Mapeis ursprungliga scenpartner Alexander Salzberger, vilket gör att föreställningen nu kommer att bli betydligt mer osvensk, framför allt för att Scotty the Blue Bunny inte kan svenska.

- Det kommer vara jävligt Riksteatern men med mer glamour och flavor - som en annorlunda klubbspelning. Jag har inte börjat skriva än, men vet att jag kan tänka ut hela grejen på en dag.

Hon utlovar en teatralisk Mapei som sjunger mer än vanligt, beter sig som i sovrummet och berättar historier i tiominuterslåtar.

- Det blir kanske lite spoken word, men inte på det klyschiga, äckliga sättet, när man bara radar upp en massa svåra ord och försöker få det att låta djupt, förtydligar hon.

Ett av huvudmålen är att få publiken att räta på ryggen, bland annat genom masshypnos.

- Vi ska försöka gå in i folks hjärtan och få dem att känna sig speciella och självsäkra på riktigt. Även om USA är ett ytligt land är de bra på att ge barn självförtroende med slogans som "Face your fear and your fear will disappear". Det kommer att vara mycket sådant - lite barnsligt och långtifrån Dramatenpretentiöst.

Helst vill hon att folk ska komma in i en annan dimension.

- De får gärna klä ut sig och läsa upp egna grejer, det ska vara lite nördigt. Min inspiration är föreningar som Club Nova - för folk i alla åldrar eller hela Anonyma alkoholister-grejen.

Själv sjöng hon förut i en kyrkokör på Söder där de flesta var medelålders. Hon förklarar att hon älskar alla sorters människor, alltid haft kompisar i alla läger och tror på att umgås med folk som inte liknar en själv. Hennes visioner om gränsupplösning får också konsekvenser för hennes musik.

- Egentligen vill jag göra vanlig soul, men det känns viktigt att öppna folks ögon och integrera olika gäng, vilket är lättare om man gör lite skruvad musik.

I september släpper hon en ep tillägnad kvinnliga rappare som old school-legenden Roxanne Shanté.

- Jag har inte hunnit göra så många låtar eftersom jag turnerat så mycket. Jag fattar fortfarande inte att Sverige är så stort.

Mapei, som gjort sig känd för sina explosiva liveframträdanden, efterlyser själv mer liv, improvisation och etnisk bredd på den svenska teaterscenen som hon kallar "old school-puritanistisk".

- Jag har verkligen försökt, men kan ofta inte relatera till det som visas på Dramaten, säger hon och pekar på ett gäng afrikanska gubbar vid vattnet nära Stadshuset, säger hon.

- Det finns så många grymma karaktärer i Sverige, berättelser som borde berättas, talang som borde utnyttjas. Framför allt behövs det fräschare pjäser. Jag skulle gärna sätta upp "Raisin in the sun" - den första Broadwaypjäs som skrevs av en svart kvinna - eller storbandsjazzmusikalen "The believers".

Premiär den 11 oktober på Kägelbanan, Södra teatern i Stockholm.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut