Perfekt saltad sockerchock. Charlotte Engelkes är Sveriges ojämförliga artistdrottning, tycker Örjan Abrahamsson. Den som en gång sett henne glömmer det aldrig. I ”Sweet” attackerar hon bimborollen med sin majestätiska självklarhet.
Att sitta hopkrupen i en tårta, tvingas vänta i köket medan middagen pågår och först få vara med, göra entré och hoppa fram ur tårtan vid desserten – som själva desserten – kan väl få vem som helst att utveckla traumatisk sockerfobi, men ingen kan gestalta det som Charlotte Engelkes.
Hennes debut som soloartist, ”Sweet” från år 2000, visas nu för första gången i Sverige, på Kulturhuset, med underrubriken ”en supersockrad weekend”. Det vill säga, ett mindre uppbåd artistvänner bidrar och uppträder under kvällen, alla på temat sött, söta-
re, sötast. Dansaren/koreografen
Su-En krälar på golvet som i gyttja, fast i riktig honung.
Sötast är, förstås, trots honung och gratis sockervadd, Sveriges ojämförliga artistdrottning. Den som en gång sett Charlotte Engelkes glömmer det aldrig.
Hennes lekfulla mångsidighet och absoluta – majestätiska – självklarhet saknar motstycke i Sverige. Det är show, sång, teater, ståupp, performance, dans och allmän galenskap – allt gestaltat med en överdrifternas passionerade utspel som får de bästa av dragshowartister att stumna.
I ”Sweet” går hon till attack mot bimborollen – tårtöverraskningen – genom att så att säga gå åt fel håll, genom att sockra, söta, överdriva. Den smått klassiska inledningsrepliken ”Jag är regissörens hustru” är den ironiska och sardoniska plattformen för den kommande timmens hyperoriginella, sylvassa, intelligenta underhållning. Som, givetvis, är perfekt saltad.